Skattkammarön eller Du sköna nya fildelningsvärld

1 INLEDNING

I sagans värld är skattkammarön en oupptäckt värld av skattkistor. Att kistornas innehåll har en historia och inte är fallna från himlen brukar aldrig eller sällan vålla någon större debatt… i sagans värld.

Problemställning och alternativa frågeställningar
Piratkopiering kostar musikindustrin miljontals kronor varje dag. Många är de som olagligen laddar ner upphovsrättsskyddat material från nätet och som inte förstår de negativa konsekvenser som detta får för musikbolag och deras artister…

Detta är den vanliga problemställningen när det gäller fildelningsnätverkens roll i samhället. Det framställs som en farsot som måste bort eller i alla fall åtgärdas på något sätt. Agendan gäller ofta huruvida lagstiftning eller upplysning skulle vara den bästa lösningen att få bukt med piratkopieringen på alla de fildelningnätverk som bara blir populärare och populärare.

Men är fildelningen enbart en illegal verksamhet som bör stävjas eller finns det en annan sida av saken som vi kan ta till oss?

Det mesta som är skrivet om fildelning är skrivet från en juridisk, ekonomisk eller teknisk horisont. Det juridiska perspektivet på fildelning handlar om huruvida det är tillåtet eller inte, vilka filer får och inte får dela med sig av. Ofta testar man upphovsrättens gränser. Vad har man som upphovsman till ett verk rätt att kräva? Det ekonomiska perspektivet är allt som oftast nöjesindustrins. Går till exempel skivbolagen med förlust när potentiella köpare kan ladda ner musik gratis från nätet? Och om man gör det, hur mycket i sådana fall och finns det andra vinster att hämta på att folk fildelar? Den tekniska sidan av fildelning är naturligtvis också vida behandlad. Vad är fildelning och vad gör den möjlig?

Ett perspektiv som däremot ofta saknas gäller själva nätverken i sig. Ett syfte i den här artikeln är att titta närmare på fildelningen som en kultur i sig. Vad är det för normer och värderingar som kännetecknar själva kulturen och vad finns det för aktörer runt omkring? Och vad för detta med sig i form av nya tänkesätt? De juridiska, ekonomiska och tekniska synvinklarna är naturligtvis intressanta även här eftersom de i mångt och mycket är fildelningens kultur. Fildelningens kultur är juridik eftersom kulturen befinner sig i en laglig gråzon. Skillnaden mellan lagligt och olagligt är ofta hårfin. Den är också ekonomi eftersom de som hävdar att de förlorar på fildelningen lägger ner så mycket arbete på att stoppa kulturen. Därför blir bärkraften i nöjesindustrins argument också en integrerad del av kulturen. Den tekniska sidan är naturligtvis också en stor del av det hela eftersom utveckling av programvara och kontrollen över detta är en viktig beståndsdel i kulturens överlevnad.

Fildelningsnätverken är en form av gräsrotskulturer där människor möts för att byta mp3-filer, filmer, program m.m. med varandra. Den befinner sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt och är därför i ständig konfrontation med skiv- och filmindustrin som enbart ser kulturen som ett stort hot mot sin verksamhet. Nätverkskulturen kan delas upp i två delar:
Användarna – De som laddar ner musik och deltar inom kulturen. Vad är det som kännetecknar den kultur som kommer till uttryck inom fildelningsvärlden?
Ideologerna – De som vill att information skall vara fri och ser fildelning (P2P) som en förutsättning för detta. Vad kännetecknar deras ideologi?

Fokus kommer främst att ligga på fildelning av musik eftersom debatten varit hårdast inom det området. Detta beror på att nedladdningen av musik är ett större fenomen och därmed även ett större ”problem” för de som ser sig drabbade.

Artikeln består i stora drag av två frågeställningar. Den första gäller nätverken som sådana. Vad kännetecknar nätverken och dess ”invånare”, vad har man för normer, värderingar och prioriteringar och finns det märkbara skillnader mellan olika nätverk? Kan vi lära oss något av deras uppbyggnad och gemenskap. Här är nätverken i sig i fokus.

Den andra frågeställningen gäller de samhällsfilosofiska frågor som nätverken ger upphov till. Fildelning har på de senaste åren hamnat högt upp på den politiska agendan på grund av filernas innehåll. Är det eller bör det vara förbjudet att sprida dessa filer? Motståndare och förespråkare har flitigt gästat våra radio – och TV-soffor. Den mer samhällsfilosofiska diskussionen emanerar ur diskussionen om fildelningsnätverken i sig. Men problematiken hade inte fått den prioritering den har om inte nätverkens arkitektur hade sett ut som den gjort. Om nätverken hade varit lätta att strypa hade dessa frågar inte varit lika ”heta”.

Man hamnar lätt i en återvändsgränd om man enbart diskuterar den juridiska aspekten av fildelning eftersom stämpeln förbjudet eller tillåtet inte tar ställning till de mer djuplodande frågorna om synen på äganderätt eller statens roll när stämpeln väl är satt. Kommer man fram till att det är/bör vara tillåtet måste frågan om artisters ersättning eller inte upp på agendan och om man kommer fram till att fildelning av ”upphovsrättsskyddat material” är/bör vara förbjudet måste frågan om övervakning upp på samma agenda.

Pirater
Många skulle säkert vilja byta ut termen fildelare mot piratkopierare, men piratkopiering är i sammanhanget ett aningen vilseledande begrepp eftersom det buntar hop människor som laddar ner musik från nätet utan någon som helst kommersiell baktanke med människor som livnär sig på att distribuera piratkopierad "hårdvara" som klädesplagg, spel, filmer och skivor. Man kan tycka att fildelarna beter sig olagligt och t.o.m. omoraliskt men de gör ingen vinst på sin verksamhet. Man delar ut saker gratis, vilket knappast de riktiga piratkopierarna gör. Fildelarna är nog ett lika stort "problem" om inte större för de som livnär sig på piratkopiering som det är för skivbolagen. Eftersom man dumpar marknaden (om nu så är fallet)

”Riktig” piratverksamhet är en stor industri som omsätter stora summor pengar internationellt. Man kopierar oftast bara de artister som redan är väletablerade och skivbolagens dragplåster och i vissa länder finns det en sammankoppling mellan försäljning av piratkopierat material och organiserad brottslighet.

Men när det talas om musikpirater i samband med Napster och dess efterföljare
så är det ”vanliga” människor och inte några organiserade brottslingar som man
talar om. Ordet ”pirat” används för att skrämma användarna så att de ska sluta
använda sig av fildelningstjänsterna. Att vara en pirat anses i allmänhet vara
något negativt, och ingen vill väl ses som en brottsling?

Man kan även med Daniel Jansson anamma gränsdragningen mellan piratkopiering och pirattillverkning. Pirattillverkningen är då det som sker i kommersiellt syfte, medan piratkopiering är det vi gör privat.

För att klargöra skillnaden kan det vara bra att ha klart för sig skillnaden mellan hård– och mjukvara. Piratindustrin distribuerar hårdvara. Man trycker upp och säljer piratkopierade varor i stora mängder. Talar vi musik är det alltså den färdiga CD-skivan man säljer. De distribuerar med andra ord den ändliga resursen, medan fildelaren delar med sig av mjukvaran, själva musiken. Musiken kan kopieras och spridas, men för att musiken skall förvandlas till en hårdvara krävs det utrustning och tid. Dator, snabb internetuppkoppling, CD-brännare och inspelningsbara CD-skivor är inte gratis. Du måste dessutom ha tid att sitta och leta upp dina favoriter. När du har gjort det måste du ha tid att bränna ner skivan och kanske även göra ett omslag.

Det finns också en mer ”ideologisk” falang av fildelare som gärna ser sig som just pirater. Det är de som samlats under piratbyråns fana. Som namnet antyder vänder dom alltså på begreppen. Piratbegreppet används och avdemoniseras. Piratbyråns roll skall diskuteras närmare i ett kommande avsnitt.

När jag talar om ”fildelning” är det inte riktigt hela sanningen eftersom det är just en speciell form av fildelning jag berör. Nämligen den som görs möjlig genom peer-to-peer-teknik (från och med nu P2P). P2P betecknar kommunikation mellan jämställda parter utan att kommunikationen passerar någon mellanliggande kommunikationscentral. Till skillnad mot exempelvis e-post där kommunikationen går via en central server. Fildelning kommer i den här artikeln likställas med fildelning alá P2P.

Vad lagen säger i frågan är inte helt tydlig. Än så länge får du ladda ner upphovsrättsskyddat material för personligt bruk. Du får däremot inte sprida samma material vidare via Internet eller fildelningsprogram. Nedladdning är alltså okej, medan utdelning inte är det. Observera att detta naturligtvis enbart gäller upphovsrättsskyddat material. Material som inte är skyddat av upphovsrätten går alldeles utmärkt att dela med sig av.



2 NÄTVERKEN I FOKUS

2.1 Kort tillbakablick

Två traditioner som är intressanta att nämna som baser för fildelningsnätverkens utveckling är Internet och blandbandet. Fildelning eller P2P är enligt många på samma gång en återgång till den grundläggande Internettanken och utveckling av den samma. P2P innebär en än mer decentraliserad arkitektur (frånvaro av central server) samtidigt som den inbjuder till en återgång till den ursprungliga ”face-to-face” interaktionen som rådde på 90-talets alla Usenet news.

Kassettbandet
Fildelningen är på sitt sätt ett barn av blandbandet. Folk har sedan kassettbandets födelse spelat in blandband med sina favoriter på som man sedan spridit bland vänkretsen. Fildelningskulturen kan i det ljuset ses som en form av eskalerad blandbandskultur. På samma sätt som mp3-filerna och mp3-spelarna förenklar vårt sätt att lyssna på musik i dag, förenklade kassettbandet vår lyssnarvardag på 70- och 80-talet. Speciellt revolutionerande var introducerandet av freestyle- eller Walkman-apparaten. Du behövde inte längre sitta hemma vid skivspelaren och lyssna på skivan utan kunde istället spela in den på kassettband för att sedan lyssna på den ute i det offentliga rummet.

När kassettbandet slog igenom på 70-talet började musikindustrin på samma sätt som nu dra öronen åt sig. De år skivförsäljningen minskade var man heller inte sen att skylla på hemkopierandet. Många av oss som köpte LP-skivor i början av 80-talet minns säkert sloganen ”Home taping is killing music” som främst klistrades upp på skivornas innefodral. Kampanjen fick inte nåt större genomslag och blev knappast en fråga av någon större dignitet. Att människor spelade in kassettband med sin favoritmusik ansågs inte som någon större samhällsfara trots musikindustrins varningslappar.

Internets genombrott
Runt 1995 börjar Internet bli en angelägenhet för andra än tekniknördar och universitetsmänniskor och under de tio år som Internet funnits som allmänhetens teknik har mycket hänt vad gäller vördnaden för datorer, Internet och e-post. Det som för tio år sedan betraktades som science fiction är i dag inte märkligare än telefonen eller dagstidningar. Sherry Turkle kallar detta att tekniken blir transparent (genomskinlig) när den tas för givet. För många yngre tas också Internet och datorer för givet på ett annat sätt än hos den äldre generationen. Att röra sig på nätet obehindrat blir inte så märkvärdigt.

I samma stund som Internet började nå ut startade också den starkt polariserade debatten om dess för- och nackdelar. Den ena sidan såg ett informationsutopia där all information skulle vara öppen och fri. Medan den andra sidan såg ett anarkistiskt kaos där kriminalitet inte längre skulle gå att kontrollera. Nu kunde allt spridas med ett enkelt klick. Barnpornografi, nynazism, knarkhandel och terrorism skulle inte kunna gå att kontrollera samtidigt som militära och kommersiella hemligheter skulle bli var mans egendom. Dessutom skulle "information" bli mycket svårare att lita på.

Farhågorna har i viss grad besannats, men tekniska och kommunikativa landvinningar har alltid inneburit plus- och minuskonton. Om de "goda" får mycket lättare att mötas kommer naturligtvis även de "onda" få lättare att mötas. Det är inte bara den goda sidan som använder tryckpressar, telefoner och flygplan. Spridningen av olagligheter på nätet ser naturligtvis de flesta som ett problem. Oenigheten råder snarare metoderna att komma åt den.

På grund av att Internet lämnades till att vara en slags ”allmänning” blev det vad användarna gjorde det till. Det var som ett tomt territorium som sakta men säkert började befolkas. Från början var Internet ett nät för forskningsvärlden, och sedan expanderade
det inom den akademiska sektorn. Det här satte sin prägel på hur Internet blev till. I och med att forskarvärlden av tradition är öppen och tolerant när det handlar om
informationsutbyte och kunskapsförmedling, så gjordes information och kunskap fritt
tillgänglig för alla på nätet.

Napster
Det går inte att diskutera fildelningens historia utan att nämna moderskeppet Napster. Napster var ett svar på skivbolagens framgångsrika kamp för att få bort mp3-filer från Internet. Napster fungerade så att man gick in på dess hemsida och laddade ner programmet och installerade det på sin dator. Mjukvaran gjorde så att man kunde logga in på Napsters server med sin dator. När man sedan gjorde en sökning kollade servern i databasen efter andra användare som var ”online” och som hade den sökta filen. När servern hittat filen, satte Napster de två datorerna i direktkontakt med varandra och filen laddades ner från den ena datorn till den andra. Det är det här som kallas peer-to-peer, att det inte finns någon mellanhand, utan att datoranvändaren (the peer) kommer i direktkontakt med en annan användare. Med Napster låg mp3-filerna inte på någon hemsida som var lätt att stänga ned. I stället fanns filerna på tusentals hårddiskar världen över. Napster förmedlade bara kontakten.

I och med detta så trodde många att Napster inte kunde anklagas för att bryta mot lagen om upphovsrätt. Mp3-filerna fanns på användarnas datorer och inte på någon central server hos Napster. Men när artister och deras företrädare upptäckte att deras musik fanns tillgänglig via Napster utan deras tilllåtelse, så kom kritiken. Många kände sig utnyttjade och rädslan för att musiken hade blivit allmän egendom växte. Napster anklagades för stöld och i december 1999 stämde USA:s skivindustriförening ”RIAA” , Napster för intrång i upphovsrätten. Det var början på en lång rättsprocess som slutade med att Napster i denna skepnad gick i graven.

Uppfattningarna om Napsters egentliga P2P-status går isär men det är ingen som förnekar dess betydelse för fildelningskulturen av idag. Även om det var Napster som satte P2P på agendan kan man hävda att det var just frånvaron av P2P som gjorde att programmet kunde fällas. Lite förenklat är närvaron av en sökserver av central karaktär inte riktigt P2P medan den direkta kontakten mellan användare efter det att sökningen var avslutad är P2P. Man kan kanske säga att Napster rent tekniskt inte var P2P, medan det kulturellt ändå var en del av den rörelsen.



2.2 Andra generationens fildelningsnätverk: Två exempel

I dag är Napster historia och har ersatts av en mängd olika fildelningsnätverk. Det som till utseendet och utbudet påminner mest om Napster är Kazaa. Kazaa är det breda alternativet för den som beger sig ut i fildelningsdjungeln. Men på grund av dess stora spridning är det också många som söker sina filer på annat håll. Spridningen och bredden gör det svårt att orientera sig, samtidigt som innehållets kvalitet inte alltid går att lita på. Kazaa är som en enorm loppmarknad där allt finns, men för att hitta fynden måste du gräva dig igenom en massa skräp. Bättre då att söka sina filer på annat håll, där användarna är mer specialiserade och bättre organiserade tycker många. Ett alternativ som är på stark frammarsch är BitTorrent. BitTorrent har en stor skillnad gentemot andra nätverk. Här går det snabbare att ladda ner populära filer än de som inte är så populära. Hos andra program delas bandbredden mellan de som laddar ner filen, vilket gör att det går långsammare ju fler det är som laddar ner filen. Hos BT är det precis tvärtom eftersom man laddar ner information av varandra samtidigt som man laddar ner information från ursprungskällan. Det blir som en dragkamp, ju fler som drar ju lättare går det. Till skillnad från Kazaa är det också mycket svårare att sprida skräpfiler på BT. BitTorrent är möjligen lite opersonligt eftersom mötet över varandras skivbackar saknas. Det fungerar mer som en sökmotor där du går in och söker på det du vill ha. Möjligheten att rota bland varandras digitala skivbackar finns däremot hos nätverken Soulseek och Direct Connect som jag tittat lite närmare på

Soulseek är ett fildelningsprogram som till skillnad från gamla Napster eller Kazaa tillhandahåller möjligheter till direkt kontakt mellan besökarna. Dels genom ett diskussionsforum och dels genom möjligheten att chatta direkt med de man byter musik med. Om du vill ha dom riktigt stora stjärnorna är inte Soulseek det rätta stället att gå till, däremot kan du hitta riktigt obskyr musik här. Soulseek är inte ett av de största fildelningsnätverken. I alla fall inte i antal besökare räknat. Däremot är det ett av de populäraste. Speciellt om popularitet kan mätas i kötid. För här kan du få vänta väldigt länge på att komma fram till din favoritskiva. Men eftersom Soulseek bjuder på mycket som inte kan fås på annat håll väntar folk vackert på sin plats. Man kan kanske jämföra det med en exklusivare krog där folk köar länge för att det trots allt är värt det när man kommer in. Och även på Soulseek finns det formella och informella sätt att komma före i kön. De formella är att betala en lite summa till programmet (eftersom Soulseek till skillnad från exempelvis Kazaa inte innehåller spionprogram som betalar kostnaderna för programutveckling är de beroende av frivilliga bidrag). Man kan se det som en frivillig skatt som bekostar underhåll av den gemensamma platsen. Som en morot får du då gå före i kön. Det informella sättet att ta sig före är att bli kompis med rätt personer. Hamnar du på rätt persons kompislista går du också före i kön.

I Sverige är dock den vanligaste arenan för fildelning Direct Connect. Inom DC finns det en mängd "hubbar" som man kan ansluta till. Varje hubb är i princip autonom och har ingen förbindelse med andra hubbar. Varje hubb har sin egen uppsättning regler angående vem som får tillträde, begränsningarna består ofta i krav på minimimängd utdelat material och förbindelsens hastighet. Ett krav kan till exempel vara att användarna skall ha 10Mbit anslutning (jättesnabb ned- och uppladdningstid) och dela ut minst 10 GB filer (ungefär 2000 låtar). Hubbarna ägs och drivs av enskilda individer som sätter sina egna regler för verksamheten. Ofta finns regler om att vissa typer av filer inte får delas ut.

Intrycket är att de som använder Soulseek och DC har en större identifikation med nätverket än de som använder Kazaa. Vikänslan skiljer sig en aning åt mellan Soulseek och DC men det finns ändå en tydlig identitet hos bägge. Soulseek är det lite mindre samhället som är centraliserat och exklusivt. Soulseek är starkt förknippat med den ledande programmeraren Nir Arbel. DC är mycket mer decentraliserat med alla småhubbar som kan ses som självstyrande enklaver. Man delar program, men sedan är det upp till varje hubb att skapa sina egna normer. Trots detta finns det en tydlig identitet i att vara en som använder DC. Såväl Soulseek som DC har välbesökta forum och möjligheter till direktchatt med alla vilket är ett bra sätt att hålla samhällskänslan vid liv.

Både DC och Soulseek kännetecknas av en form av gåvoekonomisk hierarki. Gåvoekonomisk eftersom din status bestäms av vad du ger, inte vad du har eller vem du är. Du är vad du delar med dig av. Bägge nätverken har också en ganska tydlig hierarki. I dessa gåvoekonomiska kulturer är det främst tre saker du kan dela med dig av, kvantitet, kvalitet och hastighet. Kvantitet är hur mycket du delar med dig av. En stor generös hårddisk uppfyller detta kriterium. Kvalitet är vad du delar med dig av. Är det ”bra” grejer eller är det mest ”skit”? Hastighet handlar om uppladdningshastigheten. Hur snabbt går det att ladda ner saker från din hårddisk?

Soulseek och DC:s ”hierarkier” skiljer sig åt en aning som jag ser det. Min undersökning ger vid handen att man i Soulseek sätter kvalitet före kvantitet och hastighet hamnar först på tredje plats. I DC är kvantitet viktigast, sedan hastighet och kvalitet är alltså ”minst” viktigt.

Soulseek är så gott som enbart en plats för musik som inte tar lika stor plats på hårddisken som filmer och program. Man ser sig också som platsen för lite udda skivor. Det du inte hittar någon annanstans kan du förhoppningsvis få tag i här. Därför är det viktigare att du har en skiva som är svår att få tag i än att du har tjugo med sånt som grannen har. En ytterliggare aspekt som gör att kvalitet hamnar högst upp på hierarkin är att man än så länge inte dragit RIAA:s blickar till sig och gärna vill fortsätta ha det så. RIAA fokuserar på sina mjölkkossor och så länge det inte finns massor av topplistemusik inom gemenskapen lämnar dom oss förhoppningsvis i fred resonerar Soulseekborna.

På DC:s hubbar finns ofta krav på att du skall ha exempelvis minst 10 GB tillgängligt på din hårddisk för att överhuvudtaget komma in. Vissa hubbar har även krav på att du skall vara bredbandsansluten (dvs. den snabbaste uppkopplingen) En stor förklaring till skillnaden i prioritering är att DC inriktar sig mer på filmer, spel och program än Soulseek. Dessa filer är som sagt tyngre vilket kräver generös hårddisk och snabb uppkoppling.

En annan intressant skillnad mellan de bägge nätverken finner vi om man tittar närmare på vad som diskuteras i forumen. Tekniska frågor har naturligtvis en stor plats i bägge forumen eftersom det trots allt är den som är förutsättningen för gemenskapen. Men utöver det existerar det en livlig debatt om P2P-politik hos Soulseek, medan den lyser betydligt svagare hos DC.

En iakttagelse som främst gäller Soulseek men även hos DC är att kulturen verkar bli mer och mer politisk i takt med skivindustrins motstånd. Med politisk menar jag att det som först enbart var samlingsplatser för byte av grejor också har blivit en motkultur mot storbolagen inom skiv- och filmindustrin. Den här typen av politisering av den egna kulturen när den hotas utifrån är i och för sig inte specifik för nätverk av den här typen. Det finns åtskilliga exempel i historien på intressegemenskaper som blivit politiska när de hotas utifrån (oftast är det staten som med hot om förbud varit ”den onde”.)

Mycket av diskussionen på fildelningsforumen kretsar också kring tekniska spörsmål och musikartister. Men det är ändå intressant att så många deltar i de mer fildelningspolitiska diskussionerna. Det innebär att det finns en stark identifikation i detta att vara fildelare. Man går inte bara in för att ladda ner allehanda gratisgrejer, man känner också att det finns ett värde i att legitimera sin sysselsättning. Man kan tycka vad man vill om åsikterna men dom är väldigt tydliga. Att fildela blir också att dela en gemenskap.

Man kan kanske jämföra med förespråkarna för fri radio. När radiopiraterna Nord och Syd började sända såg kanske många det som en kul grej. Men när statsmakten började hota deras existens började också motstyrkorna mobiliseras. Popradio kunde låta på ett annat vis och även om man från början bara tyckte att det var underhållande blev det en plattform att bygga vidare ifrån. Nästa steg var att ifrågasätta statens radiomonopol och plötsligt fanns där en gräsrotskultur med en politisk agenda.

Skivindustrins (RIAA) motstånd har även hjälpt till att skapa en form av "elitism" där fildelarna inte vill ha med top20-artister att göra. Skivindustrin är främst intresserad av sina storsäljare och om det förekommer allt för mycket filer av den typen på ett nätverk ökar RIAA’s intresse och risken för att systemet blir stämt och läggs ner blir större. Denna typ av elitism är vanligast på Soulseek. Eftersom de till skillnad från DC tillhandahåller en öppen kultur vill de undvika alltför stor exponering. För att få tillgång till många hubbar på DC måste du dela med dig ganska mycket, vilket stänger ute många fildelare. Det behöver du inte på Soulseek även om många slänger ut dig om du inte delar med dig tillräckligt eller har fel sorts saker på din hårddisk.

Många användare ser poängen med fildelning främst som ett sätt att bli tipsad och komma åt artister som man annars aldrig skulle ha kommit åt.
Flera olika ”polls” (namnet på de undersökningar som deltagarna själva formulerar på diskussionsforumen) på Soulseek har t ex givit vid handen att majoriteten av fildelare tyckte att upptäckandet av ny musik var en större drivkraft än att slippa betala för musiken. Dessutom är gruppen som nästan helt slutar köpa skivor väldigt liten. De flesta hävdar att de köper ungefär lika mycket skivor som tidigare. Nedladdningen ses mer som ett komplement än en ersättning.

Många hävdar också att radion (främst reklamradion) enbart spelar listmusik och då är fildelningsnätverken det enda sättet man har att komma i kontakt med lite mindre kända artister. Många hävdar även att det som är tillräckligt bra och tillgängligt hos den lokala skivhandlaren sedan blir inhandlat (därmed skulle inte skivindustrin förlora utan istället vinna på filbyten). Paradoxalt är därför det faktum att kulturens särart enligt den hårda kärnan inte borde vara något som skulle störa RIAA’s intresse, d.v.s. spridning av mindre artister. Fildelningsnätverken har ett utbud som ingen skivhandlare är i närheten av.

Fildelarna brukar ofta hänvisa till är att musiken blir spridd på ett sätt den inte annars skulle ha blivit och på sätt kan man se fildelningssystemen som reklam för artisterna. Människor träffas och tipsar varandra om bra musik. Musik som man annars inte skulle bli upptäckt.

Det finns naturligtvis ett validitetsproblem här. Är de mest röststarka representativa för gruppen som helhet? Det kanske råder en diskrepans mellan de mest aktiva och röststarka fildelarna och de som bara laddar ner musik. En diskrepans som naturligtvis också måste beaktas när man utifrån tar del av diskussionerna och åsikterna som presenteras inom kulturen. Det är väl rimligtvis ”ideologerna” som är aktivast i diskussionerna. Top20-musiken dominerar ju trots allt inom de flesta fildelningsnätverken. Man kan kanske jämföra med musikinhämtandet i samhället i stort. De som säljer bäst är sällan det som de mest aktiva och högröstade (journalister t ex) gillar.

De mest hängivna på de olika mötesplatserna vill gärna behålla det som gör platsen speciell. Dessutom är det som jag nämner ovan att top20-musiken drar fiendens (RIAA) blickar till sig. För den som inte bryr sig om topplistemusiken utgör den alltså ett problem som inte bara är av estetisk art. Av detta skäl var det många inom Soulseek som inte blev glada när många från det av RIAA nedskjutna Audiogalaxy kom över. En följdfråga är om det spelar någon roll huruvida de aktiva och röststarka är representativa eller inte. De aktivas attityd är väl intressant även om vi inte kan veta om majoriteten av den ”grå massan” delar deras syn eller inte. Man kan naturligtvis inte säga att fildelarna som grupp har en gemensam värderingsgrund. Däremot kan man säga att det finns en gemensam värderingsgrund bland de mest aktiva inom kulturen.





3 ATT BÅDE ÄTA KAKAN OCH HA DEN KVAR

Men hur skall produktion bekostas som inte kan betalas via privat konsumtion? Om exempel musikartister inte kan få betalt för de skivor de spelar in, hur skall de då kunna spela in skivor?

3.1 Ståndpunkterna

Nöjesindustrins perspektiv
Den allra största delen av allt material som byter händer på fildelningsnätverken är upphovsrättsskyddat material, vilket upprör många inom nöjesindustrin. Såväl musiker som dess skivbolag ser potentiella inkomster gå upp i rök när människor kan lyssna på deras skivor utan att köpa dem. Värt att nämna är att musiker och andra konstnärer inte är eniga i den här frågan. Många musiker blir upprörda av att deras alster finns tillgängliga på nätverken utan att de får en krona i ersättning, medan andra ser fildelningsnätverken som bra reklam för deras musik. Skivbolagen och deras företrädare är däremot entydiga i sitt fördömande av fildelarnas nätverk.

Deras ståndpunkt är att piratkopiering går att likna vid stöld. Du går inte in och stjäl en skiva på Åhlens, varför skulle det vara okej att få den gratis via Internet. Dessutom hävdas att många artister skulle vara tvungna att packa ihop om de inte får vad de ”förtjänar” via skivförsäljningen.

Musikindustrins kamp riktas både mot allmänheten och mot lagstiftare. Kampanjer mot allmänheten som just går ut på att det är stöld att ladda ner upphovsrättsskyddad musik från nätet är ett sätt. På samma sätt som man på 80-talet försökte få människor att sluta spela in skivor på kassettband försöker man här förändra beteendet vad gäller fildelning. Ett annat är att bedriva lobbying gentemot lagstiftare om att upphovsrätten måste stärkas. I viss mån jagar de även enskilda fildelare. I USA har många fildelare stämts för att ha brutit mot upphovsrätten. I Sverige försöker man hellre förmå bredbandsleverantörer att kasta ut ”storkonsumenter” från nätuppkopplingen.

Förutom att påverka ”konsumenterna” genom repressalier eller upplysning och makthavarna genom lobbying har man även börjat förändra själva varan. Kopieringsskydd har blivit allt vanligare på nya CD-skivor. Allt för att de inte skall gå att kopiera.

Upphovsrättskritikerna
Som ett svar på nöjesindustrins motstånd mot piratkopiering alá fildelning har försvaret för detta skärps. Grovt sett kan man dela in fildelningsförsvaret i två falanger. En mer ”moderat” eller ”socialdemokratisk” om man så vill som respekterar upphovsrättstanken, men ifrågasätter dess nuvarande tolkning av digital egendom och en annan falang som ifrågasätter upphovsrätten i dess grund. På den moderata sidan samlas idéer om ”open source” med ideer om ”creative commons”. Här samsas Lawrence Lessigs idéer om upphovsrätt där fokus läggs på ensamrätt att ta betalt för verket med idéer som liknar stimavgifter, dvs att staten eller användarna via avgifter skall ersätta artisterna indirekt. Även om idéerna om främst ”creative commons” används mycket i diskussionen om musikers upphovsrätt så hittar vi den sociala basen för den här typen av tankar främst bland programmerare.

Fri mjukvara
Här hittar vi idéer som skapats av exempelvis GNU och Electronic Frontier Foundation (EFF). En av EFFs grundare är John Perry Barlow som för en större publik kanske är mer känd som Grateful Dead-medlem. Han skriver t ex i artikeln "The Next Economy of Ideas" att copyright i och med Internets intåg spelat ut sin roll.

GNU är en rörelse bland programmerare som arbetar för att all programvara skall vara fri. Grundaren av GNU , heter Richard Stallman och hans grundsyn är att äganderätt till mjukvara är ett hinder för kunskapsproduktionen. Stallmans GNU är ett system som använder sig av en alternativ copyright. Hur göra om man förutsätter att all information skall vara fri samtidigt som man naturligtvis vill förhindra att någon annan ”snor” information och sedan copyrightar den? Jo, man ger ”mänskligheten” copyrighten. ”Vem som helst får göra vad som helst med programmen – utom en sak: skydda den med äganderätt.” Så här säger Stallman själv om sin idé:

”Vem som helst kommer i och för sig att tillåtas förändra och vidaredistribuera GNU, men ingen distributör kommer att tillåtas inskränka möjligheterna till vidare distribution. Förändringar som gör att koden blir upphovsrättsligt skyddad kommer inte att tillåtas. Jag vill se till att alla versioner av GNU förblir gratis. Systemets fullständiga källkod kommer att vara tillgänglig för alla. Det får till följd att en användare som behöver förändra systemet alltid är fri att göra det, antingen själv eller genom att leja en programmerare eller ett företag att göra det för honom eller henne. Användarna kommer inte längre att vara utlämnade till den programmerare, eller det företag, som äger källkoden, och därmed är de enda som kan göra förändringar. ”

Förespråkarna av fri mjukvara liknar äganderättsskyddad mjukvara vid att tvingas välja mellan ett fåtal förbyggda hus där det finns rum som är förbjudet område för den boende och där hon eller han inte har kontroll eller kunskap om vad som händer i dessa rum eller över vem som för närvarande övervakar hennes aktiviteter. I dessa hus måste minsta lilla ingrepp som t ex bytandet av en glödlampa ske av en speciell serviceman ”support”. Att modifiera huset på något vis eller att hjälpa en vän att bygga ett eget efter det egna husets modell är strängt förbjudet. Motståndarna till äganderättsskyddad mjukvara menar att yttrande- och tankefriheten är hotad om kommunikation är beroende av äganderättsskyddad mjukvara. Varje användare måste ha rätten att modifiera program i enlighet med sina egna behov och också att lämna den vidare efter egna önskemål. Till detta krävs naturligtvis att ”källkoden” är öppen och tillgänglig.

Frågan om öppen källkod eller open source engagerar också många som ser Internets framtid som offentlig arena hotad av den ökade privatiseringen och slutenheten av delar av Internet. Enligt dessa är Internets framtid beroende av hur vi bedömer programvarans ägandestatus. En av grundförutsättningarna för Internet är den öppna källkoden (”open source”), d.v.s. att alla sidor på Internet är allmänt tillgängliga via källkoder och många är nu rädda för att denna förutsättning hotas om kunskapen bakom Internet eller delar av den skulle kontrolleras av storföretagen (läs Microsoft). Om det stora företaget skulle lägga under sig delar av nätet och sekretessbelägga källkoder anser många att Internets karaktär av öppet samtal kan försvinna.

Exempelvis presenterar samhällsvetaren Peter Antman ett förslag om hur statliga och kommunala organ bör använda sig av öppen källkod .

Antmans tanke är att fri programvara bör försvaras med hjälp av offentlighetsprincipen eller allemansrätten. Sverige har en politisk tradition av offentligt engagemang vilket gör att man kan bli en betydande kraft i utveckling av mjukvara baserad på öppen källkod anser Antman vars tre förhållningsregler ser ut som följer:
1. All nyproducerad programvara som beställs av offentliga institutioner skall göras fritt tillgänglig i form av källkod.
2. I så stor utsträckning som möjligt bör redan befintlig fri programvara användas för den offentliga sektorns mjukvarubehov.
3. Delar av den omfattande besparing en sådan omläggning skulle innebära bör återinvesteras genom att man själv bidrar till att förbättra fri programvara.

Den demokratiska utmaningen handlar enligt detta synsätt mer om makten över mjukvaran än om fördelningen av utrymmet. Kontrollen över programvaran är lika viktig som kontrollen över tryckpressen eller eterutrymmet i ett demokratiskt samhälle.

Creative Commons
Den idé om upphovsrätt som Richard Stallman beskrev liknar den idé om musikartistens rätt till sin mjukvara som bland andra Lawrence Lessig förespråkar , nämligen rätten att förhindra andra från att tjäna pengar på min musik. Dvs. kopiera mjukvaran men förvandla det inte till en hårdvara som du säljer vidare. Tonvikten läggs alltså på rätten att ta betalt istället för på kontroll av spridningen. Artisten skall med andra ord ha monopol på att ta betalt för verket. Det är den kommersiella exploateringen som är i fokus istället för den okontrollerade gratisspridningen. ”Alla har rätt att kopiera, men ingen får sälja det vidare”. Creative Commons är alltså en alternativ form av upphovsrätt som mer vill värna om ”kreativitetens allmänning” än den traditionella upphovsrätten.
Att på det här sättet klumpa ihop GNU, ”open source” och ”creative commons” är så klart en förenkling och det går absolut inte någon rak och tydlig linje mellan idéerna. Min poäng är snarare att ringa in en allmän hållning i synen på mjukvara. Grundtanken i mina ögon är trots allt ett värnande av en allmänning eller offentlighet där mjukvaran är allmän och där upphovsmannen fortfarande har någon form av ensamrätt över den kommersiella exploateringen. Både Stallman och Lessig betonar en rätt som förhindrar andra användare att ta betalt. GNU:s idé om mjukvara är att du får göra vad du vill med varan…utom att ta betalt och ”creative commons” hävdar upphovsmannens ensamrätt att ta betalt för verket.

Piratbyrån
En mer radikal upphovsrättsmotståndare som drar det hela ett steg längre och ifrågasätter legitimiteten i både upphovsmanstanken och kompensationstanken går att finna kring sajterna ”Piratbyrån” och ”Copyriot”. Den ideologiska subkultur som skapats på främst piratbyrån drar ståndpunkten till sin spets och säger sig förespråka all form av kopiering och likt många andra kulturer har man också etiketterat sig efter motståndarsidans nidbild. ”Vi är pirater och stolta.” Precis som hos förebilderna i USA hävdas att kopiering alltid är av godo så länge man inte tjänar pengar på sitt kopierande och sätter käppar för andra i kopieringskedjan. Till skillnad från den mer moderata falangen ovan ifrågasätts här upphovsrätten i dess grundvalar.

Piratbyrån är den hemsida som blivit ”piratkopieringens” svenska näste. De ser sig själva som en plattform för alla de som anser att upphovsrättskyddat material bör få spridas fritt. Bland annat har de på sin sida givit plats åt information som tvingats bort från andra sidor med hot om repressalier. Piratbyråns representanter har också vid ett flertal tillfällen deltagit i debatter i radio och tv för att diskutera piratkopiering, fildelning eller dylikt.

Den mest extrema delkulturen av piratkopieringen går att finna bland ”warezpiraterna”. Deras hållning är inte direkt ideologisk men illustrerar ändå den mest extrema grupperingen under piratbyråns paraply. Warez kommer av det engelska ordet för vara (ware) och avser allehanda piratkopior. Lite förenklat kan man säga att warez-kulturen avser den närmast ”professionella” distributionen av upphovsrättsskyddat material. Warez utgör den mest illegala sidan av fildelningskulturen eftersom warez-piraterna ser en dygd i att tillhandahålla ”riktigt” piratmaterial, dvs. sånt som inte finns i handeln ännu. Att vara först är bingo för en warez-pirat. Även sånt som inte är avsett för den kommersiella marknaden ger status att dela ut. En warez-pirat skiljer sig åt från en riktig pirat eftersom det råder en norm inom kulturen att det är fel att sälja piratkopierat material. Därför använder man sig istället av fildelningstjänsterna för distribution. Även här råder alltså ett gåvoekonomisk tillvägagångssätt. Är man romantiskt lagd kan man kalla det för stöld alá Robin Hood. Sno från de rika och dela ut bland de ”fattiga”. Fildelningskulturen används bara som distributionskanaler för warez-piraterna.

Om fildelningskulturen är själva marknaden tillhandahåller warez-piraterna de illegala varorna på marknaden. Argumentationen för fildelning som går ut på att jag har rätt att göra vad jag vill med det jag införskaffat på ett juste sätt kan alltså inte sägas gälla warezpiraterna eftersom de ser en dygd i att tillhandahålla sådant som inte har tillskansats på ett korrekt sätt.

En italiensk ”kommunikationsgerilla” som torgförts via piratbyråns sida och som sysslar med ”semiotisk krigföring” kallar sig för Wu Ming . Deras utgångspunkt är att det inte går att muta in information och säga ”mitt” eftersom den är i ständig rörelse genom samhället och förändras oavbrutet. De hävdar också att det är industrin eller storkapitalets eget ”fel” att piratkopiering har ”demokratiserats”. ”Om du säljer mig teknologier som datorer, samplers, scanners, CD-brännare och kopieringsmaskiner, borde du inte kunna ringa snuten för att jag använder mig av den på ”fel” sätt”.

”Copyriot” är en blogg där artiklar om främst fildelning läggs upp och det är också där man talar mycket om ”De digitala allmänningarnas socialdemokrater” för att beskriva tankarna om alternativa upphovsrätter. Termen socialdemokrati är i sammanhanget aningen polemiskt vald eftersom man med denna term vill påvisa en slags konflikträdsla hos förespråkarna av ”creative commons” och liknande tankar. Kritiken riktas mot att man på socialdemokratiskt maner radikaliserar lite grann men ändå använder sig av den rådande strukturen. Man försöker med hjälp av kompensationssystem gå den gyllene och i ”Copyriots” ögon fega medelvägen. Musikindustrin skulle därmed få en rejäl kompensation för uteblivna intäkter och fildelarna skulle få fortsätta fildela. Rasmus Fleischer och hans vänner ser i detta flera brister. Bland annat ifrågasätts hur kompensationen skall delas upp. Man tror att det främst kommer gynna de redan rika samtidigt som de skulle innebära en kraftig utbyggnad av övervakningssystem. ”Flatrate” som förslaget om kompensation baserat på filnedladdning kallas är naturligtvis bättre än musikindustrins förslag om ”betala-per-låt”, men det fria flödet utan inblandning är ändå bäst anser dom mest radikala upphovsrättskritikerna.

3.2 Ändrade förutsättningar

Nätverken som rhizom
Än så länge har vi diskuterat det som syns, innehållet och hur vi skall ställa oss till att det kopieras. Frågan hade inte varit så omdebatterad om det bara hade handlat om moral. Men piratkopiering eller fildelning handlar inte bara om gott eller ont, utan bör även tas ställning till bortom moralen. Anledningen till detta är vad man skulle kalla för fildelningsnätverkens rhizoma karaktär. Huruvida fildelning skall vara tillåtet eller inte blir därmed verkningslöst att tala om, på samma sätt som det inte finns någon poäng med att fastställa moralen i att samtala eller promenera.

Rhizom är en term som inom samhällsvetenskapen började användas av filosofen Giles Deleuze för att beskriva ett system utan original och kopia. Tanken är att nätverken likt ett rhizom inte har någon stam och inga grenar. Rhizom är egentligen ett biologiskt rotsystem, ett underjordiskt sammanbundet överlevnadsystem som finns hos exempel ormbunken. Att rhizomet lever under jorden gör knappast jämförelsen med fildelning mindre attraktiv för förespråkarna. Nätverkens rhizoma karaktär kännetecknas av en total jämlikhet där alla delar är lika mycket värda men också lika ersättningsbara. Om en del slås ut klarar sig alltid helheten. Likt ett rhizom är fildelningsnätverken utan central server närmast osårbara eftersom det inte finns några vitala delar i ett sådant system och därmed inte heller någon ursprungskälla att stänga eller spåra. En fil som letat sig in i systemet kan dupliceras hur många gånger som helst utan att den sjunker i värde. Alla delar är lika vitala eller icke-vitala för helheten.

På sätt och vis tvingar fildelningsnätverkens rhizoma karaktär fram en vidgning av den politiska agendan. Att diskutera juridik blir tämligen verkningslöst om man inte även diskuterar de värden och grundläggande begrepp som sätts på ändan i fildelningsvärlden. Om ”varan” är oändligt duplicerbar och ursprunget osynligt blir den svår att styra och kontrollera. Den har nästan mer gemensamt med luft och språk än skyddade ägodelar och vad händer då med äganderätten eller upphovsrätten?

Äganderätten
Det stora problemet i den digitala världen blir då att definiera och avgränsa äganderätten. Den digitala världens mest centrala produktionsmedel är ”mjukvaran” (innehållet), oavsett om det är viktig programvara för Internets utveckling, musik eller något annat. Mjukvaran skiljer sig från ett industriellt produktionsmedel i det att den utgörs av immateriell information och som information kan den reproduceras i all oändlighet. Jag kan ge bort mjukvara samtidigt som jag behåller den. Mjukvara eller information är ju ingen materiell sak som kan innehas på samma sätt som en cykel t ex

Vad blir konsekvenserna för den traditionella marknadsekonomin vars utbud kontra efterfrågan kräver ändliga resurser för att reglera prissättning och om utbudet inte längre är begränsat vad händer då med prissättningen?

En god illustration av svårigheten kring hur äganderätt och upphovsrätt bör tolkas i den digitala världen är det politiska virrvarr som uppstår när stämplas sätts. Synen på äganderätt har traditionellt sett varit den stora vattendelaren mellan höger och vänster. Men vad händer när inte ens de som står främst på äganderättsbarrikaderna är överens.

Det är inte ovanligt att fildelarna av högerpolitiker anklagas för kommunism, medan vänsterpolitiker ser samma fildelare som ett exempel på hämningslös nyliberalism. Och på sätt och vis har bägge sidorna rätt, allt beroende på hur vi definierar äganderätt. Men vad händer när vi inte riktigt kan avgöra äganderättens domäner. Rätten att göra vad man vill med det man äger (hårdvaran) eller rätten att bestämma över det jag skapat (mjukvaran). En (marknads) liberal krock anas här. Vilken rätt värderas högst? Eller så visar detta bara att den traditionella vänster-högerskalan inte riktigt går att applicera när vi inte vet hur vi skall definiera äganderätten.

Utöver detta kan man se detta ur ett individ kontra samhälle perspektiv. Individens rätt att göra vad han vill med sin ägodel kontra samhällsnyttan. Vanligtvis när individens intresse krockar med samhällets, brukar det vara för att individen delar med sig för lite. T.ex. att du inte får göra vad du vill med din mark. Du får inte bygga utan lov eller hindra andra människor från att beträda. I det här sammanhanget är samhällsargumentet snarare att människor delar med sig för mycket, d.v.s. förstör för dem som tjänar pengar på den näringen - dumpar marknaden.

Internet i allmänhet och fildelning i synnerhet kullkastar alltså det ”traditionella” förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Vad händer med en ”bytesekonomi” eller marknadsekonomi när utbudet inte länge utgörs av ändliga resurser och var går gränsen mellan vad som kan ägas och vad som ej kan ägas i den digitala världen?

Den intellektuella egendomens domäner: andra exempel
Frågan om intellektuell egendom är kanske den viktigaste politiskt-filosofiska frågan i det moderna samhället. Den handlar inte bara om fildelningens vara eller icke vara, utan i ännu högre grad om tanken och idéernas gränsdragning.

Se exempelvis den diskussion som förs om TV-kanalers rätt att sända reklam i filmer de köpt in för visning (d.v.s. göra vad de vill med den produkt de köpt) kontra upphovsmannens rätt att bestämma över vad man gör med hans produkt. I detta fall hamnar nöjesindustrins på de anklagades bänk. Drar man det ytterliggare ett varv kan filmskaparna hamna på samma bänk. Det är inte ovanligt att formgivare av olika möbler eller dyl. stämmer filmskapare för att de utan tillåtelse använt sig av ”deras” rekvisita i sina filmer. Följden av detta är att ”allt” som skapas måste specialgranskas av jurister så att ingen upphovsrätt kränks. Var går gränsen för vad jag kan äga av mina tankegångar när de väl lämnat mitt huvud och lämnat avtryck i världen?

Och vad händer om vi trots allt vill fortsätta kämpa för den predigitala upphovsrätten. Vem skall bevaka upphovsmannens intressen och vilka medel skall då vara tillåtna?

3.3 Panoptikon

Begreppet panoptikon användes ursprungligen av filosofen Jeremy Bentham som en beskrivning av dåtidens "moderna" fängelser men den som har anammat termen för att beskriva det moderna samhället är den franske filosofen Michel Foucault. Ett panoptiskt fängelse är uppbyggt kring ett upphöjt centrum där fångvaktaren sitter. Runt detta centrum formar sig alla cellerna. Själva grundtesen är att du är sedd av något du inte ser. Är du medveten om detta fungerar makten automatiskt. Arkitekturen gör det möjligt för makten att verka utan att utövas. När Foucault använder sig av panoptikonprincipen för att beskriva det moderna samhället har det naturligtvis med makt att göra. En makt som är osynlig men dresserande och disciplinerande. Ett samhälle eller en offentlighet som genomsyras av den panoptiska principen kännetecknas av att individerna låter sig dresseras av vetskapen om att du när som helst kan vara övervakad. Makten avindividualiseras på detta sätt genom ett panoptikon. Makten är allestädes närvarande utan att någon behöver bruka den.

Man kan tala om ett panoptikons tre funktioner.
Den första är moralisk och handlar om att normalisera och disciplinera medborgarna. Den andra är epistemisk och handlar om att skapa objekt för kunskapsinhämtning. Det avvikande blir till discipliner, t ex kriminalitet och mentalsjukdom. Den tredje funktionen är politisk och handlar om att övervaka medborgaren.

P2P erbjuder en arkitektur där information kan flöda fritt utan mellanhänder. Ett samhälle skapas där det bidras efter förmåga och där vi tar till oss efter behov, utan att själva kakan försvinner. Å andra sidan utgörs mycket av den spridda informationen upphovsrättsskyddat material, vilket alltså upprör den industri som livnär sig på att ta betalt för sitt spridande.

Enda sättet att kontrollera vad som sprids inom nätverken är ständig övervakning. Om du vet att du ständigt är eller kan vara övervakad uppfylls två av ett panoptikons funktioner. Naturligtvis den politiska- du är övervakad. Men även den moraliska uppfylls. Eftersom allt du företar dig syns eller kan spåras till dig normaliseras och disciplineras du. Inte bara det olagliga registreras utan även det fullt lagliga. På så sätt disciplineras medborgaren till att enbart syssla med sånt som inte ens i ens vildaste fantasi kan ligga en till last någon gång i framtiden.

Richard Stallman ger i det tidigare citerade GNU-manifestet en bild av en rymdstation där luften måste tillverkas till en hög kostnad. Det kanske skulle vara rättvist att ta betalt per liter av dem som andas, men att bära gasmasker med inbyggda mätare dag och natt är oacceptabelt även om man har råd att betala lufträkningarna. Och att ha tevekameror överallt för att iaktta om någon tar av sig masken ibland skulle vara skandalöst. Det vore bättre att avgiftsbekosta lufttillverkningen med och slänga maskerna.
Stallmans poäng gäller programkopiering men kan lika väl användas för att problematisera kopiering av andra filer. Eftersom tekniken finns och är allmängods finns det risk att ett förbud leder just till detta övervakningssamhälle.

Nöjesindustrins panoptiska öga
Den första reaktionen från nöjesindustrins håll på fildelningen var att försöka stoppa själva nätverken, förbjuda användandet av en viss teknik med andra ord. Napster lyckades de få på fall men det kan mycket väl ha varit vinsten som gjorde att de förlorade kriget eftersom de genom detta definierade sig som ”fiender” till fildelning. Det har historiskt sett visat sig att det i det närmaste är omöjligt att i längden hindra en teknisk utveckling. P2P-tekniken är trots allt en teknik som underlättar informationsspridning. Att förbjuda en sådan ses i många ögon som att förstöra tryckpressar eller radioapparater.

Den andra reaktionen har varit att försöka stoppa enskilda fildelares spridande av materialet. Förhoppningen är att Internetleverantörer skall tillhandahålla information om den enskilde användaren. Möjligheten att söka efter enskilda fildelares nättrafik blir som jag ser det enbart möjlig med en enorm övervaknings- och registreringsapparat. Kontroll och övervakning av fildelare är normen som gäller. Du vet inte om någon just nu söker igenom dina utdelade filer för att kontrollera innehållet. Du kan också bli stämd på miljontals kronor för brott mot upphovsrätten om fel innehåll hittas. All informationsspridning förväntas alltså kontrolleras på det ena eller det andra sättet. Det panoptiska ögat kan se varje steg du tar.

Är det rimligt att skärpa upphovsrätten i en värld där den inte kommer att efterlevas utan en starkt repressiv kontroll- och övervakningsapparat? Är panoptism ett pris vi är villiga att betala för att få njuta av en skärpt upphovsrätt?

Lawrence Lessigs svar är nej. En framtid med en ”muterad” upphovsrätt är knappast att eftersträva hävdar han. Ett totalitärt panoptikon där all verksamhet är satt under lupp och varje steg måste förhandsgranskas av jurister i rädsla för att ”någon” hittar fel. Om den skarpa syn på upphovsrätt som nöjesindustrin eftersträvar hade gällt inom den akademiska världen skulle knappast någon forskning vara möjlig och då hade förmodligen inte nöjesindustrin existerat i dagens kommersiella form. Internet hade garanterat inte funnits.

Håller nöjesindustrin på att bli vår tids kyrka som ser att den maktställning man hade i ett tidigare sammanhang håller på att hotas och därmed på alla tänkbara sätt försöker hindra ”utvecklingen”? Frågan är även huruvida nöjesindustrin representerar ett särintresse eller ett allmänintresse? Är skärpt upphovsrätt något som främst ligger i industrins intresse eller finns det ett större allmänintresse i det? Kyrkan tappade exempelvis lite av sin makt när prästerna blev blottlagda med att representera ett särintresse.


3.4 Slutfunderingar kring fildelning och nöjesindustrins reaktion

Aningen förundrad blir man trots allt av musikindustrins hårda motstånd mot den kultur som trots allt är en förutsättning för deras överlevnad i det långa loppet. Det hade förmodligen varit sundare att börja med möjligheterna i stället för att enbart se förlusterna.
Det gigantiska pojkrum (ursäkta min fördom) som fildelningsnätverken erbjuder genererar ju ett enormt intresse för musik som vi inte var i närheten av för tio år sedan. Musikindustrins ”produkter” är i dag mycket hetare än de var för ett par år sedan. Intresset och nyfikenheten på att upptäcka ny musik eskalerar. Folk som deltar i fildelning har generellt sett en mycket större ”musikbildning” än vad de hade innan. Här får man möjlighet att nästan på direkten lyssna på allehanda tips man får av andra fildelare eller från tidningar. Många artister kritiserar också sina ”representanter” för att kriminalisera den kultur som faktiskt skapar en grund för ett unikt musikintresse.

Det verkar också som musikindustrin enbart ser varje nedladdad låt som en icke såld skiva men vägrar se att det faktiskt också kan generera skivförsäljning. Naturligtvis innebär fildelning på ena flanken en minskad skivförsäljning, men det är förvånade att se hur blinda de är för helheten. Att strypa kulturen helt kommer förmodligen att minska försäljningen på någon annan flank.

Man behöver inte vara professor i ekonomi för att begripa att om människor träffas och utbyter åsikter om någonting så ökar intresset för detta ”någonting” och om intresset ökar, så ökar också efterfrågan för produkten.

Dessutom verkar inte musikindustrin göra någon åtskillnad mellan filkopiering och CD-kopiering. Den kopiering som sker vid nedladdning har som vara betraktat få likheter med en CD-skiva du kan köpa i butiken. Den ”piratkopierade” musikprodukten uppstår väl först när du bränner ner den musik du laddar ner.

En nedbränd CDR-skiva kan liknas vid en pocketbok, medan en CD kan liknas vid den inbundna varianten. Musikindustrin kanske bör lägga sitt krut på att göra den ”inbundna” skivan mer attraktiv istället för tvärtom (läs kopieringsskydd) För trots allt är det en hel del människor som föredrar det inbundna framför pocketvarianten

Man kanske alltså skulle rycka tag i problematiken från ett annat håll istället. Det är möjligt att industrin borde släppa kontrollen över mjukvaran för att istället koncentrera sig på hårdvaran. Det är inte omöjligt att det i längden finns mer att tjäna på utveckling av det du säljer än att gråta blod över det du säljer som går att återanvända av människor. Bilindustrin försöker ju inte hindra människor från att samåka.

Jag tror att det är ohållbart i längden med en teknik som ökar möjligheten till informationsspridning och en lag som vill strypa samma informationsspridning. Det verkar som nöjesindustrin vill skörda frukterna av informationsspridning, men hindra ”konsumenterna” från att göra det samma.

Personligen skulle jag vilja se fildelningsnätverken som en form av bibliotek. De är för musiken vad biblioteken är för litteraturen. Med den skillnaden att fildelningen är mer demokratisk. Alla bidrar efter förmåga. Är det någon författare som upprörs över att det finns bibliotek där folk kan läsa deras böcker utan att betala? Hävdar bokindustrin att bokförsäljningen skulle vara mycket högre om bibliotek förbjöds? Och då har vi ännu inte nämnt den demokratiska folkbildningsaspekten.

Författare får dessutom en inte helt oansenlig ersättning för den litteratur som lånas ut på våra bibliotek. En ersättning som musiker inte får för att folk laddar ner deras verk. Diskussionen hade förmodligen varit lite mindre infekterad om det var här vi startade. Nu startade musikindustrin i andra änden och började skrika stöld, kriminalitet och pirateri istället. Det hade kanske varit klokare att bejaka den nya tekniken och se allt det positiva med den istället för att genast se hur klockan för minskade intäkter tickade. Musikindustrin kommer förmodligen inte att dö för att folk laddar ner musik från nätet, däremot kommer betydligt fler ha kunskap om vad musikindustrin har att erbjuda. Hade man börjat här hade nog få haft invändningar mot ersättningsfrågan. På samma sätt som det är rimligt att utlånade författare får en viss ersättning är det rimligt att nerladdade musiker får det på ett eller annat sätt.

Förutsättningarna för upphovsrätten har trots allt vare sig man vill det eller inte förändrats och istället för att faktiskt diskutera hur vi skall hantera dessa förändringar, hamnar musikindustrin i ett slags skyttegravskrig med fildelare världen över. Fildelning är stöld eftersom man tar deras musik. Alternativa ersättningsformer avfärdas också eftersom det skulle ”legalisera fildelning”. Skivbolagen vill med andra ord ha fullständig kontroll på hur musiken sprids, vilket dom alltså inte skulle ha om de skulle få en indirekt ersättning. Medan musikindustrin skjuter skarpt från sin skyttegrav fortsätter fildelare att dela musik och annat med varandra utan att musikindustrin får någon ersättning alls.

Det verkar också som att musikindustrin har ett stort legitimitetsproblem. Det är svårt att förespråka förbud för sådant som är så vitt och brett accepterat som fildelning är. Deras sak förbättras inte heller av artiklar om hur 12-åringar jagas och stäms.

En annan fråga som inte riktigt berörts och som är av både juridiskt och moraliskt art handlar om gränsdragningen mellan en privat och en offentlig sfär på nätet. Som jag ser det har det privata pojkrummet där vi sitter och spelar skivor för varandra flyttat ut i offentligheten. Fildelningskulturen ser jag som en ickekommersiell nätoffentlighet. eftersom sällskapen kännetecknas av en öppenhet snarare än slutenhet. Mötesplatserna kännetecknas av vänskapliga utbyten av tips och filer. Och om det skulle handla om ett individuellt vinstintresse, så är väl jämförelsen med det offentliga biblioteket närmare än den kommersiella marknadsplatsen.

En liknande ståndpunkt med en lite annorlunda tolkning har Ninna Rajala som i sin uppsats ”Piratkopiering eller privatkopiering” skriver så här: "Vad gäller om filbytandet är kommersiellt eller inte, anser jag att man kan se det på två olika sätt; att det är ett vänskapligt utbyte eller att det snarare är frågan om en form av byteshandel. Det vänskapliga utbytet lutar mer åt att vara ickekommersiellt, då man vill dela med sig av en privat kopia till en bekant, och detta är ju fullt lagligt. Eller så är det en byteshandel, där varje användare är ute efter att vinna något; en musikfil, och därför måste dela med sig av de musikfiler som han eller hon har i sin ägo. Filbytandet blir på så sätt en kommersiell handling."

Återigen anser jag att liknelsen med bibliotek fungerar. Att man gör en ekonomisk vinst är en sanning med mycket modifikation. Den "varan" du laddar ner är ju inte den samma som den du köper i affären. Det är ju som att säga att du gör en ekonomisk vinst när du lånar en bok på bibliotek istället för att köpa den eller att du gör en ekonomisk vinst varje gång du ser en film på TV istället för att se den på bio.

Varan är helt enkelt inte den samma. Dessutom förutsätter resonemanget att varje nerladdad skiva är en skiva som inte blir såld. Det finns säkert fall där människor laddar ner än skiva istället för att köpa den i affären. På samma sätt som det finns människor som lånar en bok på biblioteket istället för att köpa den eller människor som ser en film på TV eller video istället för att se den på bio. Men det är knappast så att varje film du ser på TV är en film du skulle ha sett på bio om den inte visats på TV… eller?


Epilog: Skivans förebådade död?
Innebär då den utveckling som skisserats ovan skivans död?
Fildelningsnätverken har förmodligen sitt stora användarunderlag bland ungdomar, vilket skulle innebära att de som ”konsumerar” flest musikfiler är de som vanligen inte har råd med så mycket CD-skivor. Fildelningen passar ju bäst för den som har mycket tid och lite pengar, vilket också passar in på många ungdomar.

Det finns inga absoluta bevis på att fildelningsnätverken har minskat skivförsäljningen.
Både motståndare och förespråkare av fildelning har använt statistiska undersökningar för
att bevisa att just de har rätt. Tydligt är i alla fall att många trots allt fortfarande väljer att köpa CD-skivor. Det finns fördelar med att köpa originalskivan, som till exempel att det är bättre ljudkvalitet och ett snyggare format (omslag m.m.). Dessutom kanske man som köpare vilja stödja sina favoritartister så att dessa kan fortsätta med sitt musicerande.

Det finns även exempel på skivor som ökat sin försäljning på grund av fildelning. År 2002 var The Eminem Show av Eminem det mest nedladdade albumet på många nätverk redan innan den hade kommit ut i skivbutikerna. Detta gjorde att skivan släpptes en vecka tidigare än planerat. Trots eller kanske på grund av detta visade det sig ändå att The Eminem Show blev det mest sålda albumet det året.

Gruppen Wilco är ett annat exempel. Deras skiva ”Yankee Hotel Foxtrot” ville inte skivbolaget ge ut, då släppte Wilco alla låtarna som mp3-filer på nätet. Det som följde var en ”hype” utan dess like, som i sin tur ledde till att skivbolaget gav ut skivan som naturligtvis sålde bättre än någon annan Wilco-skiva gjort.

Så det ser trots allt ut som folk fortfarande vill ha sin musik i skivhyllan och inte enbart på datorn. Man kan däremot fråga sig hur det kommer att se ut i framtiden när allt kanske styrs från datorn. Jag är inte så säker på att folk är villiga att betala för mp3-filer. Varan CD-skivan fyller ju trots allt fortfarande en funktion. Har man däremot vant sig vid att via datorn få tag på vilken musik man vill kan det kanske ta emot att börja betala för varje nedladdad låt.

En intressant utveckling som många skivbutiker vittnar om är däremot LP-skivans renässans. Det är mycket troligt att den utvecklingen är en konsekvens av fildelningen. När varan ”CD-skiva” blir någonting man lätt kan skapa själv så går säkert en del tillbaka till den gamla LP-skivan för att få något ”unikt” i handen. Möjligen kommer LP-skivans status som samlarobjekt bara öka medan CD-skivan blir en slit-och-släng-vara där köpta varianter av högre kvalitet blandas i skivhyllan med självinspelade CDR-skivor. På samma sätt som 80-talets kassettband användes.






4 AVSLUTNING

Fildelning preciserar i mina ögon mycket av den problematik som det offentliga rummet ställs inför i och med inträdet i den digitala tidsåldern. Kan den traditionella offentligheten översättas till Internet?

Jag tror inte att man göra det helt utan vidare och den kultur jag närmat mig i uppsatsen sätter som jag ser det fingret på en del av de tongivande egenskaper som skiljer nätoffentligheten från den traditionella offentligheten. I den traditionella offentligheten är fri information och respekterad äganderätt värden som lever sida vid sida och bara i undantagsfall krockar. I nätoffentligheten i allmänhet och i den digitala världen i synnerhet krockar de nästan per definition så länge vi går efter juridikens nuvarande tolkning av dessa begrepp.

Min avsikt i den här artikeln har inte varit att komma med en lösning på denna enorma problematik. Däremot hoppas jag att jag kastat lite ljus på problematiken. Min avsikt har heller inte varit att ta fildelningen i försvar (även om jag förstår att det kan tyckas som att jag gör det). Fildelningen existerar och kommer förmodligen att existera ett bra tag till oavsett vad vi tycker om det. Därför är det intressant att titta närmare på hur den fungerar, inte bara tekniskt utan även socialt. På sätt och viss handlar det om samhällen som börjar från ”början”. Hur fungerar samhällen eller marknader när förutsättningarna inte är givna? Nöjesindustrins invändning mot detta är både förutsägbar och sann: Dessa samhällen eller marknader startar inte från noll. De startar med stöld. Det som byts, ges bort osv. är i grund och botten stöld. Men på samma sätt som USA som nation är intressant på fler sätt än deras relation till urinvånarna är fildelningsnätverken intressanta på fler sätt än deras relation till filernas moraliska grund.

Filernas moraliska grund är i sig också intressant att diskutera och är också en förutsättning för artikelns andra hälft. Fildelningsnätverken möjliggör på sitt sätt att kakor både kan sparas och ätas. Ägodelar utanför nätet har den egenskapen att de är unika. Om du ger bort eller säljer din cykel har du den inte kvar. Du kan alltså inte både ha den kvar och ge bort den samtidigt. Men när ägodelarna är digitala blir detta möjligt. Jag kan mångfaldiga information i all oändlighet utan att bli av med den. Musik, filmer, program och spel kan alltså mångfaldigas utan att det som är mitt försvinner.

Nöjesindustrins inställning är att detta är stöld, men stöld förutsätter egendom och egendom är traditionellt sett något ändligt. Hur hantera oändlig stöld som på grund av nätverkens rhizoma karaktär förmodligen inte går att stoppa. Om vi inte sätter oss ner och tar oss en rejäl funderare över begreppen äganderätt och upphovsrätt finns bara panoptikon kvar om vi inte vill samarbeta.

Generellt handlar det om hur och i vilken grad information skall kontrolleras och vem som i så fall skall stå för kontrollen. Vilken information skall få spridas, vilken skall strypas och vem bestämmer? Går det att förena informationsfrihet med upphovsrätt eller innebär den digitala tidsåldern att vi måste välja sida? Är det rimligt att skärpa upphovsrätten i en värld där den inte kommer att efterlevas utan en enorm kontroll- och övervakningsapparat?

Internet är och kommer förhoppningsvis alltid att vara det människan gör det till. Därför är det viktigt att vi använder de verktyg vi värdesätter i ett modernt och demokratiskt samhälle. Och om verktygen visar sig lite trubbiga bör vi kanske slipa verktygen istället för att ta till våld. Eller om man så vill, kan vi acceptera totalitära verktyg i ett samhälle där det motsatta hyllas?







Litteratur:
Antman Peter ”Fri kunskap ger en effektiv nätekonomi“ (artikel i TLM nr 2 1999)
Barlow, J.P. ”Old Wine in New Bottles”.
http://www.eff.org/homes/barlow.html
Barlow, John Perry, “The Next Economy of Ideas”, Wired Magazine, 2000, http://www.wired.com/wired/archive/8.10/download_pr.html
Castells, Manuel Internetgalaxen (Daidalos 2002)
Foucault, Michel Övervakning och straff (Arkiv förlag 1987)
Gorin, Thomas (2004) ”Stabilitet och rörelse” – Om piratkopiering, upphovsrätt och inhägnad i det postmoderna kontrollsamhället (magisteruppsats vid Institutionen för informatik Göteborgs Universitet)
http://www.handels.gu.se/epc/archive/00003881/01/Nr_40_TG.pdf
Hamman, Robin B (1996) Rhizome@Internet
http://www.socio.demon.co.uk/rhizome.html
Jansson, Daniel ”Piratlopiering och etik” (Magisteruppsats i Data och Systemvetenskap Stockholms Universitet 2003)
Larsmo, Ola “Inlåst kunskap kvävs“ (artikel i Dagens Nyheter 12/07-02)
Lessig, Lawrence The Future of Ideas (Random House 2001)
Loban , Bryn (2004) Between rhizomes and trees: P2P information systems http://firstmonday.org/issues/issue9_10/loban/index.html
Lundblad, Niklas (2003) Några upphovsrättsliga frågor: Upphovsrätt – nya distributionsformer: IT-rättsliga observatoriet, Observatorierapport, 62/2003
http://www.itkommissionen.se/dynamaster/file_archive/030613/3bed06313efe5569846a3e2e08129f9a/UpphPMv1.pdf
Lundblad, Nicklas ”Upphovsrätten kränker äganderätten” (artikel i Svensk Tidskrift nr 4 2001)
Rajala, Ninna ”Pirat- eller privatkopiering” (Magisteruppsats i biblioteks och informationsvetenskap 2003)
http://www.abm.uu.se/publikationer/2/2003/152.pdf
Stallman, Richard ”GNU-manifestet”
http://www.fsf.org/gnu/manifesto.html
Turkle, Sherry Leva Online (Norstedts, 1997)
Walleij, Linus ”Copyright finns inte”
http://www.df.lth.se/~triad/book/




På Nätet
http://copyriot.blogspot.com/
http://www.piratbyran.org/
http://www.napjunk.net/forums/index.php
http://slskboard.savagenews.com/index.php?s=8661217e0c6eac76ceb4742e79c9da43
http://www.slyck.com/index.php
http://www.directconnect.se
http://www.zeropaid.com/
http://www.filesharingwatch.com/
http://www.torstensson.com/weblog/
http://www.openp2p.com/
http://www.wired.com/wired/archive/11.02/ (specialnummer om fildelning)
http://www.gnuheter.org/article.php?sid=2735&mode=thread&order=0&thold=0 (om upphovsrätt)
http://www.algonet.se/~mpawlo/articles.html (artiklar av Mikael Pawlo - jurist med nätet som specialitet)
http://slashdot.org/
http://www.corante.com/copyfight/
http://www.gnuheter.org/

(tryckt 2004 i skrift nr 9 Pedagogik & mediaseminariet)