Gilla-knappens förbannelse

Facebook introducerade gilla-knappen 2009 och 2015 gjorde twitter det samma. Twitter hade innan det använts sig av den inte lika applåderande favoritmarkeringen. Som en smygande kontrast till det sociala mediets ursprungliga tanke om dialog och interaktion tog man här in gilla-knappen som en form av valuta. Och utan att vi först märkte det förflyttades fokus från dialogen, där den andre stod i centrum, till läktaren och dess applåder. På politiska twitter blev då-och-nu som tydligast där det sansade samtalet ganska kvickt ersattes av det högljudda positionerandet. Jagandet efter likes förvandlade det förtroliga bordssamtalet till arenasport. Det händer nåt när interaktionen förflyttas från det lilla till det stora. Din respekt för samtalssituationen är naturligtvis större om det enbart är de berörda som bedömer ditt beteende. När samtalssituationen flyttar ut på en arena, där det är läktaren som bedömer ditt beteende försvinner respekten för samtalssituationen och de övriga deltagarna. De viktigaste är inte längre samtalet och mötet med den andre, det viktigaste är att håva in likes från en mer och mer högljudd publik. Varje inlägg och varje kommentar blir en audition som ska bedömas. Antal likes vinner i ett gladiatorspel där samförstånd och förståelse icke göre sig besvär.