Anteckningar om Facebook

Facebook har nu funnits i sex år och växer mer lavinartat än någonsin. Tillväxten blir bara större och större för var dag som går. I takt med att Facebook växer, växer även det akademiska intresset för företeelsen. I syfte att lyfta lite på locket till den akademiska grytan gick jag jag in på sajten Uppsatser.se, där man vad jag förstår, på eget initiativ kan gå in och publicera sina akademiska alster. I de allra flesta fall handlar det om kandidat- och magisteruppsatser från landets olika högskolor och universitet. Där fann jag ett 50-tal uppsatser där facebook hade en framträdande roll. Och även om vi befinner oss i det postdigitala tidevarvet, där gränsen mellan kopia och original är på väg att suddas ut, vill jag poängtera att mina reflektioner kring ämnesvalen inte är en sammanfattning av uppsatsernas slutsatser. Det är valen av ämnen och frågeställning som i min värld är det intressanta.

Det absolut vanligaste uppsatsämnet har med identitetsskapandet att göra. Intressant är också att de allra flesta väljer att fokusera på ungdomar eller unga vuxna i dessa uppsatser. Hur påverkas våra identiteter av facebook? I fokus ligger här ofta användandet av statusuppdateringar och hur vi med hjälp av övriga hjälpmedel väljer att presentera oss själva. Hur ser samspelet ut, hur ser relationen mellan självpresentation och feedback ut? Hur upplevs den ständiga tillgängligheten och hur upplevs kraven eller förväntningarna på att ständigt vara uppdaterad? Du är din presentation och du är din ständigt uppdaterade presentation. Kravet på ständig uppdatering gäller numera dig, både som konsument och producent. Först har vi det passiva kravet, att ständigt hålla sig uppadaterad om det senaste, om vad det nu må vara. Ständigt uppkopplad har man alla pling redo, så att ingenting missas. Men i och med facebook och twitter har vi också det som skulle kunna kallas för rapporteringsstress. Världen ses genom våra statusuppdateringsglasögon. På samma sätt som en fotograf ser omvärlden i fotografier, ser nu var och varannan människa händelser som potentiella stausuppdateringar.

Din identitet på facebook handlar alltså både om "hur" och "hur ofta" du presenterar dig själv. Du "är" ju bara så länge du syns och då gäller det att statusuppdatera dig själv så att du behåller din plats i kön. Dessutom är du också i högsta grad den du utger dig för att vara. Det finns inget "egentligen", ingen kärna under skalet.

Så att påstå att dessa statusuppdateringar fått en närmast metafysisk status är ingen underdrift. Du är dina statusuppdateringar, det är därför viktigt vad du väljer att uppdatera...

Några fokuserar även på själva språket, finns det ett facebook-specifikt språk? Skriver vi mer fokuserat när vi enbart har 140 tecken till vår hjälp eller förloras viktiga aspekter av vårt skriftspråk?

Ett annat forskningsfokus har bilden i centrum. Hur kommunicerar vi via bilder, vad händer när vi lägger ut våra privara fotoalbum till allmän beskådan?

Ett ämne som i vissa fall kan vara besläktat med bildpublicering är elektronisk mobbing, hur ser den ut och hur ser beredskapen kring den ut?

Några få uppsatsskrivare väljer också att fokusera på olika grupper som finns på facebook. Minnesgrupper, där man samlas kring avlidna personer, är exempelvis ett ämne.

Facebooks alla olika "grupper" är som jag ser det bra exempel på intressesnuttifiering eller det som Chris Anderson kallar för varor i den långa svansen. Inget ämne är så litet att det inte kräver en intressegrupp.

Ett ytterligare ämne som förekommer är politikers användande av facebook och sociala medier. Vad förenar politikers användande och finns de några skillnader mellan olika partier är en fråga som behandlas?

Politiska partiers användning av facebook är ju också extra aktuellt i år då det är valår, vilket innebär att politiska partier fått upp ögonen för sociala medier. Många är de politiker som twittar eller "facebookar", men frågan är om "de" lärt sig något av Piratpartiets framgångar senast. Journalisten Anders Mildner är i antologin Politik 2.0 inte så säker på det. Han hävdar att våra politiker har samma förhållningssätt till gamla medier som till de sociala. Dagens politiker är uppväxta i tv-åldern där allt handlar om att gå igenom rutan. Att ge sig ut på facebook eller twitter blir då översatt med att gå igenom skärmen. Många politiker fokuserar allt för mycket på den ursprungliga statusuppdateringen, dvs marknadsföringen. Men om man främst ser sociala medier som ytterligare en kanal för marknadsföring av ett budskap har man nog inte riktigt tagit till sig det sociala i mediet, och man kommer även fortsättningsvis leta efter konspiratoriska sändare bakom bloggbävningar.

Visst är det bra att starta debatter. Men det är faktiskt viktigare att vårda och delta i debatten som följer.

Å andra sidan "avslöjade" Göteborgs-posten att det "mest är struntprat i sociala medier" ändå, vilket möjligen kan ses som gammelmedialt försvar för politiken som marknadsföring. För politikerna i deras granskning uttryckte ju sig inte som politiker gör från talarstolen...

Det är här lätt att dra slutsatsen att det där med sociala medier är väl inget att ha. "Politik" på riktigt sker i riksdagshuset eller på torgmöten, och de som bäst förmedlar detta är naturligtvis riktiga massmedier med legitimerade journalister, som lugnt kan fortsätta med att analysera Piratpartiets framgångar med att dagens ungdom inte vill betala för sig...

Om facebook enbart handlade om flashiga "one-liners" tror jag inte fenomenet skulle överleva speciellt länge till. Oftatst är det inte det som står längst upp (själva statusuppdateringen) som är det intressanta, utan istället kan kommentarerna under vara minst lika intressanta. En politiker som använder facebook enbart för att basunera ut oneliners/reklambudskap får förmodligen inte många röster.

Men om man vidgar begreppet politik så kan väl säga att om det politiska genombrottet för twitter i Sverige var rättegången mot Pirate Bay, där en av de åtalade twittrade direkt inifrån rättsalen, var kanske det politiska genombrottet för facebook uppmärksamheten kring olika "hatgrupper" i allmänhet och stödgruppen för den våldtäktsåtalde unge mannen i Bjästa i synnerhet. Många inom "vuxebvärlden" fick då upp ögonen för vilken mobiliseringskraft facebook trots allt har. Och att den mobiliseringskraften, som i det fallet inkluderade en smutsig förtalskampanj mot två försvarslösa flickor, inte var någon vacker syn är väl ett understatement. Detta fall är även ett bra exempel på där politisk mobilisering möter elektronisk mobbning.

Frågorna om hatgrupper rör förmodligen demokartins mest rudimentära problematik, dvs tolerans mot det icke-toleranta eller hur hantera skräpet? Politisk mobilisering och yttrandefrihet gagnar inte bara de goda.

Det finns naturligtvis en mängd exempel på motsatsen också, där mobiliseringsförmågan på Facebook gått i "det godas" tecken, där till exempel demonstrationer o dyl. har arrangerats i ett nafs.

Några andra uppsatser anlägger ett företagsekonomiskt perspektiv. Hur ser Facebook (sociala medier) ut som marknadsplats? Relationen mellan företag och kunder, annonsering och annan marknadsföring problematiseras.

Från bloggosfärens urinvånare hörs ofta kritik mot att politiker och företagare har missuppfattat begreppet social, när de ger sig i kast med sociala medier, att social handlar om att vara social, ungefär som när man lite slarvigt pratar om socialt kapital.

Att som myndighet, företag eller politiker använda sig av exempelvis facebook handlar så mycket mer än om att vara en mysig stoppning i möblerna. Trevligt chittchattande kan vi få på annat håll. Hjälp, tydliga svar och kalla fakta slår förprogrammerade trivseltips alla dar i veckan... även på facebook.

SAS fick exempelvis mycket beröm för deras närvaro på facebook under askmolnet. Berömmet handlade då främst om att de faktiskt var där och svarade på frågor, dvs man kombinerade informationsgivandet av det rådande läget med en ständigt pågående kommunikation om mer specifika aspekter av denna information. Så istället för att svara på samma fråga om och om igen i telefon (vilket man väl också fick göra) kunde man rappt trycka ut svaret på facebook, så att alla kunde ta del av alla frågor och svar.

Ett annat ämnesval är facebook som offentlighet, vilket i min värld leder in i tankegångar om det vi alla fruktar, nämligen kontrollsamhället, som i sociala mediers tidevarv har utseendet av ett panspektron snarare än ett panoptikon. Det är inte längre det panoptiska ögat som via kameror ser allt som kontrollerar facebookmedborgaren. Istället är det det panspektriska mönstret, där ditt konto, dina länkar, dina kontakter osv. lagras tills dess den onde kontrollanter lägger rätt filter över dina fotspår och blottlägger dig i all din nakenhet.

Denna problematik visar vägen in i en diskussion om vad man skulle kunna kalla för panspektrisk demokrati. Du är privat i offentlighetens ljus, dvs i och med att du bjuder på dina kommentarer, iaktagelser, länkar osv., går du ut i offentligheten. Ju mer du öppnar upp, desto starkare röst och ju fler som lyssnar, men även desto tydligare fotavtryck för den som vill (för)följa dig. Konstruerandet av subjektet blir i andra änden en kostruktion av objektet.

Du blir en "offentlig" person som å ena sidan blir en deltagande, opinionsbildande aktör, å andra sidan blir du tack vare dina "fingeravtryck" ett offer för storföretagen som vill kunna förutse dina kommersiella val och kontrollsamhället som vill veta vad du är, vilka du känner osv...

Varje gång Facebook korsbefruktas med andra sociala medier ökar naturligtvis både din funktion som redaktör men också säkerhetsluckorna, så att den som vill kartlägga dig kan få en större informationsmängd. Exempelvis kan den med spotifykonto (Spotify är en tjänst för streamad musik) korsbefruktas med facebook, så att du via facebook kan komma åt andra spotify-användares musiklistor (skivbackar). Tjänsten är från ena sidan suverän för den som vill dela med sig av sin musiksmak och bli en form av musikredaktör, men du blottlägger även en hel del av dina vanor för människor du inte kan kontrollera.

Som en allmän kommentar till valet av fokus vid uppsatsskrivandet om Facebook erinrar jag mig vad jag skrev för ungefär ett år sedan appropå forskning om internet i största allmänhet "När internet som socialt fenomen fortfarande befann sig i sin linda var mycket av forskningen inriktad på frågor om identitet och anonymitet. Internet var då något främmande och fascinerande, där vi kunde skapa alternativa liv. Datorn och webben började ses som en extra kroppsdel. I dag är internet inte mer märkligt än telefonen eller tv-apparaten."

Att frågor om identitet och identitetsskapande ofta står i fokus är därmed inte så märkligt. Facebook som media är fortfarande något som ständigt förändras, eller om man så vill, fortfarande är en lekstuga där bara din egen fanatasi sätter gränserena. Facebook är i en utvecklingsfas mot något där de mer professionella uttrycken har en självklar och tydlig position. Facebook är på väg att bli det självklara navet när vi går in på internet (eller hur vi nu "är" på internet).

Det har förvandlats från en vuxnare variant av Lunarstorm, en plats där man samlade på vänner till internets nav: favoritfik, arbetsförmedling, nyhetsförmedling, anslagstavla, skvallertidning, telefon… Allt under ett och samma tak. Ju fler som är med, desto större anledning att själv delta. Från ett begränsat rum till ett oändligt flöde. Från en adressbok till den naturliga utgångspunkten för all verksamhet på nätet. Genom att gå med i olika grupper eller "gilla" olika företeelser kan jag genom att gå in på facebook i princip hålla mig ajour med allt jag finner intressant, från bästa kompisens bekymmer med hemtentan, via direktrapporteringen av en fotbollsmatch till de senaste världsnyheterna. Och din insats är inte ens ett knapptryck.

Facebook har mer och mer blivit de sociala mediernas Google, dvs en företeelse mer än ett nätverk. Att facebooka har blivit en syssla i stil med att googla. Facebook är också mycket en spindel i nätet bland övriga nätverk. Många som twittrar publicerar även sina uppdateringar på facebook. Dessutom har det blivit var mans hobby att bädda in youtube och spotify i sina statusuppdateringar. Facebook ser alltså ut att ha kommit för att stanna, eller för att formulera det annorlunda: Facebook fyller en kommunikativ funktion som är större än varumärket Facebook. Dessutom rapporterades det nyligen att sociala medier har gått förbi traditionella medier på nätet. Det är alltså troligare att du väljer facebook, twitter eller något annat socialt media än att du väljer Aftonbladet etc. när du går in på nätet.

Ryktet har också gått om en avgiftbelagd facebook, vilket förmodligen skulle vara dess självmord. Problemet med en avgift är att varan inte är beständig. Varan facebook som den ser ut idag skulle säkert gå att kränga för en hundring i månaden, men med en avgift skulle tillräckligt många hoppa av och därmed sänka varans värde. Med hjälp av Chris Anderson skulle man kunna påstå att det kommersiella värdet hos sociala medier ligger i den långa svansen och när man slutar att värdesätta den krymper även den stora kroppen. Värdet ligger i mängden och mångfalden, dvs att du faktiskt kan hitta i princip vad som helst. Översatt till facebook handlar det om att värdet mäts i kvantitet inte i kvalitet. Försvinner en fjärdedel av dina vänner kommer även fler att försvinna osv.

Det som gör facebook till det det är i dag är dess transparens, det har blivit så stort att "alla" använder det, utan att reflektera över att man gör det.

Nu tror jag inte att ett avgiftsbelagt facebook kommer att bli verklighet, då "betalväggar" inte riktigt vunnit gehör hos bloggosfärens expertis. Att helt plötsligt ta betalt av användarna för sådant som varit "gratis" med motiveringen att det skulle kunna vara lönsamt är en vansklig stig eftersom "produkten" då helt plötsligt kan stå utan användare.

I anslutning till diskussionen ovan kan man också börja tala om facebook-dropouts. Lite av en hälsning till 60-talets hippierörelse ser "många" facebook som ett torg där festen är slut och har ersatts av ett välstrukturetat, censurerat "vuxensamhälle", där suget efter kommunikation har ersatts av ett långtråkigt "tänk om jag missar något".

Åååå andra sidan, kanske just detta bara är ett bevis på att facebook blivit transparent, från något spännande till något vardagligt. Du är där för att din omgivning är där. Inte så jättespännande kanske, men som vilken telefon, dagstidning eller tv-kanal som helst en källa till uppdatering!. Och att nutidens grönavågare drar därifrån är kanske inget märkvärdigare än att det är ett "samhälle" i miniatyr. Det är genom droputs ett samhälle visar sin betydelse. Lämnandet blir ju ingen politisk handling om det man lämnar inte betyder något.

Lite paradoxalt kan tyckas, så gick Facebook om Google (i antalet besök) lagom till den officiella "lämna facebook-dagen", 31 maj.

Anledingen till att lämna Facebook var nu inte så mycket att festen är slut, som facebooks "bristande sekretess". Det blottläggs allt oftare att facebook inte är så säkert som det kanske utger sig för att vara. Facebook befinner sig i en sumpmark mellan privat och offentligt och är därmed enbart i detta inte så "säkert", om man med säkert menar att du kan vara hur hemlig som helst. Naturligtvis kan du inte det. Utöver uppenbara säkerhetsmissar från facebooks sida kan du aldrig veta vem som läser dina uppdateringar. På samma sätt som du i ett slutet sällskap aldrig kan veta med säkerhet att det du säger inte kommer utanför det slutna sällskapets väggar...

Myrornas krig, fåfängans marknad eller nördarnas revansch

Inledning

I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet över 7 procent av rösterna och bland väljare under 30 är PP faktiskt det största partiet, på ungefär 20 procent av rösterna. Så hur kunde det gå så här för ett parti som när det bildades för tre år sedan ansågs som enbart snäppet seriösare än Kalle Anka-partiet?

Jag tror att ”etablissemangets” stora misstag var att de reducerade Piratpartiet till ett snorungeparti där anhängarnas enda syfte var att vilja ladda ner filmer och musik gratis. Och eftersom nedladdning enligt majoriteten av samma etablissemang borde ses som stöld, lika mycket stöld som det är att gå in på Åhléns och ta skivan utan att betala, bemöttes det nya partiets agenda på samma sätt som man bemöter en fyraårings skrik efter godis i affären. D.v.s. att med mer eller mindre mogna tillvägagångssätt försöka informera motparten om det orimliga i deras önskemål.

Och det är klart att ett parti med stöld på agendan kanske bör bemötas på ett sådant sätt. I vilket fall som helst tror jag att ett parti som går till val på att det är rätt att snatta, knappast skulle få vare sig uppmärksamhet eller framgångar. Så vad handlar det hela om? Är det så att var femte medborgare mellan 18 och 30 år vill legalisera stöld eller finns det någon annan förklaring?

Resonemanget med ett etablissemang som ser nedladdning som stöld är naturligtvis en extrem tillspetsning. Vad som är etablissemang och inte ligger i mångt och mycket i betraktarens öga. Dessutom används termen gärna en gång för mycket istället för en gång för lite och då ofta med avsikten att göra sin åsikt hetare än vad den är.

Självklart är det inte så att alla och kanske inte ens de flesta politiker och journalister likställer nedladdning med stöld. Men att man överhuvudtaget ställer frågan på det sättet avslöjar en viss distans till problematiken.

Jag tror inte att de som röstade på Piratpartiet gjorde det enbart eller kanske ens främst för att man ville legalisera fildelning. Jag tror att en förutsättning för att förstå Piratpartiets framgångar är att förstå innebörden av sociala medier. En mer akademisk definition av sociala medier kommer senare men i den korta versionen handlar det om media där innehållet styrs av de som använder det. Media som kommunikativt har mer gemensamt med det direkta samtalet än med en tv-kanal eller en traditionell dagstidning.

Utan sociala medier inga framgångar för Piratpartiet. Dels på grund av att många förmodligen röstade på Piratpartiet för att försvara den offentlighet som sociala medier utgör. Dels på grund av att Piratpartiets frågor fick mycket större utrymme inom sociala medier än inom mer traditionella medier. Så ju fler som använder sociala medier, desto fler blir naturligtvis måna om dess fortsatta existens. Och om man tycker att de etablerade partierna inte ser problematiken inifrån utan utifrån eller uppifrån är det lätt hänt att man hamnar i knät hos de som trots andra brister ändå ser problematiken inifrån.

Men för att ta det hela från början, eller i alla fall för att försöka få lite perspektiv på det hela, går vi tillbaka femton år i tiden, till 1994. Sverige tog brons i fotbolls-VM. Foppa gjorde sin berömda dragning som gav oss OS-guld. Carl Bildt var statsminister, Bill Clinton var amerikansk president och passagerarfartyget Estonia förliste. Hur skulle förresten Estoniakatastrofen ha rapporterats om olyckan hade skett i dag med dagens twittermöjligheter. Det känns ganska svindlande att tänka sig hur denna skräckrapportering direkt från havet skulle ha sett ut

Men 1994 såg medie- och kommunikationslandskapet helt annorlunda ut än idag. Då kommunicerade man med icke närvarande via stationära telefoner. Mobiltelefoner fanns men användes av få. Ville man ringa någon när man var ute på stan var det telefonkiosken som gällde.

1994 lyssnade man på musik via musikspelaren och man inhandlade sin musik i skivaffären och man tillägnade sig information om musik via magasin. Magasin som om de var specialiserade tog ett tag att bli hitfraktade.

Och var man sportintresserad och inte enbart intresserad av det som dagstidningarna rapporterade om, krävdes det också en hel del tålamod. Om man exempelvis (som jag själv) var intresserad av boxning, blev man hänvisad till månadsmagasin. Räknar du in eftersläpningen till Sverige fick jag alltså vänta i 2-3 månader från det att matcherna gick till det att jag kunde läsa om dem.

Nischade nyheter fick man alltså vänta ett bra tag på att kunna ta del av. Hände någonting stort fick man naturligtvis reda på det genom dagstidningar och tv. Men även här fick man hålla till godo med den utvalda vinkeln.

1994 användes naturligtvis hemdatorer, men få använde de till något annat än skrivmaskiner. Bara det var ju en revolution. Att kunna redigera en text utan tipp-ex kändes som himmelriket. Men gemene man levde ännu i föreställningen att datorn var en sluten värld vars förtjänster var verktygslådans. Datorn kunde underlätta en massa saker, men det handlade främst om stationära saker som att skriva, rita, räkna osv.

Om man ska nämna ett paradigmatiskt år för internet så ligger nog 1995 närmast till hands. Då började människor utanför den snävt sett akademiska världen upptäcka internet och inse att det här fanns ett verktyg för kommunikation och informationsinhämtning. Människor med särintressen skapade diskussionsgrupper och de mer tekniskt drivna startade även egna hemsidor. E-post började också bli ett begrepp. Kort sagt, människor med datorer kunde börja skriva meddelanden till andra människor med datorer. Och var man väl uppkopplad fanns det inga geografiska begränsningar.

När internet som socialt fenomen fortfarande befann sig i sin linda var mycket av forskningen inriktad på frågor om identitet och anonymitet. Internet var då något främmande och fascinerande, där vi kunde skapa alternativa liv. Datorn och webben började ses som en extra kroppsdel. I dag är internet inte mer märkligt än telefonen eller tv-apparaten. För första generationens internetanvändare var internet och datoranvändning däremot något märkvärdigt på samma sätt som telefonen var något alldeles speciellt för första generationens telefonanvändare. Användandet och placeringen av telefonen kan för övrigt jämföras med användandet och placeringen av datorn. Telefonen placerades länge på en speciell piedestal i hemmet. Min egen mormor och farmor som föddes i början av förra seklet var knappast unika i noggrannheten i arrangemanget runt telefonen. Telefonen sågs som något märkvärdigt, och som varandes märkvärdigt fanns det ritualer att följa. På samma sätt sågs datorn och internet som något speciellt för oss som tillhörde den första generationens internetanvändare. Vi placerade datorn på en given plats i rummet tillsammans med ”datorlika” prylar. Men tidernas förändras. I takt med att märkvärdigheten försvinner, försvinner också det rituella beteendet i samband med användandet av tekniska prylar. I dag finns det inte enbart en specifik plats där man kopplar upp sig ifrån. Den trådlösa uppkopplingen gör att du kan koppla upp dig lika smidigt som du kan använda din telefon.

Så för dagens tonåring som föddes i början av 90-talet finns ingen erfarenhet av ett liv utan internet. Internet har helt enkelt blivit transparent, något självklart, en fullständigt integrerad del av våra vardagsliv. Att vara ”online” har inte längre någon science fiction-mystik över sig. Den alternativa värld vi förut trädde in i har ersatts av en naturlig del av vardagen, på samma sätt som bussen till jobbet.

Så om den samhällsvetenskapliga forskningen om internet för en 10-15 år sedan hade en aura av science fiction omkring sig är fokus idag mycket mer jordnära. Cyborg-problematiken av igår har fått ge vika för hårda fakta om lagstiftning och yrkeskårers berättigande i centrum. I dag står också förändringen av ”masskommunikationen” högt på dagordningen. Traditionella massmedier som papperstidningar, radio och tv har fått bereda plats på bänken för masskommunikation via internet, såsom bloggar etc. Nya sätt att konsumera exempelvis musik har lett till kris för skivbolagen osv.

Man kan alltså säga internet som samhällsvetenskapligt forskningsobjekt har skiftat fokus från science fiction till dagens transparenta webb, eller från något främmande och fascinerande till något vardagligt och självklart, eller varför inte från antropologi till etnologi.


Wikipedia

En slags startpunkt för mycket av den problematik som rör sociala medier utgjorde lanseringen av Wikipedia, som kan sägas vara det sociala mediets uppslagsverk eller bloggosfärens svar på Nationalencyklopedin (NE).

Det som kännetecknar Wikipedia är att i princip alla kan lägga upp artiklar och redigera i princip alla sidor och eftersom artikelförfattandet inte är reserverat för den legitimerade expertisen finns det naturligtvis överlägset fler artiklar på Wikipedia än på NE. Wikipedia kan ses som bloggvärldens uppslagsverk, eftersom sidan på sitt sätt är en jätteblogg som är kollektivt författad.

Wikipedia såg dagens ljus i början av 2001 då entreprenören Jimmy Wales och filosofen Larry Sanger insåg att deras försök att skapa uppslagsverket Nupedia som var organiserad runt idén att låta akademiker skapa artiklar, inte växte i den takt de ville. För att få fart på skrivandet anammade man wikitekniken som går ut på att besökarna själva kan redigera sidorna. Man testade Nupedia som en öppen lösning, alltså Wikipedia. Inom ett par veckor fanns fler artiklar på Wikipedia än Nupedia - och då hade budskapet i första hand gått ut till samma människor som man hade hoppats skulle bidra till Nupedia.
Det var alltså på grund av att Wikipedia släpptes fri, öppen för alla, som tillväxten började.

Wikipedia kan ses som ett exempel på en kollektiv produktion där legitimerade faktagranskare saknas. Istället garanteras tillförlitligheten av deltagarna själva. Ju fler initierade som läser artiklarna, ju fler faktagranskare.

Wikipedia är alltså helt avhängt sina användare. Det är fritt fram för vem som helst att lägga till ett ämne, vilket gör att antalet ”sidor” är betydligt fler på wikipedia än exempelvis Nationalencyklopedin i Sverige eller Britannica i den engelskspråkiga världen.

Intressant är även att i takt med Wikipedias utveckling kan en motsättning mellan två läger skönjas. Å ena sidan de som förespråkar en form av expertisfilter och å andra sidan de som förordar en total öppenhet mot nya artiklar. Personligen kan jag tycka att själva storheten med Wikipedia är dess självsaneringsfunktion, dvs. att allt nytt är välkommet och att användarna själva är faktagranskarna.

I dagarna (slutet av augusti 09) meddelas också att engelska Wikipedia tänker införa en form av kontrollinstans. Tanken är att ändringar i artiklar om levande personer måste granskas av en redaktör innan de blir synliga, allt för att minska risken för sabotage… Nödvändigt kan tyckas, men frågan är om inte själva idén om ett helt användarstyrt uppslagsverk naggas i kanten en aning.


Definition av sociala medier

Det som gör/gjorde wikipedia så omdebatterat är dess avsaknad av utomstående kontroll. Kontrollen sköts av användarna själva helt enkelt. Användarstyrning är det centrala begreppet i det sociala medielandskapet. Användarna står själva för innehållet, till skillnad från medier där speciella publicister eller journalister producerar innehåll att konsumeras av betalande läsare eller tittare.

En term som brukar användas synonymt till sociala media är Web 2.0 Det är ett samlingsbegrepp som myntades i ett kommersiellt sammanhang för att beskriva tjänster och affärsmodeller där användarna har stora möjligheter till interaktivitet och samarbete. Överbryggande för innehållet på Web 2.0 är att det är användarskapat. Jag tänker inte fortsättningsvis använda mig av termen men eftersom man som sagt ofta använder ”Web 2.0” som synonymt med sociala medier kan det vara bra att känna till den när man diskuterar sociala medier.

Traditionella typer av medier som inte ryms under de sociala mediernas paraply, brukar ofta lite pejorativt kallas för gammelmedia (i alla fall inom social medier).

Huvudsakligt igenkännande drag för ”gammelmedia” är att distributionen sker enkelriktat, det vill säga från en stor aktör eller sändare till många mottagare. Gammelmediakonsumenten har traditionellt varit starkt begränsad att bidra med eget innehåll annat än när distributören så tillåtit och då oftast efter någon form av gallring eller redigering, typ insändarsidor.


Bloggen

Begreppet och företeelsen som måste ses som själva moderskeppet för sociala medier är bloggen.
Termen blogg är en förkortning av weblogg som i sin tur kommer från engelskans weblog. Weblog är en hopslagning av de engelska orden web och log och är alltså en webbsida med periodiskt publicerade inlägg där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen oftast är högst upp.

Det var i och med bloggens intåg man på allvar började prata om sociala media. Bloggen gjorde att ”alla” blev potentiella sändare. ”Sändningen” var bara ett knapptryck bort. Den tidigare ”hemsidan” krävde lite mer tekniskt kunnande av sin innehavare och dessutom var man som läsare oftast hänvisad till en gästbok för att kunna kommentera.

Det som gör bloggen speciell är just enkelheten. Det krävs inga tekniska kunskaper att starta en blogg. Vem som helst kan i princip starta en blogg och göra sin röst hörd. Att starta en blogg är i princip inte svårare än att få en e-postadress.

Skillnaden mellan en blogg och en vanlig hemsida är användarvänligheten. För den som ville publicera sig via en hemsida krävdes en hel del tekniskt kunnande och en hel del tid. Att blogga tar inte längre tid än att mejla… Av användarvänligheten följer naturligtvis mångfalden, vilket innebär att var och varannan internetanvändare bloggar själva eller följer andra som bloggar. Bloggar har enkelt blivit en del av vardagen, vilket innebär att ämnen och intressen som tidigare krävde tålamod att odla i dag kan odlas 24 timmar om dygnet.

Att tala om ”bloggen” som ett homogent fenomen låter sig tekniskt göras, dvs, se det som ett socialt media, men innehållsligt har bloggar inte mer gemensamt än vad en universitetsföreläsning har gemensamt med en hejaramsa på en fotbollsmatch.
Så att exempelvis jämföra olika bloggars popularitet är ungefär lika matnyttigt som att jämföra en kvällstidning med en roman eller att titta på hur ett visst bananmärke säljer jämfört med ett speciellt strumpmärke.

En term som används för att täcka in bloggens plats i det sociala medielandskapet är bloggosfär. En aning förenklat kan det sägas att sociala medier ringar in formen eller plattformen, medan bloggosfären försöker ringa in deltagarna eller uttrycket. Med det inte sagt att bloggosfären är en enhetlig klump som rör sig i takt. Existensen av en bloggosfär är avhängig användarnas idenfikation med denna. Ju större andel av användarna vars identitet i hög eller låg grad ligger i att vara en användare av bloggar osv. ju större fog finns det att tala om en bloggosfär. Och för att återknyta till det jag inledde med, nämligen Piratpartiets framgångar, kan man nog säga att deras framgångar till viss del kan förklaras med existensen av en bloggosfär. De etablerade partierna hade inte riktigt räknat med bloggosfärens existens. Man försökte så gott det gick reducera frågorna om fildelning och integritet till deras egen verklighet. Och med det tror jag många som befann sig inom bloggosfären kände sig osynliga.


Man skulle allstå kunna tala om en social ”bloggosfär”, eftersom det ”där” finns en tendens att identifiera sig mot ”gammelmedia”. I denna identifikation finns även ett systerskap med identifikationen mot nöjesindustrin och dess försök att kriminalisera all form av informationsöverföring via fildelning.

Det råder möjligen en form av underdogkonformism, eftersom bloggandet svarar mot ett underifrånperspektiv. Den som har den traditionella makten via gammelmediamakt, politisk makt eller ekonomisk makt hade ju i bloggens begynnelse inte samma behov av bloggen som uttrycksmedel. De fick ju sina röster hörda via de kanaler som fanns. I och med bloggens intåg kunde vem som helst komma till tals (naturligtvis utan den traditionella maktens genomslagskraft men ändå). Det uppstod en annan källa för informationshämtning och kritisk diskussion.


Ett publikt genombrott för bloggen eller bloggosfären i Sverige kan möjligen dateras till den 26 december 2004. Före det förknippades bloggen mest med nätdagböcker av högst personlig art och något för enbart de närmast sörjande. Men efter tsunamikatastrofen visade sig många bloggar mycket effektiva för snabb kommunikation och publikation. Det sattes upp listor på bloggar på plats av svenskar i Thailand. Det visade sig vara snabbare och effektivare än att gå via media och myndigheter.

En annan viktig händelse i bloggosfärens historia var riksdagens behandling av FRA-lagen den 17 juni 2008 som skapade en så kallad "bloggbävning". Bloggen gjorde sig då gällande i ett nytt medielandskap mer än någonsin.


Twitter och facebook

En vidareutveckling av bloggen är mikrobloggen och nanobloggen. Mikrobloggen tillåter 140 tecken medan nanobloggen enbart tillåter ett ord. Nanobloggen är än så länge mer en rolig idé än något som slagit igenom. Men en tanke med nanobloggen skulle kunna vara enbart länkar, dvs kommunikation via hyperlänk enbart.

Det främsta exemplet på mikrobloggar är i dagsläget det som kallas twitter. Den stora skillnaden mot den vanliga bloggen är alltså utrymmet. Som twittrare får du enbart 140 tecken att använda åt gången. Twitter möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar. Uppdateringarna visas då på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Twitter slog igenom under 2008 som ett alternativ till facebook för den som ville nätverka.


Facebook är en nätgemenskap som grundades i början av 2004 av studenten Mark Zuckerberg i syfte att hålla kontakten med sina vänner. I september 2009 hade sidan över 300 miljoner medlemmar världen över och växer snabbast av alla sociala nätverk och communities.

Facebook är ett gott exempel på mikrobloggens/nanobloggens funktioner. Dvs, att du förutom direktkommunikationen och nätverkandet även kan komma med uppdaterade kommentarer som alla dina vänner kan läsa.

På facebook kan du följa dina vänners dagliga liv, men också marknadsföra dig själv för potentiella arbetsgivare/arbetstagare osv. Facebook har helt enkelt blivit favoritfik, arbetsförmedling, anslagstavla, skvallertidning, telefon… Allt under ett och samma tak. Ju fler som är med, desto större anledning att själv delta.

Man kan också skönja en förändring under senare tid. Från början var facebook framförallt en plats där man samlade på vänner. På senare tid har uppdateringen av status fått en mer central roll, dvs. rutan där du kan komma med en kort kommentar som alla dina ”vänner” kan läsa har börjat användas mer och mer. Ska man förenkla en smula kan man säga att det var tillgången till den avancerade adressboken som fick många av oss att ansluta sig, men det är prenumerationen på information om och av dina vänner som får oss att ständigt återvända.

Facebook har också växt enormt i gruppen +55, dvs det handlar inte enbart eller ens främst om en mötesplats för ungdomar längre. Vissa gör till och med gällande att ungdomar är på väg att överge facebook, allt enligt tesen att man inte vill vara på samma ställen som sina föräldrar.

Kort sagt kan man säga att facebook har blivit mainstream eller transparent, dvs något som ”alla” använder och alla har sitt sätt att använda det på. För poängen är trots allt att det används därför att andra använder det.

Twitter och Facebook är en slags sms-version av bloggen. SMS som masskommunikation alltså, inga utsmyckningar bara handling. Twitter är mer åt blogghållet, medan facebook är mer ”social” till sin karaktär. Twitter är naknare, medan facebook har fler verktyg.
Twitter är mer masskomminikation, medan facebook även tillhandahåller den traditionellt riktade kommunikationen. På Twitter är det vad som skrivs som är i centrum, medan facebook fokuserar på vilka som är där…

Som läsare kan jag alltså bokmärka/prenumerera på mina favoritbloggare/twitters. När det gäller twitters kan du även se vilka som följer samma twitter som du och vilka twittrar som din favorittwitter själv följer.

Eftersom twittern är lätt att uppdatera, från exempelvis mobiltelefonen, har twittern blivit ett perfekt verktyg för den som vill sända och ta emot skriftliga livesändningar av alla dess slag. Förloppet i ett idrottsevenemang kan lätt präntas ner och kommenteras kontinuerligt. Även demonstrationen har kunnat följas live med hjälp av twitter. Deltagare i dramatiska händelser kan alltså med hjälp av sin mobiltelefon även bli nyhetsförmedlare.
Många twittare använder sig av länken som verktyg. En iakttagelse och en aktuell länk, så är du där det händer, när det händer.

Rättegången mot Pirate Bay var ett annat ”evenemang” som kunde följas live genom en av de åtalades penna när han twittrade inifrån rättssalen.

PB-affären är också intressant eftersom den blottlägger en motsättning mellan det ”gamla” och det ”nya”, traditionell makt och styrning å ena sidan och virtuell ”makt” och ”styrning” å andra sidan. Det framkommer dels i själva PB-frågan, dess organisation och eventuella skuld i upphovsrättsfrågan, men också i hur affären hanterats i bloggosfären. Hur man på exempelvis Wikipedia kunna följa rättegången ”as we speak”.

När nu männen bakom Pirate Bay i tingsrätten blev fällda för medhjälp till brott är det många som är rädda för att det kommer att få biverkningar för sociala media. Om den som tillhandahåller tekniken för sociala mediér kan bli ansvarig för innehållet på alla användarstyrda kanaler kan det få ödesdigra konsekvenser. En jämförelse med den ”riktiga” världen skulle vara att vägverket görs ansvariga för brott som sker på vägarna eller att luftverket görs ansvarig för eventuell kriminell aktivitet i luften…



Fildelningsnätverken som sociala media

Om man för ett tag bortser från juridiken bör man också närma sig ”fildelning” och fildelningsnätverk som social media. Dvs. det handlar inte enbart, och kanske inte ens främst, om att ladda ner musik gratis. Utan fildelning handlar minst lika mycket om att socialisera med musiken som ursäkt. Det är alltså minst lika mycket frågan om en bokklubb som en bokhandel. Man vill helt enkelt diskutera och byta tips om musik samtidigt som man har möjlighet att ladda ner musiken.

Alla användarkonton kan jämföras med skivaffärer (som bedriver häleri skulle vissa hävda). På samma sätt som inom andra sociala media kan du med hjälp av add-knappen lägga till andra användare så att snabbt kan gå in och botanisera bland deras musik (eller annat). Som ”konsument” vet jag då att vissa användare erbjuder exempelvis 60-talsmusik, medan andra kanske specialiserar sig på modern rockmusik. Då kanske jag väljer att gå in och kika på vad för nyinkommet en användare med ett visst specialintresse har laddat ner, på samma sätt som jag väljer att besöka en fysisk specialaffär när jag inte letar efter något specifikt.

Det upphovsrättsindustrin missar i sin iver att kriminalisera sin publik är fildelningens sociala karaktär. Den tekniska utvecklingen gör det lika svårt att strypa delningen av filer som det är att strypa det fria ordet… Det går, men är vi beredda att betala priset…

”Varan” är inte längre musik som fysiska exemplar, utan istället är det tillgången till sociala media där fildelning är möjligt som är ”varan”. Innehållsligt är också fildelningsnätverken ofta exempel på det Chris Anderson kallar ”den långa svansen” (mer om det senare). Det som laddas upp och ner är naturligtvis mycket hits, men även mycket som kommersiellt sett ansetts dött. Låtar och artister som i och med fildelandet får nytt liv, eller även i vissa fall uppmärksammas från ingenting.

Det finns utöver den formella kopplingen mellan bloggning och fildelning en naturlig närhet innehållsligt sett eftersom frågor om öppen källkod, fri programvara och fildelning kommer mycket högre upp på agendan inom bloggjournalistiken än den gör inom ”vanlig” media.

Alla aspekter av den fria informationen blir naturligtvis intressantare för bloggjournalistiken eftersom den är själva förutsättningen för verksamheten. Det är kanske inte konstigare än att den ”vanliga” journalisten intresserar sig mer för tryckfrihet och yttrandefrihet än den genomsnittlige läsaren. Skillnaden är att den genomsnittlige läsaren och journalisten ofta är samma person på bloggarna.

Problematiken med fildelning berör även en annan problematik som går igen i motsättningen mellan social media och gammelmedia, nämligen gratiskulturen. Tidningar, skivbolag eller filmbolag vill naturligtvis ha bra betalt för det de gör. Svårigheten att ta betalt för saker som kan dupliceras i all oändlighet gör att ovanstående aktörer får problem. Problem som de alltför ofta försöker lösa på samma sätt som ”etablissemanget” alltid försökt lösa hot underifrån, nämligen genom inhägnader och förbud. Skivbolagen försöker möta fildelarna med å ena sidan kriminalisering och förbud och å andra sidan styckesförsäljning. Tidningar går också igenom en slags kris för närvarande och diskuterar för fullt hur man ska kunna ta betalt för sina produkter.

Även i den här frågan tar inte etablissemanget i form av skivbolag och tidningshus det sociala medielandskapet på allvar. För återigen försöker man styra agendan utan att själva doppa tårna i havet av användare. Istället för att marknadsmässigt försöka komma fram till produkter som användarna är villiga att betala för så sitter man i slutna (nåja) styrelserum och planerar vad som ska tas betalt för. Men som bland andra Chris Anderson är inne på, gratis är gott och det går inte att mura in digitala varor... I längden .

Sociala medier kommer kanske inte att kullkasta vår syn på marknadsekonomi. I mångt och mycket kan man kanske säga att det är en perfekt marknadsekonomi som råder, men att det i dag (eller i alla fall i morgon när krutröken lagt sig) är användarna som sätter värdet. Vilket väl är just marknadsekonomins signum? Att användarna inte värdesätter samma saker som man gjorde innan den digitala åldern är ett faktum som är svårt att komma runt.


Myspace och Last.fm

Myspace är ett intressant exempel på socialt media där musikanvändning står i fokus och som befinner sig i den långa svansen. Myspace är som ett musikaliskt twitter. Som musiker kan du lägga upp streamad musik för vem som helst att ta del av och för den musikintresserade konsumenten kan man med hjälp av vänlistor och kommentarer botanisera bland musik du inte trodde fans som du lockas till av dess närhet till favoritmusiken. Om du skapar ett myspace-konto enbart i syfte att samla ihop andra myspaceanvändare blir du också en redaktör eller producent av media. Poängen att gå in på din sida är då att surfa sig igenom din musiksmak, vilken alltså manifesteras på din sida.

Ett annat exempel på när man med hjälp av ett användarkonto blir en musikalisk ciceron för andra användare är Last.fm . Du går in, skapar en profil. Och med hjälp av utbudet skapar du en favoritlista, kommenterad eller okommenterad Utöver Last.fm finns en uppsjö tjänster med en liknande funktion.



Youtube

Ett bra exempel på social media där videosnutten står i centrum är Youtube . Kommunikationen sker via videosnuttar, dels privata snuttar och dels snuttar från filmer eller tv-program. Dagen efter en omtalad tv-sändning kan du garanterad se klipp på Youtube garnerat med mängder av kommentarer om detta.

På Youtube kan alla vara både sändare och mottagare. Som passiv mottagare behöver du bara gå in på hemsidan och söka dig vidare, men om du vill ha lite mer struktur på ditt Youtube-konsumerande måste du skapa egen sida, där du kan spara dina favoritklipp eller prenumerera på andra personers klipp. Det intressanta är att du i samma stund som du skapar din egen sida där du samlar dina favoriter av andras klipp, blir du själv en sändare. Så även om jag inte lägger upp egna videosnuttar utan enbart favoritmarkerar andras snuttar, blir jag en redaktör i det sociala medielandskapet. På samma sätt som om jag från min blogg bara prenumererar (via RSS) på andras artiklar. Mina ”läsare” kan därmed gå in på min Youtubesida eller blogg för att få ett redigerat filter. I exemplet Youtube blir jag en förhoppningsvis trovärdig redaktör som samlar ihop relevanta klipp.

Youtubes slogan är "Broadcast Yourself" vilket speglar företagets idé: att tillhandahålla möjlighet för videouppladdning. Besökare uppmuntras att registera ett konto, som gör att man kan ladda upp videosekvenser men man behöver inget konto för att titta på andra användares filmer. Exempelvis kan man göra personligt material tillgängliga endast för de man vill ska se dem, som familj och vänner, medan amatörfilmare kan ladda upp sånt man vill ska ses av en större publik. Videobloggning har speciellt ökat i popularitet på grund av Youtube. Detta har lett till mindre kändisskap för vissa bloggare.

Trots att Youtube förbjuder uppladdning av upphovsrättsskyddat material utan tillstånd består en stor del av videomaterialet av scener ur tv-serier, filmer, musikvideor och sportevenemang. Och om man för en stund ställer ifrån sig upphovsrättsbiten är det inte svårt att se en enorm potential för en second hand-marknad av tidigare sänt material där vi alla blir redaktörer för detta.






Poddradio som socialt media

Poddsändningar skiljer sig från andra sätt att tillhandahålla ljudfiler genom att RSS-flöden används för ändamålet.

RSS är en form av prenumerationstjänst som hjälper dig att via din blogg bli uppdaterad på innehållet på andra sidor/bloggar. RSS gör att du på din egen blogg kan följa en mängd andra sidor utan att själv gå in och besöka dem. RSS-aggregatorer samlar in och ordnar artiklar inom favoritämnet.

Därmed laddas radiofilerna ner automatiskt när ett nytt avsnitt publiceras. Den relativa enkelheten gör att i princip vem som helst kan nå ut med hemproducerad radio eller film över hela världen. Poddsändningar beskrivs ibland som beröringspunkten mellan bloggande och vanlig radio. Till skillnad från radio (och i likhet med bloggande) är det teoretiskt helt gratis att sända podcast vilket gör att privatpersoner och kommersiella företag har liknande förutsättningar.

Med hjälp av särskild programvara kontrolleras prenumerationerna på regelbunden basis och nya publicerade ljudfiler laddas ned automatiskt. När så skett kan man flytta över filerna (eller låta klienten göra det automatiskt) till sin bärbara musikspelare eller liknande. Det är här "pod"-delen kommer då ipod som egentligen är ett märke på en mp3-spelare, med smart marknadsföring närmast har blivit synonymt med produkten mp3-spelare. Poddsändningar i sig kräver däremot ingen iPod utan valfri bärbar musikspelare eller dator med programvara för uppspelning av ljudfiler är tillräckligt.



Sammanfattning

Gemensamt för alla sociala nätverkstjänster på webben är att man via ett användarkonto blir ett subjekt. Samma användarkonto som i sin förlängning gör dig till ”objekt” för de som vill ringa in dig. Journalistiskt skulle man kunna säga att man via sitt användarkonto blir redaktör, en redaktör bland andra redaktörer i det sociala medielandskapet. Som redaktör filtrerar du den enorma mängd av information som finns. Som twittrare hjälper du andra twittrare att hitta intressanta twittrare att prenumerera på. Din roll är alltså dubbel. Som konsument samlar du på dig andra twittrare som du finner givande och som producent erbjuder du dessa till andra som finner just ditt val givande.

Det samma kan sägas på youtube där du bortsett från dina egna privata videosnuttar, blir både både konsument och producent när du skapar ditt konto och börjar samla på favoriter. Myspace följer samma mönster. Du skapar ett myspace-konto för att sprida din egna musik och/eller erbjuda dina vänner för mediekonsumenten på andra sidan.

Det är viktigt att poängtera det faktum att bloggen eller bloggandet ingalunda är ett enhetligt fenomen, där ”innehållet” kan placeras i ett fack, lika lite som innehållet i ett telefonsamtal låter sig ringas in… Du hör knappast någon påstå att telefonen inte är att lita på eftersom det sägs så mycket konstiga saker på telefonen. Men just den typen av svepande generaliseringar är tyvärr inte ovanliga vad gäller bloggen som masskommunikation. Bloggen är en typ av masskommunikation som på en del punkter skiljer sig från den mer traditionella masskommunikationen via papperstidning eller tv.

Jag tror att man ska akta sig för att måla upp problematiken ur ett antingen eller-perspektiv. Att ta Finlandsfärjan utesluter ju inte cykelns existens

När radiochefen Mats Svegfors hävdar att det mesta i bloggosfären är smörja och inte ska jämföras med professionell journalistik har han naturligtvis både rätt och fel. Rätt, därför att, det är klart att ju färre grindvakter och filter desto ”lägre kvalitet”. Mycket är, och framförallt för den utan kompass, ytligt, pladdrigt och ett enda stort brus. Men samtidigt fel, eller i alla fall ointressant eftersom påståendet är på samma nivå som den som ifrågasätter telefonen pga. att det mest pratas strunt på telefonen. Eller att kritisera kaféerna eftersom samtalen där inte håller samma nivå som riksdagsdebatter. Det är klart att om fler får möjlighet att uttrycka sig, så sjunker kvalitén. Dagstidningsjournalistik håller ju inte heller samma kvalitet som den klassiska litteraturen eller de främsta vetenskapsmännens alster. Finns det därmed ingen plats för dagstidningsjournalistik. Man ska inte blanda äpplen och päron…

Demokratiska rättigheter handlar mycket om att ha möjlighet att göra sin röst hörd. Att alla inte kan höras lika mycket och kunna påverka lika mycket är ett problem inom demokratin inte ett argument mot yttrandefrihet… Poängen med bloggosfären eller sociala medier är deltagandet och att ”vem som helst” har möjligheten att nå ut, inte innehållet… Poängen med demokrati är i alla fall i mina ögon proceduren och inte innehållet.

Den möjliga direktdialogen inom sociala medier erbjuder trots allt något som gammelmediet saknar. Gammelmediet har många förtjänster (på samma sätt som ett stort passagerarfartyg), men det är likt förbannat tvådimensionellt. På samma sätt som passagerarfartyget bara går i två riktningar gör gammelmediet det. Social medier kan i sammanhanget ses som massor av mindre fritidsbåtar som kan ta sig fram i princip var som helst. Var och en för sig, endast något för de närmast sörjande, men får femtusen fritidsbåtar plötsligt för sig att samtidigt åka över Östersjön kan det hända saker.













Tre perspektiv

I fortsättningen tänker jag titta närmare på de sociala mediernas intåg ur tre perspektiv. Det första perspektivet rör oss som konsumenter, där Chris Andersons diskussion om ”den långa svansen” appliceras på ”innehållet” i de sociala medierna. Det andra och tredje perspektivet rör oss som medborgare. Det första medborgarperspektivet rör oss som övervakade, kontrollerade och registrerade medborgare, medan det andra medborgarperspektivet rör oss som deltagande, aktiva och politiska medborgare.
Dessa tre perspektiv som utgår utifrån tre teoretiska ramverk hänger naturligtvis ihop. Som sändare och mottagare är vi också konsumenter och producenter av varor i ’den långa svansen’. Och som sådana är vi också subjekt och objekt som kontrolleras och registreras. Men som användare av sociala medier är vi också medskapare av dessa.



Nördarnas revansch eller den långa svansen

Den amerikanske journalisten och chefredaktören för tidskriften Wired, Chris Anderson myntade begreppet den långa svansen (the long tail) i syfte att ringa in varor som fortsätter sälja trots att de är kommersiellt döda . Bilden kommer av att en efterfrågekurva där utbudet inte är beroende av fysisk plats aldrig går ner till noll. Storsäljarna eller hitsen befinner sig i den stora kroppen, medan resten befinner sig i den långa svansen. Den långa svansen är alltså motsatsen till storsäljarna. På en fysisk marknadsplats där utrymmet är begränsat bereds gärna plats för storsäljarna, men på en digital marknadsplats där lagerutrymmet är obegränsad finns även plats för annat än storsäljarna. Andersons poäng är att svansen med det som är kommersiellt dött ändå alltid fortsätter sälja. Om lagerkostnaden överstiger vinsten är naturligtvis den ”vinsten” ändå inte givande, men om lagerkostnaden är noll så blir det vinst även om försäljningen ”bara” är ett exemplar.

Och innehållsmässigt är de sociala mediernas intåg också den långa svansens återtåg, dvs. ett smörgåsbord av allt det som ratats av stormarknader och medieföretag.

Stormarknader, dagstidningar och tv-kanaler måste vända sig till en tillräckligt stor grupp för att vara lönsamma, vilket innebär att tillräckligt nischade ämnen och varor förmodligen hanteras bättre av andra.

Många som fildelar hävdar exempelvis att det främsta skälet är att musiken de efterfrågar inte går att finna någon annanstans. På ett fildelningsnätverk räcker det med att en person laddar upp en skiva, så är rullningen igång. Möjligheten att finna en gammal sedan länge kommersiellt död skiva är alltså större på ett fildelningsnätverk än i en vanlig skivaffär (även en hyfsat nischad sådan).

Skivbolagen har hittills inte varit så pigga på att möta de sociala mediernas utmaningar på något annat område än det juridiska.

Ett område som har påverkats och utvecklats som ett svar på de sociala mediernas spetskompetens är kvällstidningarnas sportjournalistik. Jämför den ”hur känns det”-journalistik som var närmast allenarådande för tio år sedan med dagens initierade kunskapsBank och du ser att mycket har hänt. Man har fattat att när all detaljerad information om favoritsporten och favoritlaget endast är ett knapptryck bort räcker det inte med rutinartade kommentarer.

Ett annat område som påverkats är systembolagets. Intresset för exempel öl och whisky, utanför standardsortimentet har ökat lavinartat under 2000-talet. I takt med att initierade diskussioner om öl- och whiskykultur blivit allmänt tillgänglig har också efterfrågan av fler öl- och whiskysorter ökat. Att folk skulle köa utanför systembolaget när nya ölsorter släpptes var väl knappast troligt för fem år sedan. Och i USA blomstrar mikrobryggerierna.

Så innehållsmässigt kan väl säga att sociala medier har inneburit nördarnas revansch. Inget ämne är för smalt och det finns plats för allt…

Man skulle kunna göra en distinktion mellan auktoritär produktion och kollektiv produktion, där den auktoritära produktionen kännetecknas av en tydlig mätsticka där expertis, försäljningsframgång och minsta gemensamma nämnare härskar. Den kollektiva produktionen kännetecknas istället av mängd, mångfald och extrem variation. Vi har topplistan och hittarna mot allt annat. Vi har få stora drakarna mot många små bloggar. Vi har NE med sin legitimerade exepertis mot Wikipedias folkexpertis, och vi har den samlande lägerelden mot de nischade cigarettändarna.

Den långa svansen kan även med fördel användas som bild för ickekommersiella uttryck. Inom bloggosfären brukar man tala om att försök att ta död på nyheter eller rykten nästan alltid har motsatt verkan. Det traditionella mediedrevet följer ofta ett mönster där ”förföljelsen” till slut tar slut för att det inte finns ett tillräckligt stort intresse av det längre. Men inom bloggosfären är det nästan omöjligt att bli av med drevet. Försök att tysta ner eller förringa får så gott som alltid motsatt effekt. Ett exempel var när chefredaktören på gratistidningen Nöjesguiden i ett publicerat svar till en läsare var i överkant raljerande. När hon sedan fick kritik för detta, togs svaret bort från sidan… och det var då drevet startade. Folk blev ilskna och svaret som naturligtvis kunde grävas fram på den digitala kyrkogården duplicerades ’en masse’. Chefredaktören blev på sätt och viss förföljd och så fort drevet höll på att försvinna dök det upp någon annanstans.

Denna episod kan sägas kombinera de positiva och negativa sidorna av den långa svansen inom bloggosfären. En nyhet kan aldrig helt tystas ner så länge det finns en person som tycker annorlunda. När Nöjesguiden försökte tysta ner historien gick naturligtvis inte det, vilket var positivt. Negativt var naturligtvis att uppmärksammandet av detta försök övergick i ryktesspridning och personförföljelse.

När något väl fått fotfäste är det alltså i princip omöjligt att få det att försvinna. Ett slags omvänt övervakningssamhälle. Någon sa att alla småbrorsor är långt mer farliga än storebrodern på nätet.

Ovanstående episod kan också förstås med hjälp av begreppet rhizom.

Deleuzes begrepp rhizom är intressant i en diskussion om digitala varor i den långa svansen. Framförallt inom fildelningsnätverken. Rhizom är i orginaltappning en beskrivning av undervegetation (som ormbunkrar) i naturen som är så gott som omöjlig att ta död på. Det samma kan ju sägas om filer som väl fått fotfäste inom fildelningsnätverken. På det sättet blir den långa svansen bara längre och längre.

Inom samhällsvetenskapen började termen rhizom användas av filosofen Giles Deleuze för att beskriva ett system utan original och kopia. Tanken är att nätverken likt ett rhizom inte har någon stam och inga grenar. Rhizom är egentligen ett biologiskt rotsystem, ett underjordiskt sammanbundet överlevnadsystem som finns hos exempel ormbunken. Ett rhizom är närmast omöjligt att ta kål på eftersom det inte finns några vitala delar i ett sådant system. Om en del slås ut klarar sig alltid helheten. Information som letat sig in i systemet kan dupliceras hur många gånger som helst, vilket gör det så gott som omöjligt att strypa den. Alla delar är lika vitala eller icke-vitala för helheten.

En händelse som på ett bra sätt illustrerar bloggosfärens rhizoma karaktär och etablissemangets oförståelse inför detta är motståndet mot FRA-lagen. Lagen mötte ett så omfattande motstånd att man talade om en bloggbävning. Men likt i sin hantering av Piratpartiets agenda ville man gärna analysera skeendet utifrån traditionell medielogik.

Traditionell medielogik (tillspetsat naturligtvis) utgår från att det måste finnas en tydlig sändare, producent eller utgångspunkt. Att det fanns ett motstånd var ju inte så konstigt, men hur kan det komma sig att det blev så kraftfullt. FRA-lagen hade ju inte ens många journalister själva superkoll på, så hur kunde då motståndet på nätet vara så omfattande? Det var så omfattande att flera inom så kallade gammelmedia började skriva om upprorsmakare med dold agenda.
Man analyserade alltså bloggbävningen utifrån sin egen medielogik istället för att analysera bloggosfärens eller sociala mediers rhizoma karaktär, vilket i det här fallet gjorde att det började skaka ordentligt.

På samma sätt här som när det gäller framgången för Piratpartiet eller i mindre skala reaktionen mot Nöjesguidens chefredaktör handlade det om kritik- icke tillfredställande svar- muller. Reaktionen eller frånvaron av trovärdig reaktion satte igång skakningarna. Digitala avtryck är extremt svåra att radera, men busenkla att duplicera, vilket gör att du aldrig kan klippa av en svans som kliar. Lärdomen borde vid det här laget vara att ta digital kritik på allvar och inte försöka reducera det till något det inte är.






Övervakning

Motståndet mot FRA-lagen är också intressant för att den illustrerar rädslan för två varianter av övervakningssamhälle. Rasmus Fleischer urskiljer två typer av motståndare, idealister och materialister . Idealisterna anlägger ett juridiskt och moraliskt perspektiv, man värnar om den personliga integriteten och vill ha garantier för att ”ond” övervakning ej ska ske. Materialisterna anlägger ett tekniskt perspektiv och menar att sladden inte ens bör dras. Finns tekniken räcker mänskliga garantier föga menar man.

Det intressanta är att det materialistiska motståndet utgår från ett slags panspektriskt övervakningsperspektiv, medan det idealistiska motståndet utgår från ett panoptiskt övervakningsperspektiv. Idealisten vill begränsa övervakarens syn helt enkelt, medan materialisten inte oroar sig för det vakande ögat av idag, utan vad pusselläggaren av i morgon kan göra med alla pusselbitar.

Om Foucaults ”panoptikon” och det elektroniska ögat var varningsklockan i Internets barndom, tjänar förmodligen De Landas tankar om ”panspektron” bättre som övervakningsanalytiker i dag.

Begreppet panoptikon användes ursprungligen av filosofen Jeremy Bentham som en beskrivning av dåtidens "moderna" fängelser men den som har anammat termen för att beskriva det moderna samhället är alltså den franska filosofen Michel Foucault. Ett panoptiskt fängelse är uppbyggt kring ett upphöjt centrum där fångvaktaren sitter. Runt detta centrum formar sig alla cellerna. Själva grundtesen är att du är sedd av något du inte ser. Är du medveten om detta fungerar makten automatiskt. Arkitekturen gör det möjligt för makten att verka utan att utövas. När Foucault använder sig av panoptikonprincipen för att beskriva det moderna samhället har det naturligtvis med makt att göra. En makt som är osynlig men dresserande och disciplinerande. Ett samhälle eller en offentlighet som genomsyras av den panoptiska principen kännetecknas av att individerna låter sig dresseras av vetskapen om att du när som helst kan vara övervakad. Makten avindividualiseras på detta sätt genom ett panoptikon. Makten är allestädes närvarande utan att någon behöver bruka den. Via ett panoptikon innebär individuering i stort sätt det samma som disciplinering.

Begreppet “panspectron” myntades 1991 av filosofen Manuel DeLanda, som vid sidan av Delueze har blivit något av piratgenerationens popfilosof. Panspektron blev namnet på den övervakningsapparat (utvecklad av National Security Agency) som fångade in stora mängder data genom avlyssnad radiotrafik. Panspektron var alltså det första övervakningssystem som ersatte en centraliserad, optisk (mänsklig) blick med den distribuerade och spektriska blicken, som även registrerar det som är osynligt för det mänskliga ögat.

DeLanda beskriver själv skillnaden på följande sätt:
"Det finns många skillnader mellan Panoptikon och Panspektron, istället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en mångfald av sensorer kring alla kroppar: (Panspektrons) antennfarmer, spionsatelliter och kabelavlyssning behandlas av datorer där all information kan samlas. Därefter processas den genom "filter" av sökord som har förts upp på en bevakningslista. Panspektron gör således mer än att bara välja ut vissa kroppar och vissa (visuella) data. Istället sammanställer det allt som kan sammanställas vid en viss tidpunkt och använder datorer för att välja ut de segment som är relevanta för övervakningsuppgiften."

Där panoptikon identifierade ett subjekt och vid vissa tidpunkter samlade information om denna samlas här information om allt och alla, hela tiden. I detta framträder ett subjekt enbart efter att en viss fråga filtrerar bort information. Panoptikon jobbar med brist, att små övervakningsresurser kan övervaka många subjekt, där panspektron jobbar med ett överflöde av information. Där ett subjekt till panoptikon aldrig visste om information samlades in vid en given tidpunkt, vet ett subjekt under panspektron aldrig om den information som samlas in i framtiden kommer att användas emot en och om det man gör idag i framtiden kommer klassas som misstänkt beteende. Panspektron är, till skillnad mot panoptikon, inte ens beroende av denna subjektiva dimension där makten måste visa att den ser, men inte blir sedd, utan den kan fungera helt utan individens vetskap.

Den stora skillnaden är att en panoptisk övervakning fungerar disciplinerande, dvs. jag anpassar mig, ställer mig i ledet och undviker ”fel” beteende i rädsla för att nån KAN tänkas se mig. Panspektrisk övervakning saknar däremot öga. Istället har vi en mängd data som måste sorteras för att bli värdefull information. Vilka informationsbitar som är relevanta eller inte vet du förmodligen inte om idag, men i och med att allt lagras kan den med de rätta frågorna göra det i morgon. Exempelvis kan beteendemönster idag göra dig till föremål för kommersiella erbjudanden om tre år.

Ett panspektron övervakar relationer, till skillnad från ett panoptikon som kontrollerar individer. Det är alltså inte vad du gör, säger eller skriver som är intressant för övervakaren utan istället är det dina kontakter som är intresserant för den panspektriska övervakaren. Förbindelser istället för handlingar där poängen är att skapa sociogram så att övervakaren kan sätta sig in i medborgarens föreställningsvärld och förutse framtida beteenden. Kontrollanten som när som helst kan titta fram har ersatts av den materialistiske beteendevetaren som förutser framtida beteenden.


Den demokratiska kulturen

Vår plats i ett panoptikon eller panspektron är som kontrollerade objekt. Men om man istället vänder på myntet och ser på vår position som aktiva medborgare blir bilden av sociala medier mycket ljusare och som vi ska se hänger sidorna ihop som Yin och Yang.

Den amerikanske juristen Lawrence Lessig drar en kulturell skiljelinje mellan sociala media och traditionell gammelmedia när han skiljer mellan två dominerande kulturer på internet, ”Read Write Culture” (RC) och ”Read Only Culture” (RO), där bloggosfären och andra sociala media är en del av RC . Poängen med nätets alla miljoner bloggar är inte dess kvalitativa värde utan bloggkulturens värde för en demokrati. Vi är alla potentiella opinionsbildare och då inte bara genom vad vi själva skriver utan lika mycket genom vad vi länkar till. Att filtrera internet gör oss till redaktörer. Det registrerade och kontrollerade objektet i panspektrat ovan är med andra ord också en kulturproducent eller opinionsbildare. Motsatsen till Read Write-kulturen där vi både sänder och tar i mot eller läser och skriver i samma kulturhandling och som då manifesteras inom bloggosfären och övriga sociala medier är då Read Only-kulturen där vi bara konsumerar eller läser utan möjlighet till ömsesidig interaktion.

En kultur där interaktionen är i fokus och vi alla blir författare och läsare på samma gång, och en annan kultur där vi bara är passiva läsare, som med hjälp av en enorm kontroll- och disciplineringsapparat, där våra vanor detaljstuderas med hjälp av våra avtryck på webben. Som ”läsare” är vi bara konsumenter, på samma sätt som den ”gamla” masskommunikationen gjorde oss till konsumenter. Skillnaden är att i Read Only-kulturen på webben, blir vi konsumenter där vi får allting serverat. Med hjälp av dina digitala spår blir du erbjuden varor och lösningar som företagen vill skall passa just Dig.

I en värld där de allra minsta aspekterna av våra vardagsliv registreras av datorer, mobiltelefoner och kreditkort måste vi fråga oss vem som utför kontrollen och under vilka premisser den sker.

Det är därför föga förvånande att det panspektriska diagrammet idag är som mest synligt inom näringslivet. Företag som Wal-Mart blir allt bättre på att förutse framtida konsumtionsmönster, och kan därmed effektivisera sin logistik. Det panspektriska företaget par excellence är dock Google, som gjort till sin uppgift att veta vad du kommer att vilja göra imorgon.


Övervakningen och kontrollen står naturligtvis på agendan i och med Ipred- och Fra-lagen, men än mer intressant ur ett filosofiskt perspektiv är kanske inte dessa, eftersom det är just ”lagar” med syfte att övervaka medborgaren. Bra eller dåligt kan diskuteras, men vi vet i alla fall vad det rör sig om. Mer intressant är den mer ”osynliga” övervakningen, via, google, facebook, last.fm osv där poängen inte är att kontrollera individen, ifall den skulle begå brott, utan istället etableras en ”positiv” övervakning i syfte att erbjuda dig en morgondag som bygger på dina digitala fotspår.

Alla sociala mediers förutsättning är ju fotavtrycket, registreringen eller kontot. Oavsett om du bloggar, nätverkar på facebook eller lägger upp filmsnuttar på youtube måste du registrera dig och även på platser du inte registrerar dig finns dina fingeravtryck, och med hjälp av kunskapen om var du har varit och vad du gillar kan du få skräddarsydd information.
Du blir en navigeringskarta som granskas av folk som gärna tjänar pengar på din nästa vänstersväng.

Man skulle kunna påstå att ju mer social, ju mer aktiv och därmed ”demokratiskt” utövande du är på webben, ju mer övervakad och kontrollerad är du också.


När jag för 10 år sedan skrev om internet som demokratiskt problem gjorde jag en distinktion mellan den gränslösa kommunikationen och den gränslösa informationen. Med lite mer kött på benen skulle man kunna konceptualisera dessa tankar i motsatsparet Read Write / Read Only.

Jag använde mig då av bilderna torg och bibliotek där det kommunikativa idealet handlar om det obegränsade torget, medan det informativa idealet handlar om det obegränsade biblioteket.

Ska man brotta in fildelningsproblematiken i detta kan man sluta sig till att nöjesindustrins syn är Read Only-kulturens medan många fildelare ser sig som delaktiga i Read Write-kulturen, så kan det gå.

Lawrence Lessigs idéer om ”Read Write Culture” har i mina ögon vissa likheter med Habermas tankar om den ”praktiska diskursen” eller ideala offentligheten . Är Read Write-kulturen ett exempel på offentlighet i Habermas anda?

Deltagande medier är sociala till sin natur eftersom det skapar ett psykologiskt tillstånd av engagemang. Möjligen vad Lawrence Lessing kallar för hybridekonomi eller till och med gåvoekonomi. Man bidrar efter förmåga eftersom andra bidrar, utan en central organisation som styr. Wikipedia är ett bra exempel på detta, där forskare och annan expertis började bidra eftersom man fann tillfredsställelse i att få vara med helt enkelt.

Hur förhåller sig sociala medier och bloggosfären då i förhållande till Habermas tankar om en ideal offentlighet? Skulle ovanstående allstå kunna ses som en offentlighet i miniatyr alá Habermas ”public sphere”?

Lite tillspetsat kan man försöka slå Habermas i huvudet på Habermas. Personen Habermas har deklarerat att han inte tror på internet som den deliberativa demokratins verktyg, men hans teorier kanske gör?

Habermas är förmodligen den tänkare som drar samtalet och yttandefriheten till sin spets, utan att lämna tanken på rationalitet och en universell syn på rättvisa och etik.

Hypotesen är i sådana fall att bloggosfären kan ses som en modern variant av 1700-talets kaffehus där de kallade dryftar högt som lågt. Habermas i någon mån idealiseringen av den öppna förutsättningslösa diskussionen som dåtidens kaffehus öppnade dörren förr, och som i sin förlängning ledde till en borgerlig offentlighet, innefattar även en kraftig kritik mot 1900-talets massmedia som enligt Habermas är både manipulerade och fördummande.

Habermas ideala offentlighet står vid sidan av staten och har självorganisering och frivillighet som honnörsord och genom denna vill han framhäva en demokratisk syn på rättvisa som varken är grundad i konventioner eller ett transcendent förnuft utan i en kommunikativ praktik, praktisk diskurs eller en ideal samtalssituation.

Den ideala samtalssituationen kännetecknas av en speciell form av respekt och ömsesidighet (lika chans att delta och tillkännage önskningar mm) och som etisk demokrat lägger Habermas tyngden på offentligheten. En fråga kan t ex inte tas bort från den offentliga dagordningen med motiveringen att den strider mot vissa fri-och rättigheter eftersom det just är en av offentlighetens uppgifter att avgöra om frågan strider mot dessa fri-och rättigheter(generaliserbara intressen). Detta innebär inte nödvändigtvis att allt är tillåtet, utan istället att reglerna för vad som är tillåtet och inte alltid måste kunna omprövas i det offentligas ljus.

För att sätta Habermas idé om en ideal offentlighet i ett sammanhang om sociala medier bör man skilja mellan två typer av interaktivitet; selektivitet och reciprocitet. Interaktivitet av det selektiva slaget avser en interaktivitet där agendan är given av avsändaren. Interaktionen sträcker sig alltså inte längre än att mottagaren kan delta på villkoren sändaren har ställt upp. Den reciproka interaktiviteten gör däremot sändaren och mottagaren utbytbara och satta i en reell dialog. Habermas tanke om en ideal offentlighet förutsätter ju en form av reciprocitet vilket allt annat oräknat rimmar bättre med sociala medier än traditionella medier. Massmedia i den gamla skolan har alltid anammat en interaktivitet som bara kan vara selektiv eftersom interaktiviteten gäller en given agenda.

Selektivitet kontra reciprocitet är ett viktigt begreppspar när man diskuterar möjligheten och önskvärdheten av interaktivitet på nätet. Att agendan inte är given utan mer reciprok än selektiv inom bloggosfären är diskussionerna om FRA-lagen och Piratpartiet goda exempel på.

I internets barndom var det i de flesta fall den selektiva interaktiviteten som avhandlas när man diskuterade möjligheten och önskvärdheten i en form av elektronisk direktdemokrati. Direktdemokratin avsåg alltså folkomröstningar i givna frågor via dator. Medborgaren reducerades till en väljare av redan givna produkter. Den demokratiska kulturen i Habermas tappning förutsätter däremot en reciprok interaktivitet, vilket på allvar först blivit verklighet i och med de sociala medierna.

Naturligtvis är reciprociteten inom de sociala medierna endast en liten del i vad man skulle kunna kalla för uppfyllda kriterier för en ideal offentlighet. På samma sätt som Habermas beskrivning av hur man i slutet av 1700-talet öppnade upp forum och samlingsplatser som i sin tur ledde till en odödlig debatt där alla, i alla fall i teorin, var välkomna att ingå, men i praktiken trots allt exkluderade stora delar av mänskligheten gör naturligtvis internet och de sociala medierna det i dag. Men på samma sätt som kaffehusen som samhällsforum för över 200 år sedan satte saker i rullning och var startpunkten för den borgerliga offentligheten kan de sociala medierna vara en startpunkt för offentlighetens demokratisering av i morgon.

Idag samlas människor inom olika sociala nätverk för att umgås, utbyta intresse, tankar och idéer. Bloggandet har gjort den privata sfären offentlig och förvandlat konferensrummet till en öppen samhällsdebatt och ett forum där ordet är fritt. Konsumenten har i och med tillgången till produktionsverktygen förvandlats från passiv mottagare till offensiv konsument. Storebror ser dig fortfarande, men tack vare den digitala kaffebönan tittar allmänheten tillbaka.

Så även om internet inte förändrat de demokratiska grundvalarna, har det i alla fall gett oss en demokratisering av tanke och handling. Via nätet har användarna fått större makt. Vi kan påverka genom bloggar, sociala nätverk och andra användargenererade verktyg.

Det brukar sägas att människan blivit framåtlutad i takt med de sociala mediernas intåg. Vi vill göra oss hörda och vara med och skapa och tack vare att människan numera har (viss) kontroll över produktionsverktygen är i alla fall möjligheten att påverka större än någonsin.

Sociala mediers intåg har därmed lett till en form av revitalisering av den offentliga sfär som Habermas anser ha förfallit under 1900-talet, men hur socialt och deltagande sociala media än är, reduceras deltagandet ofta till en Jag-Ni relation, istället för den Jag-Du relationen som är central i den dialogilosofi som Habermas trots allt är ett barn av. Det direkta och personliga mötet ersätts av ett mingelparty, bestående av många möten, samtidigt, och frågan är då om man egentligen ”möts” eller uppnår dialog. Man kanske bara speglar sig i mängden av möjliga möten. Jag blir inte till i mötet med ”Du, utan jaget formas och isoleras gentemot ett ”Ni” istället.

Många forskare hävdar i sammanhanget att det går en gräns inom sociala nätverk på webben, som exempelvis Facebook, där vi slutar att interagera och börjar att sända. När mottagarna av våra uppdateringar blir fler än 140 stycken förvandlas vi från ”chattare” till sändare. På Facebook eller Twitter blir vi alltså sändare av våra egna liv (dokusåpan om mig själv).

En intressant utveckling är också användandet av anonymitet. I internets barndom var det anonymiteten som skulle hela oss. Nu har vi gått varvet runt och blottar våra identiteter mer än nånsin. Största mötesplatsen i dag är Facebook där själva poängen är att hålla kontakten med så många som möjligt. Med hjälp av mikro- eller nanobloggande uppdaterar du dig själv och tar del av dina vänners liv. Anonymiteten som redskap finns naturligtvis kvar på andra webbplatser, men det är ändå intressant att ”riktiga” kompisar intresserar mest.

Anonymiteten och anonymitetens påstådda död kan vara värd en passus, eftersom det fenomenet problematiserar Lessigs uppdelning i en Read Write-kultur och en Read Only-kultur. Uppvisandet av ditt ”rikitiga” jag och dina ”riktiga” vänner i en reciprok Read Write-kultur lämnar ju också spår och fingeravtryck efter sig, vilket passar de som vill tjäna pengar på en Read Only-kultur, som hand i handsken. Allt som är ”Jag” eller ”Du”, på riktigt är endast ett klick bort, vilket naturligtvis lämnar dörren öppen för de som vill tjäna pengar på skräddarsydda lösningar som passar bara för dig, och återigen är du förpassad till passagerarsätet, där du inte längre styr aktivt, utan istället blir ett objekt som blir kommersiellt uppassad dygnet runt.

Fotavtrycken tjänar alltså som filter i det som kan kallas rekommendationsåldern. I en värld där all information finns att tillgå gäller det att få fatt på rätt information. Därför gäller det att filtrera informationen rätt, hitta rekommendationer som passar dig. Chris Anderson menar att hittarna eller det välkända kan få människor att hitta rätt i den långa svansen. För att exempelvis en musiktjänst skall fungera måste det finnas både och, där man via en storsäjare blir rekommenderad en lågsäljande kusin.




Avslutning

Bloggar, twitter, facebook, youtube wikipedia osv. är alla exempel på det man brukar kalla sociala medier. Till sin karaktär skiljer de sig från traditionell media i det att användarna både är producenter och konsumenter, oftast då i samma knapptryckning.

Som teoretiskt ramverk har jag använt mig av Chris Anderson ”Den långa svansen” då jag tycker att den bilden i mångt och mycket sammanfattar kulturen inom de sociala medierna. Deleuzes rhizombegrepp anser jag fånga mycket av de filosofiska aspekter som bilden av den långa svansen medför. Del Landas panspektron och Foucalts panoptikon ringar in mycket av den övervaknings- och kontrollproblematik vi står inför. Även Habermas ideer om en ideal offentlighet har blötts, då jag ställt mig frågan om bloggosfären skulle kunna tänkas vara en sådan. Det går naturligtvis inte att komma fram till ett entydigt svar på den frågan, men som måttstock är den intressant.

Bloggosfärer i alla dess former kan också illustrera internets återgång till sitt ursprung. Det som började med en oändlig möjlighet till kommunikation utvecklades till oändlig möjlighet till spridning av information, och nu är cirkeln slutet då återigen möjligheten till kommunikation står i fokus. Och naturligtvis handlar det om två sidor av samma mynt.





LÄSNING

Anderson, Chris (2009) Free – the future of a radical price. Random house
Anderson, Chris (2007) Long Tail. Bonnier Fakta
De Landa, Manuel (1991) War in the age of intelligent machines. New
York: Zone.
Deleuze, Gilles (1991/1998), Postskriptum om kontrollsamhällena.
Stockholm: Raster.
Fleischer, Rasmus (2009) Det postdigitala manifestet Ink Bokförlag
Foucault, Michel (1987) Övervakning och Straff. Arkiv Förlag
Habermas, Jürgen (1984/2003) Borgerlig offentlighet Arkiv Förlag
Lessig, Lawrence (2008) Remix: Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy



Om sociala medier på nätet

http://jardenberg.se/
http://mindpark.se/
http://samesamebutdifferent.se/

(tryckt 2009 som skrift nr 14 i Pedagogik & Mediaseminariet)

Skattkammarön eller Du sköna nya fildelningsvärld

1 INLEDNING

I sagans värld är skattkammarön en oupptäckt värld av skattkistor. Att kistornas innehåll har en historia och inte är fallna från himlen brukar aldrig eller sällan vålla någon större debatt… i sagans värld.

Problemställning och alternativa frågeställningar
Piratkopiering kostar musikindustrin miljontals kronor varje dag. Många är de som olagligen laddar ner upphovsrättsskyddat material från nätet och som inte förstår de negativa konsekvenser som detta får för musikbolag och deras artister…

Detta är den vanliga problemställningen när det gäller fildelningsnätverkens roll i samhället. Det framställs som en farsot som måste bort eller i alla fall åtgärdas på något sätt. Agendan gäller ofta huruvida lagstiftning eller upplysning skulle vara den bästa lösningen att få bukt med piratkopieringen på alla de fildelningnätverk som bara blir populärare och populärare.

Men är fildelningen enbart en illegal verksamhet som bör stävjas eller finns det en annan sida av saken som vi kan ta till oss?

Det mesta som är skrivet om fildelning är skrivet från en juridisk, ekonomisk eller teknisk horisont. Det juridiska perspektivet på fildelning handlar om huruvida det är tillåtet eller inte, vilka filer får och inte får dela med sig av. Ofta testar man upphovsrättens gränser. Vad har man som upphovsman till ett verk rätt att kräva? Det ekonomiska perspektivet är allt som oftast nöjesindustrins. Går till exempel skivbolagen med förlust när potentiella köpare kan ladda ner musik gratis från nätet? Och om man gör det, hur mycket i sådana fall och finns det andra vinster att hämta på att folk fildelar? Den tekniska sidan av fildelning är naturligtvis också vida behandlad. Vad är fildelning och vad gör den möjlig?

Ett perspektiv som däremot ofta saknas gäller själva nätverken i sig. Ett syfte i den här artikeln är att titta närmare på fildelningen som en kultur i sig. Vad är det för normer och värderingar som kännetecknar själva kulturen och vad finns det för aktörer runt omkring? Och vad för detta med sig i form av nya tänkesätt? De juridiska, ekonomiska och tekniska synvinklarna är naturligtvis intressanta även här eftersom de i mångt och mycket är fildelningens kultur. Fildelningens kultur är juridik eftersom kulturen befinner sig i en laglig gråzon. Skillnaden mellan lagligt och olagligt är ofta hårfin. Den är också ekonomi eftersom de som hävdar att de förlorar på fildelningen lägger ner så mycket arbete på att stoppa kulturen. Därför blir bärkraften i nöjesindustrins argument också en integrerad del av kulturen. Den tekniska sidan är naturligtvis också en stor del av det hela eftersom utveckling av programvara och kontrollen över detta är en viktig beståndsdel i kulturens överlevnad.

Fildelningsnätverken är en form av gräsrotskulturer där människor möts för att byta mp3-filer, filmer, program m.m. med varandra. Den befinner sig i en gråzon mellan lagligt och olagligt och är därför i ständig konfrontation med skiv- och filmindustrin som enbart ser kulturen som ett stort hot mot sin verksamhet. Nätverkskulturen kan delas upp i två delar:
Användarna – De som laddar ner musik och deltar inom kulturen. Vad är det som kännetecknar den kultur som kommer till uttryck inom fildelningsvärlden?
Ideologerna – De som vill att information skall vara fri och ser fildelning (P2P) som en förutsättning för detta. Vad kännetecknar deras ideologi?

Fokus kommer främst att ligga på fildelning av musik eftersom debatten varit hårdast inom det området. Detta beror på att nedladdningen av musik är ett större fenomen och därmed även ett större ”problem” för de som ser sig drabbade.

Artikeln består i stora drag av två frågeställningar. Den första gäller nätverken som sådana. Vad kännetecknar nätverken och dess ”invånare”, vad har man för normer, värderingar och prioriteringar och finns det märkbara skillnader mellan olika nätverk? Kan vi lära oss något av deras uppbyggnad och gemenskap. Här är nätverken i sig i fokus.

Den andra frågeställningen gäller de samhällsfilosofiska frågor som nätverken ger upphov till. Fildelning har på de senaste åren hamnat högt upp på den politiska agendan på grund av filernas innehåll. Är det eller bör det vara förbjudet att sprida dessa filer? Motståndare och förespråkare har flitigt gästat våra radio – och TV-soffor. Den mer samhällsfilosofiska diskussionen emanerar ur diskussionen om fildelningsnätverken i sig. Men problematiken hade inte fått den prioritering den har om inte nätverkens arkitektur hade sett ut som den gjort. Om nätverken hade varit lätta att strypa hade dessa frågar inte varit lika ”heta”.

Man hamnar lätt i en återvändsgränd om man enbart diskuterar den juridiska aspekten av fildelning eftersom stämpeln förbjudet eller tillåtet inte tar ställning till de mer djuplodande frågorna om synen på äganderätt eller statens roll när stämpeln väl är satt. Kommer man fram till att det är/bör vara tillåtet måste frågan om artisters ersättning eller inte upp på agendan och om man kommer fram till att fildelning av ”upphovsrättsskyddat material” är/bör vara förbjudet måste frågan om övervakning upp på samma agenda.

Pirater
Många skulle säkert vilja byta ut termen fildelare mot piratkopierare, men piratkopiering är i sammanhanget ett aningen vilseledande begrepp eftersom det buntar hop människor som laddar ner musik från nätet utan någon som helst kommersiell baktanke med människor som livnär sig på att distribuera piratkopierad "hårdvara" som klädesplagg, spel, filmer och skivor. Man kan tycka att fildelarna beter sig olagligt och t.o.m. omoraliskt men de gör ingen vinst på sin verksamhet. Man delar ut saker gratis, vilket knappast de riktiga piratkopierarna gör. Fildelarna är nog ett lika stort "problem" om inte större för de som livnär sig på piratkopiering som det är för skivbolagen. Eftersom man dumpar marknaden (om nu så är fallet)

”Riktig” piratverksamhet är en stor industri som omsätter stora summor pengar internationellt. Man kopierar oftast bara de artister som redan är väletablerade och skivbolagens dragplåster och i vissa länder finns det en sammankoppling mellan försäljning av piratkopierat material och organiserad brottslighet.

Men när det talas om musikpirater i samband med Napster och dess efterföljare
så är det ”vanliga” människor och inte några organiserade brottslingar som man
talar om. Ordet ”pirat” används för att skrämma användarna så att de ska sluta
använda sig av fildelningstjänsterna. Att vara en pirat anses i allmänhet vara
något negativt, och ingen vill väl ses som en brottsling?

Man kan även med Daniel Jansson anamma gränsdragningen mellan piratkopiering och pirattillverkning. Pirattillverkningen är då det som sker i kommersiellt syfte, medan piratkopiering är det vi gör privat.

För att klargöra skillnaden kan det vara bra att ha klart för sig skillnaden mellan hård– och mjukvara. Piratindustrin distribuerar hårdvara. Man trycker upp och säljer piratkopierade varor i stora mängder. Talar vi musik är det alltså den färdiga CD-skivan man säljer. De distribuerar med andra ord den ändliga resursen, medan fildelaren delar med sig av mjukvaran, själva musiken. Musiken kan kopieras och spridas, men för att musiken skall förvandlas till en hårdvara krävs det utrustning och tid. Dator, snabb internetuppkoppling, CD-brännare och inspelningsbara CD-skivor är inte gratis. Du måste dessutom ha tid att sitta och leta upp dina favoriter. När du har gjort det måste du ha tid att bränna ner skivan och kanske även göra ett omslag.

Det finns också en mer ”ideologisk” falang av fildelare som gärna ser sig som just pirater. Det är de som samlats under piratbyråns fana. Som namnet antyder vänder dom alltså på begreppen. Piratbegreppet används och avdemoniseras. Piratbyråns roll skall diskuteras närmare i ett kommande avsnitt.

När jag talar om ”fildelning” är det inte riktigt hela sanningen eftersom det är just en speciell form av fildelning jag berör. Nämligen den som görs möjlig genom peer-to-peer-teknik (från och med nu P2P). P2P betecknar kommunikation mellan jämställda parter utan att kommunikationen passerar någon mellanliggande kommunikationscentral. Till skillnad mot exempelvis e-post där kommunikationen går via en central server. Fildelning kommer i den här artikeln likställas med fildelning alá P2P.

Vad lagen säger i frågan är inte helt tydlig. Än så länge får du ladda ner upphovsrättsskyddat material för personligt bruk. Du får däremot inte sprida samma material vidare via Internet eller fildelningsprogram. Nedladdning är alltså okej, medan utdelning inte är det. Observera att detta naturligtvis enbart gäller upphovsrättsskyddat material. Material som inte är skyddat av upphovsrätten går alldeles utmärkt att dela med sig av.



2 NÄTVERKEN I FOKUS

2.1 Kort tillbakablick

Två traditioner som är intressanta att nämna som baser för fildelningsnätverkens utveckling är Internet och blandbandet. Fildelning eller P2P är enligt många på samma gång en återgång till den grundläggande Internettanken och utveckling av den samma. P2P innebär en än mer decentraliserad arkitektur (frånvaro av central server) samtidigt som den inbjuder till en återgång till den ursprungliga ”face-to-face” interaktionen som rådde på 90-talets alla Usenet news.

Kassettbandet
Fildelningen är på sitt sätt ett barn av blandbandet. Folk har sedan kassettbandets födelse spelat in blandband med sina favoriter på som man sedan spridit bland vänkretsen. Fildelningskulturen kan i det ljuset ses som en form av eskalerad blandbandskultur. På samma sätt som mp3-filerna och mp3-spelarna förenklar vårt sätt att lyssna på musik i dag, förenklade kassettbandet vår lyssnarvardag på 70- och 80-talet. Speciellt revolutionerande var introducerandet av freestyle- eller Walkman-apparaten. Du behövde inte längre sitta hemma vid skivspelaren och lyssna på skivan utan kunde istället spela in den på kassettband för att sedan lyssna på den ute i det offentliga rummet.

När kassettbandet slog igenom på 70-talet började musikindustrin på samma sätt som nu dra öronen åt sig. De år skivförsäljningen minskade var man heller inte sen att skylla på hemkopierandet. Många av oss som köpte LP-skivor i början av 80-talet minns säkert sloganen ”Home taping is killing music” som främst klistrades upp på skivornas innefodral. Kampanjen fick inte nåt större genomslag och blev knappast en fråga av någon större dignitet. Att människor spelade in kassettband med sin favoritmusik ansågs inte som någon större samhällsfara trots musikindustrins varningslappar.

Internets genombrott
Runt 1995 börjar Internet bli en angelägenhet för andra än tekniknördar och universitetsmänniskor och under de tio år som Internet funnits som allmänhetens teknik har mycket hänt vad gäller vördnaden för datorer, Internet och e-post. Det som för tio år sedan betraktades som science fiction är i dag inte märkligare än telefonen eller dagstidningar. Sherry Turkle kallar detta att tekniken blir transparent (genomskinlig) när den tas för givet. För många yngre tas också Internet och datorer för givet på ett annat sätt än hos den äldre generationen. Att röra sig på nätet obehindrat blir inte så märkvärdigt.

I samma stund som Internet började nå ut startade också den starkt polariserade debatten om dess för- och nackdelar. Den ena sidan såg ett informationsutopia där all information skulle vara öppen och fri. Medan den andra sidan såg ett anarkistiskt kaos där kriminalitet inte längre skulle gå att kontrollera. Nu kunde allt spridas med ett enkelt klick. Barnpornografi, nynazism, knarkhandel och terrorism skulle inte kunna gå att kontrollera samtidigt som militära och kommersiella hemligheter skulle bli var mans egendom. Dessutom skulle "information" bli mycket svårare att lita på.

Farhågorna har i viss grad besannats, men tekniska och kommunikativa landvinningar har alltid inneburit plus- och minuskonton. Om de "goda" får mycket lättare att mötas kommer naturligtvis även de "onda" få lättare att mötas. Det är inte bara den goda sidan som använder tryckpressar, telefoner och flygplan. Spridningen av olagligheter på nätet ser naturligtvis de flesta som ett problem. Oenigheten råder snarare metoderna att komma åt den.

På grund av att Internet lämnades till att vara en slags ”allmänning” blev det vad användarna gjorde det till. Det var som ett tomt territorium som sakta men säkert började befolkas. Från början var Internet ett nät för forskningsvärlden, och sedan expanderade
det inom den akademiska sektorn. Det här satte sin prägel på hur Internet blev till. I och med att forskarvärlden av tradition är öppen och tolerant när det handlar om
informationsutbyte och kunskapsförmedling, så gjordes information och kunskap fritt
tillgänglig för alla på nätet.

Napster
Det går inte att diskutera fildelningens historia utan att nämna moderskeppet Napster. Napster var ett svar på skivbolagens framgångsrika kamp för att få bort mp3-filer från Internet. Napster fungerade så att man gick in på dess hemsida och laddade ner programmet och installerade det på sin dator. Mjukvaran gjorde så att man kunde logga in på Napsters server med sin dator. När man sedan gjorde en sökning kollade servern i databasen efter andra användare som var ”online” och som hade den sökta filen. När servern hittat filen, satte Napster de två datorerna i direktkontakt med varandra och filen laddades ner från den ena datorn till den andra. Det är det här som kallas peer-to-peer, att det inte finns någon mellanhand, utan att datoranvändaren (the peer) kommer i direktkontakt med en annan användare. Med Napster låg mp3-filerna inte på någon hemsida som var lätt att stänga ned. I stället fanns filerna på tusentals hårddiskar världen över. Napster förmedlade bara kontakten.

I och med detta så trodde många att Napster inte kunde anklagas för att bryta mot lagen om upphovsrätt. Mp3-filerna fanns på användarnas datorer och inte på någon central server hos Napster. Men när artister och deras företrädare upptäckte att deras musik fanns tillgänglig via Napster utan deras tilllåtelse, så kom kritiken. Många kände sig utnyttjade och rädslan för att musiken hade blivit allmän egendom växte. Napster anklagades för stöld och i december 1999 stämde USA:s skivindustriförening ”RIAA” , Napster för intrång i upphovsrätten. Det var början på en lång rättsprocess som slutade med att Napster i denna skepnad gick i graven.

Uppfattningarna om Napsters egentliga P2P-status går isär men det är ingen som förnekar dess betydelse för fildelningskulturen av idag. Även om det var Napster som satte P2P på agendan kan man hävda att det var just frånvaron av P2P som gjorde att programmet kunde fällas. Lite förenklat är närvaron av en sökserver av central karaktär inte riktigt P2P medan den direkta kontakten mellan användare efter det att sökningen var avslutad är P2P. Man kan kanske säga att Napster rent tekniskt inte var P2P, medan det kulturellt ändå var en del av den rörelsen.



2.2 Andra generationens fildelningsnätverk: Två exempel

I dag är Napster historia och har ersatts av en mängd olika fildelningsnätverk. Det som till utseendet och utbudet påminner mest om Napster är Kazaa. Kazaa är det breda alternativet för den som beger sig ut i fildelningsdjungeln. Men på grund av dess stora spridning är det också många som söker sina filer på annat håll. Spridningen och bredden gör det svårt att orientera sig, samtidigt som innehållets kvalitet inte alltid går att lita på. Kazaa är som en enorm loppmarknad där allt finns, men för att hitta fynden måste du gräva dig igenom en massa skräp. Bättre då att söka sina filer på annat håll, där användarna är mer specialiserade och bättre organiserade tycker många. Ett alternativ som är på stark frammarsch är BitTorrent. BitTorrent har en stor skillnad gentemot andra nätverk. Här går det snabbare att ladda ner populära filer än de som inte är så populära. Hos andra program delas bandbredden mellan de som laddar ner filen, vilket gör att det går långsammare ju fler det är som laddar ner filen. Hos BT är det precis tvärtom eftersom man laddar ner information av varandra samtidigt som man laddar ner information från ursprungskällan. Det blir som en dragkamp, ju fler som drar ju lättare går det. Till skillnad från Kazaa är det också mycket svårare att sprida skräpfiler på BT. BitTorrent är möjligen lite opersonligt eftersom mötet över varandras skivbackar saknas. Det fungerar mer som en sökmotor där du går in och söker på det du vill ha. Möjligheten att rota bland varandras digitala skivbackar finns däremot hos nätverken Soulseek och Direct Connect som jag tittat lite närmare på

Soulseek är ett fildelningsprogram som till skillnad från gamla Napster eller Kazaa tillhandahåller möjligheter till direkt kontakt mellan besökarna. Dels genom ett diskussionsforum och dels genom möjligheten att chatta direkt med de man byter musik med. Om du vill ha dom riktigt stora stjärnorna är inte Soulseek det rätta stället att gå till, däremot kan du hitta riktigt obskyr musik här. Soulseek är inte ett av de största fildelningsnätverken. I alla fall inte i antal besökare räknat. Däremot är det ett av de populäraste. Speciellt om popularitet kan mätas i kötid. För här kan du få vänta väldigt länge på att komma fram till din favoritskiva. Men eftersom Soulseek bjuder på mycket som inte kan fås på annat håll väntar folk vackert på sin plats. Man kan kanske jämföra det med en exklusivare krog där folk köar länge för att det trots allt är värt det när man kommer in. Och även på Soulseek finns det formella och informella sätt att komma före i kön. De formella är att betala en lite summa till programmet (eftersom Soulseek till skillnad från exempelvis Kazaa inte innehåller spionprogram som betalar kostnaderna för programutveckling är de beroende av frivilliga bidrag). Man kan se det som en frivillig skatt som bekostar underhåll av den gemensamma platsen. Som en morot får du då gå före i kön. Det informella sättet att ta sig före är att bli kompis med rätt personer. Hamnar du på rätt persons kompislista går du också före i kön.

I Sverige är dock den vanligaste arenan för fildelning Direct Connect. Inom DC finns det en mängd "hubbar" som man kan ansluta till. Varje hubb är i princip autonom och har ingen förbindelse med andra hubbar. Varje hubb har sin egen uppsättning regler angående vem som får tillträde, begränsningarna består ofta i krav på minimimängd utdelat material och förbindelsens hastighet. Ett krav kan till exempel vara att användarna skall ha 10Mbit anslutning (jättesnabb ned- och uppladdningstid) och dela ut minst 10 GB filer (ungefär 2000 låtar). Hubbarna ägs och drivs av enskilda individer som sätter sina egna regler för verksamheten. Ofta finns regler om att vissa typer av filer inte får delas ut.

Intrycket är att de som använder Soulseek och DC har en större identifikation med nätverket än de som använder Kazaa. Vikänslan skiljer sig en aning åt mellan Soulseek och DC men det finns ändå en tydlig identitet hos bägge. Soulseek är det lite mindre samhället som är centraliserat och exklusivt. Soulseek är starkt förknippat med den ledande programmeraren Nir Arbel. DC är mycket mer decentraliserat med alla småhubbar som kan ses som självstyrande enklaver. Man delar program, men sedan är det upp till varje hubb att skapa sina egna normer. Trots detta finns det en tydlig identitet i att vara en som använder DC. Såväl Soulseek som DC har välbesökta forum och möjligheter till direktchatt med alla vilket är ett bra sätt att hålla samhällskänslan vid liv.

Både DC och Soulseek kännetecknas av en form av gåvoekonomisk hierarki. Gåvoekonomisk eftersom din status bestäms av vad du ger, inte vad du har eller vem du är. Du är vad du delar med dig av. Bägge nätverken har också en ganska tydlig hierarki. I dessa gåvoekonomiska kulturer är det främst tre saker du kan dela med dig av, kvantitet, kvalitet och hastighet. Kvantitet är hur mycket du delar med dig av. En stor generös hårddisk uppfyller detta kriterium. Kvalitet är vad du delar med dig av. Är det ”bra” grejer eller är det mest ”skit”? Hastighet handlar om uppladdningshastigheten. Hur snabbt går det att ladda ner saker från din hårddisk?

Soulseek och DC:s ”hierarkier” skiljer sig åt en aning som jag ser det. Min undersökning ger vid handen att man i Soulseek sätter kvalitet före kvantitet och hastighet hamnar först på tredje plats. I DC är kvantitet viktigast, sedan hastighet och kvalitet är alltså ”minst” viktigt.

Soulseek är så gott som enbart en plats för musik som inte tar lika stor plats på hårddisken som filmer och program. Man ser sig också som platsen för lite udda skivor. Det du inte hittar någon annanstans kan du förhoppningsvis få tag i här. Därför är det viktigare att du har en skiva som är svår att få tag i än att du har tjugo med sånt som grannen har. En ytterliggare aspekt som gör att kvalitet hamnar högst upp på hierarkin är att man än så länge inte dragit RIAA:s blickar till sig och gärna vill fortsätta ha det så. RIAA fokuserar på sina mjölkkossor och så länge det inte finns massor av topplistemusik inom gemenskapen lämnar dom oss förhoppningsvis i fred resonerar Soulseekborna.

På DC:s hubbar finns ofta krav på att du skall ha exempelvis minst 10 GB tillgängligt på din hårddisk för att överhuvudtaget komma in. Vissa hubbar har även krav på att du skall vara bredbandsansluten (dvs. den snabbaste uppkopplingen) En stor förklaring till skillnaden i prioritering är att DC inriktar sig mer på filmer, spel och program än Soulseek. Dessa filer är som sagt tyngre vilket kräver generös hårddisk och snabb uppkoppling.

En annan intressant skillnad mellan de bägge nätverken finner vi om man tittar närmare på vad som diskuteras i forumen. Tekniska frågor har naturligtvis en stor plats i bägge forumen eftersom det trots allt är den som är förutsättningen för gemenskapen. Men utöver det existerar det en livlig debatt om P2P-politik hos Soulseek, medan den lyser betydligt svagare hos DC.

En iakttagelse som främst gäller Soulseek men även hos DC är att kulturen verkar bli mer och mer politisk i takt med skivindustrins motstånd. Med politisk menar jag att det som först enbart var samlingsplatser för byte av grejor också har blivit en motkultur mot storbolagen inom skiv- och filmindustrin. Den här typen av politisering av den egna kulturen när den hotas utifrån är i och för sig inte specifik för nätverk av den här typen. Det finns åtskilliga exempel i historien på intressegemenskaper som blivit politiska när de hotas utifrån (oftast är det staten som med hot om förbud varit ”den onde”.)

Mycket av diskussionen på fildelningsforumen kretsar också kring tekniska spörsmål och musikartister. Men det är ändå intressant att så många deltar i de mer fildelningspolitiska diskussionerna. Det innebär att det finns en stark identifikation i detta att vara fildelare. Man går inte bara in för att ladda ner allehanda gratisgrejer, man känner också att det finns ett värde i att legitimera sin sysselsättning. Man kan tycka vad man vill om åsikterna men dom är väldigt tydliga. Att fildela blir också att dela en gemenskap.

Man kan kanske jämföra med förespråkarna för fri radio. När radiopiraterna Nord och Syd började sända såg kanske många det som en kul grej. Men när statsmakten började hota deras existens började också motstyrkorna mobiliseras. Popradio kunde låta på ett annat vis och även om man från början bara tyckte att det var underhållande blev det en plattform att bygga vidare ifrån. Nästa steg var att ifrågasätta statens radiomonopol och plötsligt fanns där en gräsrotskultur med en politisk agenda.

Skivindustrins (RIAA) motstånd har även hjälpt till att skapa en form av "elitism" där fildelarna inte vill ha med top20-artister att göra. Skivindustrin är främst intresserad av sina storsäljare och om det förekommer allt för mycket filer av den typen på ett nätverk ökar RIAA’s intresse och risken för att systemet blir stämt och läggs ner blir större. Denna typ av elitism är vanligast på Soulseek. Eftersom de till skillnad från DC tillhandahåller en öppen kultur vill de undvika alltför stor exponering. För att få tillgång till många hubbar på DC måste du dela med dig ganska mycket, vilket stänger ute många fildelare. Det behöver du inte på Soulseek även om många slänger ut dig om du inte delar med dig tillräckligt eller har fel sorts saker på din hårddisk.

Många användare ser poängen med fildelning främst som ett sätt att bli tipsad och komma åt artister som man annars aldrig skulle ha kommit åt.
Flera olika ”polls” (namnet på de undersökningar som deltagarna själva formulerar på diskussionsforumen) på Soulseek har t ex givit vid handen att majoriteten av fildelare tyckte att upptäckandet av ny musik var en större drivkraft än att slippa betala för musiken. Dessutom är gruppen som nästan helt slutar köpa skivor väldigt liten. De flesta hävdar att de köper ungefär lika mycket skivor som tidigare. Nedladdningen ses mer som ett komplement än en ersättning.

Många hävdar också att radion (främst reklamradion) enbart spelar listmusik och då är fildelningsnätverken det enda sättet man har att komma i kontakt med lite mindre kända artister. Många hävdar även att det som är tillräckligt bra och tillgängligt hos den lokala skivhandlaren sedan blir inhandlat (därmed skulle inte skivindustrin förlora utan istället vinna på filbyten). Paradoxalt är därför det faktum att kulturens särart enligt den hårda kärnan inte borde vara något som skulle störa RIAA’s intresse, d.v.s. spridning av mindre artister. Fildelningsnätverken har ett utbud som ingen skivhandlare är i närheten av.

Fildelarna brukar ofta hänvisa till är att musiken blir spridd på ett sätt den inte annars skulle ha blivit och på sätt kan man se fildelningssystemen som reklam för artisterna. Människor träffas och tipsar varandra om bra musik. Musik som man annars inte skulle bli upptäckt.

Det finns naturligtvis ett validitetsproblem här. Är de mest röststarka representativa för gruppen som helhet? Det kanske råder en diskrepans mellan de mest aktiva och röststarka fildelarna och de som bara laddar ner musik. En diskrepans som naturligtvis också måste beaktas när man utifrån tar del av diskussionerna och åsikterna som presenteras inom kulturen. Det är väl rimligtvis ”ideologerna” som är aktivast i diskussionerna. Top20-musiken dominerar ju trots allt inom de flesta fildelningsnätverken. Man kan kanske jämföra med musikinhämtandet i samhället i stort. De som säljer bäst är sällan det som de mest aktiva och högröstade (journalister t ex) gillar.

De mest hängivna på de olika mötesplatserna vill gärna behålla det som gör platsen speciell. Dessutom är det som jag nämner ovan att top20-musiken drar fiendens (RIAA) blickar till sig. För den som inte bryr sig om topplistemusiken utgör den alltså ett problem som inte bara är av estetisk art. Av detta skäl var det många inom Soulseek som inte blev glada när många från det av RIAA nedskjutna Audiogalaxy kom över. En följdfråga är om det spelar någon roll huruvida de aktiva och röststarka är representativa eller inte. De aktivas attityd är väl intressant även om vi inte kan veta om majoriteten av den ”grå massan” delar deras syn eller inte. Man kan naturligtvis inte säga att fildelarna som grupp har en gemensam värderingsgrund. Däremot kan man säga att det finns en gemensam värderingsgrund bland de mest aktiva inom kulturen.





3 ATT BÅDE ÄTA KAKAN OCH HA DEN KVAR

Men hur skall produktion bekostas som inte kan betalas via privat konsumtion? Om exempel musikartister inte kan få betalt för de skivor de spelar in, hur skall de då kunna spela in skivor?

3.1 Ståndpunkterna

Nöjesindustrins perspektiv
Den allra största delen av allt material som byter händer på fildelningsnätverken är upphovsrättsskyddat material, vilket upprör många inom nöjesindustrin. Såväl musiker som dess skivbolag ser potentiella inkomster gå upp i rök när människor kan lyssna på deras skivor utan att köpa dem. Värt att nämna är att musiker och andra konstnärer inte är eniga i den här frågan. Många musiker blir upprörda av att deras alster finns tillgängliga på nätverken utan att de får en krona i ersättning, medan andra ser fildelningsnätverken som bra reklam för deras musik. Skivbolagen och deras företrädare är däremot entydiga i sitt fördömande av fildelarnas nätverk.

Deras ståndpunkt är att piratkopiering går att likna vid stöld. Du går inte in och stjäl en skiva på Åhlens, varför skulle det vara okej att få den gratis via Internet. Dessutom hävdas att många artister skulle vara tvungna att packa ihop om de inte får vad de ”förtjänar” via skivförsäljningen.

Musikindustrins kamp riktas både mot allmänheten och mot lagstiftare. Kampanjer mot allmänheten som just går ut på att det är stöld att ladda ner upphovsrättsskyddad musik från nätet är ett sätt. På samma sätt som man på 80-talet försökte få människor att sluta spela in skivor på kassettband försöker man här förändra beteendet vad gäller fildelning. Ett annat är att bedriva lobbying gentemot lagstiftare om att upphovsrätten måste stärkas. I viss mån jagar de även enskilda fildelare. I USA har många fildelare stämts för att ha brutit mot upphovsrätten. I Sverige försöker man hellre förmå bredbandsleverantörer att kasta ut ”storkonsumenter” från nätuppkopplingen.

Förutom att påverka ”konsumenterna” genom repressalier eller upplysning och makthavarna genom lobbying har man även börjat förändra själva varan. Kopieringsskydd har blivit allt vanligare på nya CD-skivor. Allt för att de inte skall gå att kopiera.

Upphovsrättskritikerna
Som ett svar på nöjesindustrins motstånd mot piratkopiering alá fildelning har försvaret för detta skärps. Grovt sett kan man dela in fildelningsförsvaret i två falanger. En mer ”moderat” eller ”socialdemokratisk” om man så vill som respekterar upphovsrättstanken, men ifrågasätter dess nuvarande tolkning av digital egendom och en annan falang som ifrågasätter upphovsrätten i dess grund. På den moderata sidan samlas idéer om ”open source” med ideer om ”creative commons”. Här samsas Lawrence Lessigs idéer om upphovsrätt där fokus läggs på ensamrätt att ta betalt för verket med idéer som liknar stimavgifter, dvs att staten eller användarna via avgifter skall ersätta artisterna indirekt. Även om idéerna om främst ”creative commons” används mycket i diskussionen om musikers upphovsrätt så hittar vi den sociala basen för den här typen av tankar främst bland programmerare.

Fri mjukvara
Här hittar vi idéer som skapats av exempelvis GNU och Electronic Frontier Foundation (EFF). En av EFFs grundare är John Perry Barlow som för en större publik kanske är mer känd som Grateful Dead-medlem. Han skriver t ex i artikeln "The Next Economy of Ideas" att copyright i och med Internets intåg spelat ut sin roll.

GNU är en rörelse bland programmerare som arbetar för att all programvara skall vara fri. Grundaren av GNU , heter Richard Stallman och hans grundsyn är att äganderätt till mjukvara är ett hinder för kunskapsproduktionen. Stallmans GNU är ett system som använder sig av en alternativ copyright. Hur göra om man förutsätter att all information skall vara fri samtidigt som man naturligtvis vill förhindra att någon annan ”snor” information och sedan copyrightar den? Jo, man ger ”mänskligheten” copyrighten. ”Vem som helst får göra vad som helst med programmen – utom en sak: skydda den med äganderätt.” Så här säger Stallman själv om sin idé:

”Vem som helst kommer i och för sig att tillåtas förändra och vidaredistribuera GNU, men ingen distributör kommer att tillåtas inskränka möjligheterna till vidare distribution. Förändringar som gör att koden blir upphovsrättsligt skyddad kommer inte att tillåtas. Jag vill se till att alla versioner av GNU förblir gratis. Systemets fullständiga källkod kommer att vara tillgänglig för alla. Det får till följd att en användare som behöver förändra systemet alltid är fri att göra det, antingen själv eller genom att leja en programmerare eller ett företag att göra det för honom eller henne. Användarna kommer inte längre att vara utlämnade till den programmerare, eller det företag, som äger källkoden, och därmed är de enda som kan göra förändringar. ”

Förespråkarna av fri mjukvara liknar äganderättsskyddad mjukvara vid att tvingas välja mellan ett fåtal förbyggda hus där det finns rum som är förbjudet område för den boende och där hon eller han inte har kontroll eller kunskap om vad som händer i dessa rum eller över vem som för närvarande övervakar hennes aktiviteter. I dessa hus måste minsta lilla ingrepp som t ex bytandet av en glödlampa ske av en speciell serviceman ”support”. Att modifiera huset på något vis eller att hjälpa en vän att bygga ett eget efter det egna husets modell är strängt förbjudet. Motståndarna till äganderättsskyddad mjukvara menar att yttrande- och tankefriheten är hotad om kommunikation är beroende av äganderättsskyddad mjukvara. Varje användare måste ha rätten att modifiera program i enlighet med sina egna behov och också att lämna den vidare efter egna önskemål. Till detta krävs naturligtvis att ”källkoden” är öppen och tillgänglig.

Frågan om öppen källkod eller open source engagerar också många som ser Internets framtid som offentlig arena hotad av den ökade privatiseringen och slutenheten av delar av Internet. Enligt dessa är Internets framtid beroende av hur vi bedömer programvarans ägandestatus. En av grundförutsättningarna för Internet är den öppna källkoden (”open source”), d.v.s. att alla sidor på Internet är allmänt tillgängliga via källkoder och många är nu rädda för att denna förutsättning hotas om kunskapen bakom Internet eller delar av den skulle kontrolleras av storföretagen (läs Microsoft). Om det stora företaget skulle lägga under sig delar av nätet och sekretessbelägga källkoder anser många att Internets karaktär av öppet samtal kan försvinna.

Exempelvis presenterar samhällsvetaren Peter Antman ett förslag om hur statliga och kommunala organ bör använda sig av öppen källkod .

Antmans tanke är att fri programvara bör försvaras med hjälp av offentlighetsprincipen eller allemansrätten. Sverige har en politisk tradition av offentligt engagemang vilket gör att man kan bli en betydande kraft i utveckling av mjukvara baserad på öppen källkod anser Antman vars tre förhållningsregler ser ut som följer:
1. All nyproducerad programvara som beställs av offentliga institutioner skall göras fritt tillgänglig i form av källkod.
2. I så stor utsträckning som möjligt bör redan befintlig fri programvara användas för den offentliga sektorns mjukvarubehov.
3. Delar av den omfattande besparing en sådan omläggning skulle innebära bör återinvesteras genom att man själv bidrar till att förbättra fri programvara.

Den demokratiska utmaningen handlar enligt detta synsätt mer om makten över mjukvaran än om fördelningen av utrymmet. Kontrollen över programvaran är lika viktig som kontrollen över tryckpressen eller eterutrymmet i ett demokratiskt samhälle.

Creative Commons
Den idé om upphovsrätt som Richard Stallman beskrev liknar den idé om musikartistens rätt till sin mjukvara som bland andra Lawrence Lessig förespråkar , nämligen rätten att förhindra andra från att tjäna pengar på min musik. Dvs. kopiera mjukvaran men förvandla det inte till en hårdvara som du säljer vidare. Tonvikten läggs alltså på rätten att ta betalt istället för på kontroll av spridningen. Artisten skall med andra ord ha monopol på att ta betalt för verket. Det är den kommersiella exploateringen som är i fokus istället för den okontrollerade gratisspridningen. ”Alla har rätt att kopiera, men ingen får sälja det vidare”. Creative Commons är alltså en alternativ form av upphovsrätt som mer vill värna om ”kreativitetens allmänning” än den traditionella upphovsrätten.
Att på det här sättet klumpa ihop GNU, ”open source” och ”creative commons” är så klart en förenkling och det går absolut inte någon rak och tydlig linje mellan idéerna. Min poäng är snarare att ringa in en allmän hållning i synen på mjukvara. Grundtanken i mina ögon är trots allt ett värnande av en allmänning eller offentlighet där mjukvaran är allmän och där upphovsmannen fortfarande har någon form av ensamrätt över den kommersiella exploateringen. Både Stallman och Lessig betonar en rätt som förhindrar andra användare att ta betalt. GNU:s idé om mjukvara är att du får göra vad du vill med varan…utom att ta betalt och ”creative commons” hävdar upphovsmannens ensamrätt att ta betalt för verket.

Piratbyrån
En mer radikal upphovsrättsmotståndare som drar det hela ett steg längre och ifrågasätter legitimiteten i både upphovsmanstanken och kompensationstanken går att finna kring sajterna ”Piratbyrån” och ”Copyriot”. Den ideologiska subkultur som skapats på främst piratbyrån drar ståndpunkten till sin spets och säger sig förespråka all form av kopiering och likt många andra kulturer har man också etiketterat sig efter motståndarsidans nidbild. ”Vi är pirater och stolta.” Precis som hos förebilderna i USA hävdas att kopiering alltid är av godo så länge man inte tjänar pengar på sitt kopierande och sätter käppar för andra i kopieringskedjan. Till skillnad från den mer moderata falangen ovan ifrågasätts här upphovsrätten i dess grundvalar.

Piratbyrån är den hemsida som blivit ”piratkopieringens” svenska näste. De ser sig själva som en plattform för alla de som anser att upphovsrättskyddat material bör få spridas fritt. Bland annat har de på sin sida givit plats åt information som tvingats bort från andra sidor med hot om repressalier. Piratbyråns representanter har också vid ett flertal tillfällen deltagit i debatter i radio och tv för att diskutera piratkopiering, fildelning eller dylikt.

Den mest extrema delkulturen av piratkopieringen går att finna bland ”warezpiraterna”. Deras hållning är inte direkt ideologisk men illustrerar ändå den mest extrema grupperingen under piratbyråns paraply. Warez kommer av det engelska ordet för vara (ware) och avser allehanda piratkopior. Lite förenklat kan man säga att warez-kulturen avser den närmast ”professionella” distributionen av upphovsrättsskyddat material. Warez utgör den mest illegala sidan av fildelningskulturen eftersom warez-piraterna ser en dygd i att tillhandahålla ”riktigt” piratmaterial, dvs. sånt som inte finns i handeln ännu. Att vara först är bingo för en warez-pirat. Även sånt som inte är avsett för den kommersiella marknaden ger status att dela ut. En warez-pirat skiljer sig åt från en riktig pirat eftersom det råder en norm inom kulturen att det är fel att sälja piratkopierat material. Därför använder man sig istället av fildelningstjänsterna för distribution. Även här råder alltså ett gåvoekonomisk tillvägagångssätt. Är man romantiskt lagd kan man kalla det för stöld alá Robin Hood. Sno från de rika och dela ut bland de ”fattiga”. Fildelningskulturen används bara som distributionskanaler för warez-piraterna.

Om fildelningskulturen är själva marknaden tillhandahåller warez-piraterna de illegala varorna på marknaden. Argumentationen för fildelning som går ut på att jag har rätt att göra vad jag vill med det jag införskaffat på ett juste sätt kan alltså inte sägas gälla warezpiraterna eftersom de ser en dygd i att tillhandahålla sådant som inte har tillskansats på ett korrekt sätt.

En italiensk ”kommunikationsgerilla” som torgförts via piratbyråns sida och som sysslar med ”semiotisk krigföring” kallar sig för Wu Ming . Deras utgångspunkt är att det inte går att muta in information och säga ”mitt” eftersom den är i ständig rörelse genom samhället och förändras oavbrutet. De hävdar också att det är industrin eller storkapitalets eget ”fel” att piratkopiering har ”demokratiserats”. ”Om du säljer mig teknologier som datorer, samplers, scanners, CD-brännare och kopieringsmaskiner, borde du inte kunna ringa snuten för att jag använder mig av den på ”fel” sätt”.

”Copyriot” är en blogg där artiklar om främst fildelning läggs upp och det är också där man talar mycket om ”De digitala allmänningarnas socialdemokrater” för att beskriva tankarna om alternativa upphovsrätter. Termen socialdemokrati är i sammanhanget aningen polemiskt vald eftersom man med denna term vill påvisa en slags konflikträdsla hos förespråkarna av ”creative commons” och liknande tankar. Kritiken riktas mot att man på socialdemokratiskt maner radikaliserar lite grann men ändå använder sig av den rådande strukturen. Man försöker med hjälp av kompensationssystem gå den gyllene och i ”Copyriots” ögon fega medelvägen. Musikindustrin skulle därmed få en rejäl kompensation för uteblivna intäkter och fildelarna skulle få fortsätta fildela. Rasmus Fleischer och hans vänner ser i detta flera brister. Bland annat ifrågasätts hur kompensationen skall delas upp. Man tror att det främst kommer gynna de redan rika samtidigt som de skulle innebära en kraftig utbyggnad av övervakningssystem. ”Flatrate” som förslaget om kompensation baserat på filnedladdning kallas är naturligtvis bättre än musikindustrins förslag om ”betala-per-låt”, men det fria flödet utan inblandning är ändå bäst anser dom mest radikala upphovsrättskritikerna.

3.2 Ändrade förutsättningar

Nätverken som rhizom
Än så länge har vi diskuterat det som syns, innehållet och hur vi skall ställa oss till att det kopieras. Frågan hade inte varit så omdebatterad om det bara hade handlat om moral. Men piratkopiering eller fildelning handlar inte bara om gott eller ont, utan bör även tas ställning till bortom moralen. Anledningen till detta är vad man skulle kalla för fildelningsnätverkens rhizoma karaktär. Huruvida fildelning skall vara tillåtet eller inte blir därmed verkningslöst att tala om, på samma sätt som det inte finns någon poäng med att fastställa moralen i att samtala eller promenera.

Rhizom är en term som inom samhällsvetenskapen började användas av filosofen Giles Deleuze för att beskriva ett system utan original och kopia. Tanken är att nätverken likt ett rhizom inte har någon stam och inga grenar. Rhizom är egentligen ett biologiskt rotsystem, ett underjordiskt sammanbundet överlevnadsystem som finns hos exempel ormbunken. Att rhizomet lever under jorden gör knappast jämförelsen med fildelning mindre attraktiv för förespråkarna. Nätverkens rhizoma karaktär kännetecknas av en total jämlikhet där alla delar är lika mycket värda men också lika ersättningsbara. Om en del slås ut klarar sig alltid helheten. Likt ett rhizom är fildelningsnätverken utan central server närmast osårbara eftersom det inte finns några vitala delar i ett sådant system och därmed inte heller någon ursprungskälla att stänga eller spåra. En fil som letat sig in i systemet kan dupliceras hur många gånger som helst utan att den sjunker i värde. Alla delar är lika vitala eller icke-vitala för helheten.

På sätt och vis tvingar fildelningsnätverkens rhizoma karaktär fram en vidgning av den politiska agendan. Att diskutera juridik blir tämligen verkningslöst om man inte även diskuterar de värden och grundläggande begrepp som sätts på ändan i fildelningsvärlden. Om ”varan” är oändligt duplicerbar och ursprunget osynligt blir den svår att styra och kontrollera. Den har nästan mer gemensamt med luft och språk än skyddade ägodelar och vad händer då med äganderätten eller upphovsrätten?

Äganderätten
Det stora problemet i den digitala världen blir då att definiera och avgränsa äganderätten. Den digitala världens mest centrala produktionsmedel är ”mjukvaran” (innehållet), oavsett om det är viktig programvara för Internets utveckling, musik eller något annat. Mjukvaran skiljer sig från ett industriellt produktionsmedel i det att den utgörs av immateriell information och som information kan den reproduceras i all oändlighet. Jag kan ge bort mjukvara samtidigt som jag behåller den. Mjukvara eller information är ju ingen materiell sak som kan innehas på samma sätt som en cykel t ex

Vad blir konsekvenserna för den traditionella marknadsekonomin vars utbud kontra efterfrågan kräver ändliga resurser för att reglera prissättning och om utbudet inte längre är begränsat vad händer då med prissättningen?

En god illustration av svårigheten kring hur äganderätt och upphovsrätt bör tolkas i den digitala världen är det politiska virrvarr som uppstår när stämplas sätts. Synen på äganderätt har traditionellt sett varit den stora vattendelaren mellan höger och vänster. Men vad händer när inte ens de som står främst på äganderättsbarrikaderna är överens.

Det är inte ovanligt att fildelarna av högerpolitiker anklagas för kommunism, medan vänsterpolitiker ser samma fildelare som ett exempel på hämningslös nyliberalism. Och på sätt och vis har bägge sidorna rätt, allt beroende på hur vi definierar äganderätt. Men vad händer när vi inte riktigt kan avgöra äganderättens domäner. Rätten att göra vad man vill med det man äger (hårdvaran) eller rätten att bestämma över det jag skapat (mjukvaran). En (marknads) liberal krock anas här. Vilken rätt värderas högst? Eller så visar detta bara att den traditionella vänster-högerskalan inte riktigt går att applicera när vi inte vet hur vi skall definiera äganderätten.

Utöver detta kan man se detta ur ett individ kontra samhälle perspektiv. Individens rätt att göra vad han vill med sin ägodel kontra samhällsnyttan. Vanligtvis när individens intresse krockar med samhällets, brukar det vara för att individen delar med sig för lite. T.ex. att du inte får göra vad du vill med din mark. Du får inte bygga utan lov eller hindra andra människor från att beträda. I det här sammanhanget är samhällsargumentet snarare att människor delar med sig för mycket, d.v.s. förstör för dem som tjänar pengar på den näringen - dumpar marknaden.

Internet i allmänhet och fildelning i synnerhet kullkastar alltså det ”traditionella” förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Vad händer med en ”bytesekonomi” eller marknadsekonomi när utbudet inte länge utgörs av ändliga resurser och var går gränsen mellan vad som kan ägas och vad som ej kan ägas i den digitala världen?

Den intellektuella egendomens domäner: andra exempel
Frågan om intellektuell egendom är kanske den viktigaste politiskt-filosofiska frågan i det moderna samhället. Den handlar inte bara om fildelningens vara eller icke vara, utan i ännu högre grad om tanken och idéernas gränsdragning.

Se exempelvis den diskussion som förs om TV-kanalers rätt att sända reklam i filmer de köpt in för visning (d.v.s. göra vad de vill med den produkt de köpt) kontra upphovsmannens rätt att bestämma över vad man gör med hans produkt. I detta fall hamnar nöjesindustrins på de anklagades bänk. Drar man det ytterliggare ett varv kan filmskaparna hamna på samma bänk. Det är inte ovanligt att formgivare av olika möbler eller dyl. stämmer filmskapare för att de utan tillåtelse använt sig av ”deras” rekvisita i sina filmer. Följden av detta är att ”allt” som skapas måste specialgranskas av jurister så att ingen upphovsrätt kränks. Var går gränsen för vad jag kan äga av mina tankegångar när de väl lämnat mitt huvud och lämnat avtryck i världen?

Och vad händer om vi trots allt vill fortsätta kämpa för den predigitala upphovsrätten. Vem skall bevaka upphovsmannens intressen och vilka medel skall då vara tillåtna?

3.3 Panoptikon

Begreppet panoptikon användes ursprungligen av filosofen Jeremy Bentham som en beskrivning av dåtidens "moderna" fängelser men den som har anammat termen för att beskriva det moderna samhället är den franske filosofen Michel Foucault. Ett panoptiskt fängelse är uppbyggt kring ett upphöjt centrum där fångvaktaren sitter. Runt detta centrum formar sig alla cellerna. Själva grundtesen är att du är sedd av något du inte ser. Är du medveten om detta fungerar makten automatiskt. Arkitekturen gör det möjligt för makten att verka utan att utövas. När Foucault använder sig av panoptikonprincipen för att beskriva det moderna samhället har det naturligtvis med makt att göra. En makt som är osynlig men dresserande och disciplinerande. Ett samhälle eller en offentlighet som genomsyras av den panoptiska principen kännetecknas av att individerna låter sig dresseras av vetskapen om att du när som helst kan vara övervakad. Makten avindividualiseras på detta sätt genom ett panoptikon. Makten är allestädes närvarande utan att någon behöver bruka den.

Man kan tala om ett panoptikons tre funktioner.
Den första är moralisk och handlar om att normalisera och disciplinera medborgarna. Den andra är epistemisk och handlar om att skapa objekt för kunskapsinhämtning. Det avvikande blir till discipliner, t ex kriminalitet och mentalsjukdom. Den tredje funktionen är politisk och handlar om att övervaka medborgaren.

P2P erbjuder en arkitektur där information kan flöda fritt utan mellanhänder. Ett samhälle skapas där det bidras efter förmåga och där vi tar till oss efter behov, utan att själva kakan försvinner. Å andra sidan utgörs mycket av den spridda informationen upphovsrättsskyddat material, vilket alltså upprör den industri som livnär sig på att ta betalt för sitt spridande.

Enda sättet att kontrollera vad som sprids inom nätverken är ständig övervakning. Om du vet att du ständigt är eller kan vara övervakad uppfylls två av ett panoptikons funktioner. Naturligtvis den politiska- du är övervakad. Men även den moraliska uppfylls. Eftersom allt du företar dig syns eller kan spåras till dig normaliseras och disciplineras du. Inte bara det olagliga registreras utan även det fullt lagliga. På så sätt disciplineras medborgaren till att enbart syssla med sånt som inte ens i ens vildaste fantasi kan ligga en till last någon gång i framtiden.

Richard Stallman ger i det tidigare citerade GNU-manifestet en bild av en rymdstation där luften måste tillverkas till en hög kostnad. Det kanske skulle vara rättvist att ta betalt per liter av dem som andas, men att bära gasmasker med inbyggda mätare dag och natt är oacceptabelt även om man har råd att betala lufträkningarna. Och att ha tevekameror överallt för att iaktta om någon tar av sig masken ibland skulle vara skandalöst. Det vore bättre att avgiftsbekosta lufttillverkningen med och slänga maskerna.
Stallmans poäng gäller programkopiering men kan lika väl användas för att problematisera kopiering av andra filer. Eftersom tekniken finns och är allmängods finns det risk att ett förbud leder just till detta övervakningssamhälle.

Nöjesindustrins panoptiska öga
Den första reaktionen från nöjesindustrins håll på fildelningen var att försöka stoppa själva nätverken, förbjuda användandet av en viss teknik med andra ord. Napster lyckades de få på fall men det kan mycket väl ha varit vinsten som gjorde att de förlorade kriget eftersom de genom detta definierade sig som ”fiender” till fildelning. Det har historiskt sett visat sig att det i det närmaste är omöjligt att i längden hindra en teknisk utveckling. P2P-tekniken är trots allt en teknik som underlättar informationsspridning. Att förbjuda en sådan ses i många ögon som att förstöra tryckpressar eller radioapparater.

Den andra reaktionen har varit att försöka stoppa enskilda fildelares spridande av materialet. Förhoppningen är att Internetleverantörer skall tillhandahålla information om den enskilde användaren. Möjligheten att söka efter enskilda fildelares nättrafik blir som jag ser det enbart möjlig med en enorm övervaknings- och registreringsapparat. Kontroll och övervakning av fildelare är normen som gäller. Du vet inte om någon just nu söker igenom dina utdelade filer för att kontrollera innehållet. Du kan också bli stämd på miljontals kronor för brott mot upphovsrätten om fel innehåll hittas. All informationsspridning förväntas alltså kontrolleras på det ena eller det andra sättet. Det panoptiska ögat kan se varje steg du tar.

Är det rimligt att skärpa upphovsrätten i en värld där den inte kommer att efterlevas utan en starkt repressiv kontroll- och övervakningsapparat? Är panoptism ett pris vi är villiga att betala för att få njuta av en skärpt upphovsrätt?

Lawrence Lessigs svar är nej. En framtid med en ”muterad” upphovsrätt är knappast att eftersträva hävdar han. Ett totalitärt panoptikon där all verksamhet är satt under lupp och varje steg måste förhandsgranskas av jurister i rädsla för att ”någon” hittar fel. Om den skarpa syn på upphovsrätt som nöjesindustrin eftersträvar hade gällt inom den akademiska världen skulle knappast någon forskning vara möjlig och då hade förmodligen inte nöjesindustrin existerat i dagens kommersiella form. Internet hade garanterat inte funnits.

Håller nöjesindustrin på att bli vår tids kyrka som ser att den maktställning man hade i ett tidigare sammanhang håller på att hotas och därmed på alla tänkbara sätt försöker hindra ”utvecklingen”? Frågan är även huruvida nöjesindustrin representerar ett särintresse eller ett allmänintresse? Är skärpt upphovsrätt något som främst ligger i industrins intresse eller finns det ett större allmänintresse i det? Kyrkan tappade exempelvis lite av sin makt när prästerna blev blottlagda med att representera ett särintresse.


3.4 Slutfunderingar kring fildelning och nöjesindustrins reaktion

Aningen förundrad blir man trots allt av musikindustrins hårda motstånd mot den kultur som trots allt är en förutsättning för deras överlevnad i det långa loppet. Det hade förmodligen varit sundare att börja med möjligheterna i stället för att enbart se förlusterna.
Det gigantiska pojkrum (ursäkta min fördom) som fildelningsnätverken erbjuder genererar ju ett enormt intresse för musik som vi inte var i närheten av för tio år sedan. Musikindustrins ”produkter” är i dag mycket hetare än de var för ett par år sedan. Intresset och nyfikenheten på att upptäcka ny musik eskalerar. Folk som deltar i fildelning har generellt sett en mycket större ”musikbildning” än vad de hade innan. Här får man möjlighet att nästan på direkten lyssna på allehanda tips man får av andra fildelare eller från tidningar. Många artister kritiserar också sina ”representanter” för att kriminalisera den kultur som faktiskt skapar en grund för ett unikt musikintresse.

Det verkar också som musikindustrin enbart ser varje nedladdad låt som en icke såld skiva men vägrar se att det faktiskt också kan generera skivförsäljning. Naturligtvis innebär fildelning på ena flanken en minskad skivförsäljning, men det är förvånade att se hur blinda de är för helheten. Att strypa kulturen helt kommer förmodligen att minska försäljningen på någon annan flank.

Man behöver inte vara professor i ekonomi för att begripa att om människor träffas och utbyter åsikter om någonting så ökar intresset för detta ”någonting” och om intresset ökar, så ökar också efterfrågan för produkten.

Dessutom verkar inte musikindustrin göra någon åtskillnad mellan filkopiering och CD-kopiering. Den kopiering som sker vid nedladdning har som vara betraktat få likheter med en CD-skiva du kan köpa i butiken. Den ”piratkopierade” musikprodukten uppstår väl först när du bränner ner den musik du laddar ner.

En nedbränd CDR-skiva kan liknas vid en pocketbok, medan en CD kan liknas vid den inbundna varianten. Musikindustrin kanske bör lägga sitt krut på att göra den ”inbundna” skivan mer attraktiv istället för tvärtom (läs kopieringsskydd) För trots allt är det en hel del människor som föredrar det inbundna framför pocketvarianten

Man kanske alltså skulle rycka tag i problematiken från ett annat håll istället. Det är möjligt att industrin borde släppa kontrollen över mjukvaran för att istället koncentrera sig på hårdvaran. Det är inte omöjligt att det i längden finns mer att tjäna på utveckling av det du säljer än att gråta blod över det du säljer som går att återanvända av människor. Bilindustrin försöker ju inte hindra människor från att samåka.

Jag tror att det är ohållbart i längden med en teknik som ökar möjligheten till informationsspridning och en lag som vill strypa samma informationsspridning. Det verkar som nöjesindustrin vill skörda frukterna av informationsspridning, men hindra ”konsumenterna” från att göra det samma.

Personligen skulle jag vilja se fildelningsnätverken som en form av bibliotek. De är för musiken vad biblioteken är för litteraturen. Med den skillnaden att fildelningen är mer demokratisk. Alla bidrar efter förmåga. Är det någon författare som upprörs över att det finns bibliotek där folk kan läsa deras böcker utan att betala? Hävdar bokindustrin att bokförsäljningen skulle vara mycket högre om bibliotek förbjöds? Och då har vi ännu inte nämnt den demokratiska folkbildningsaspekten.

Författare får dessutom en inte helt oansenlig ersättning för den litteratur som lånas ut på våra bibliotek. En ersättning som musiker inte får för att folk laddar ner deras verk. Diskussionen hade förmodligen varit lite mindre infekterad om det var här vi startade. Nu startade musikindustrin i andra änden och började skrika stöld, kriminalitet och pirateri istället. Det hade kanske varit klokare att bejaka den nya tekniken och se allt det positiva med den istället för att genast se hur klockan för minskade intäkter tickade. Musikindustrin kommer förmodligen inte att dö för att folk laddar ner musik från nätet, däremot kommer betydligt fler ha kunskap om vad musikindustrin har att erbjuda. Hade man börjat här hade nog få haft invändningar mot ersättningsfrågan. På samma sätt som det är rimligt att utlånade författare får en viss ersättning är det rimligt att nerladdade musiker får det på ett eller annat sätt.

Förutsättningarna för upphovsrätten har trots allt vare sig man vill det eller inte förändrats och istället för att faktiskt diskutera hur vi skall hantera dessa förändringar, hamnar musikindustrin i ett slags skyttegravskrig med fildelare världen över. Fildelning är stöld eftersom man tar deras musik. Alternativa ersättningsformer avfärdas också eftersom det skulle ”legalisera fildelning”. Skivbolagen vill med andra ord ha fullständig kontroll på hur musiken sprids, vilket dom alltså inte skulle ha om de skulle få en indirekt ersättning. Medan musikindustrin skjuter skarpt från sin skyttegrav fortsätter fildelare att dela musik och annat med varandra utan att musikindustrin får någon ersättning alls.

Det verkar också som att musikindustrin har ett stort legitimitetsproblem. Det är svårt att förespråka förbud för sådant som är så vitt och brett accepterat som fildelning är. Deras sak förbättras inte heller av artiklar om hur 12-åringar jagas och stäms.

En annan fråga som inte riktigt berörts och som är av både juridiskt och moraliskt art handlar om gränsdragningen mellan en privat och en offentlig sfär på nätet. Som jag ser det har det privata pojkrummet där vi sitter och spelar skivor för varandra flyttat ut i offentligheten. Fildelningskulturen ser jag som en ickekommersiell nätoffentlighet. eftersom sällskapen kännetecknas av en öppenhet snarare än slutenhet. Mötesplatserna kännetecknas av vänskapliga utbyten av tips och filer. Och om det skulle handla om ett individuellt vinstintresse, så är väl jämförelsen med det offentliga biblioteket närmare än den kommersiella marknadsplatsen.

En liknande ståndpunkt med en lite annorlunda tolkning har Ninna Rajala som i sin uppsats ”Piratkopiering eller privatkopiering” skriver så här: "Vad gäller om filbytandet är kommersiellt eller inte, anser jag att man kan se det på två olika sätt; att det är ett vänskapligt utbyte eller att det snarare är frågan om en form av byteshandel. Det vänskapliga utbytet lutar mer åt att vara ickekommersiellt, då man vill dela med sig av en privat kopia till en bekant, och detta är ju fullt lagligt. Eller så är det en byteshandel, där varje användare är ute efter att vinna något; en musikfil, och därför måste dela med sig av de musikfiler som han eller hon har i sin ägo. Filbytandet blir på så sätt en kommersiell handling."

Återigen anser jag att liknelsen med bibliotek fungerar. Att man gör en ekonomisk vinst är en sanning med mycket modifikation. Den "varan" du laddar ner är ju inte den samma som den du köper i affären. Det är ju som att säga att du gör en ekonomisk vinst när du lånar en bok på bibliotek istället för att köpa den eller att du gör en ekonomisk vinst varje gång du ser en film på TV istället för att se den på bio.

Varan är helt enkelt inte den samma. Dessutom förutsätter resonemanget att varje nerladdad skiva är en skiva som inte blir såld. Det finns säkert fall där människor laddar ner än skiva istället för att köpa den i affären. På samma sätt som det finns människor som lånar en bok på biblioteket istället för att köpa den eller människor som ser en film på TV eller video istället för att se den på bio. Men det är knappast så att varje film du ser på TV är en film du skulle ha sett på bio om den inte visats på TV… eller?


Epilog: Skivans förebådade död?
Innebär då den utveckling som skisserats ovan skivans död?
Fildelningsnätverken har förmodligen sitt stora användarunderlag bland ungdomar, vilket skulle innebära att de som ”konsumerar” flest musikfiler är de som vanligen inte har råd med så mycket CD-skivor. Fildelningen passar ju bäst för den som har mycket tid och lite pengar, vilket också passar in på många ungdomar.

Det finns inga absoluta bevis på att fildelningsnätverken har minskat skivförsäljningen.
Både motståndare och förespråkare av fildelning har använt statistiska undersökningar för
att bevisa att just de har rätt. Tydligt är i alla fall att många trots allt fortfarande väljer att köpa CD-skivor. Det finns fördelar med att köpa originalskivan, som till exempel att det är bättre ljudkvalitet och ett snyggare format (omslag m.m.). Dessutom kanske man som köpare vilja stödja sina favoritartister så att dessa kan fortsätta med sitt musicerande.

Det finns även exempel på skivor som ökat sin försäljning på grund av fildelning. År 2002 var The Eminem Show av Eminem det mest nedladdade albumet på många nätverk redan innan den hade kommit ut i skivbutikerna. Detta gjorde att skivan släpptes en vecka tidigare än planerat. Trots eller kanske på grund av detta visade det sig ändå att The Eminem Show blev det mest sålda albumet det året.

Gruppen Wilco är ett annat exempel. Deras skiva ”Yankee Hotel Foxtrot” ville inte skivbolaget ge ut, då släppte Wilco alla låtarna som mp3-filer på nätet. Det som följde var en ”hype” utan dess like, som i sin tur ledde till att skivbolaget gav ut skivan som naturligtvis sålde bättre än någon annan Wilco-skiva gjort.

Så det ser trots allt ut som folk fortfarande vill ha sin musik i skivhyllan och inte enbart på datorn. Man kan däremot fråga sig hur det kommer att se ut i framtiden när allt kanske styrs från datorn. Jag är inte så säker på att folk är villiga att betala för mp3-filer. Varan CD-skivan fyller ju trots allt fortfarande en funktion. Har man däremot vant sig vid att via datorn få tag på vilken musik man vill kan det kanske ta emot att börja betala för varje nedladdad låt.

En intressant utveckling som många skivbutiker vittnar om är däremot LP-skivans renässans. Det är mycket troligt att den utvecklingen är en konsekvens av fildelningen. När varan ”CD-skiva” blir någonting man lätt kan skapa själv så går säkert en del tillbaka till den gamla LP-skivan för att få något ”unikt” i handen. Möjligen kommer LP-skivans status som samlarobjekt bara öka medan CD-skivan blir en slit-och-släng-vara där köpta varianter av högre kvalitet blandas i skivhyllan med självinspelade CDR-skivor. På samma sätt som 80-talets kassettband användes.






4 AVSLUTNING

Fildelning preciserar i mina ögon mycket av den problematik som det offentliga rummet ställs inför i och med inträdet i den digitala tidsåldern. Kan den traditionella offentligheten översättas till Internet?

Jag tror inte att man göra det helt utan vidare och den kultur jag närmat mig i uppsatsen sätter som jag ser det fingret på en del av de tongivande egenskaper som skiljer nätoffentligheten från den traditionella offentligheten. I den traditionella offentligheten är fri information och respekterad äganderätt värden som lever sida vid sida och bara i undantagsfall krockar. I nätoffentligheten i allmänhet och i den digitala världen i synnerhet krockar de nästan per definition så länge vi går efter juridikens nuvarande tolkning av dessa begrepp.

Min avsikt i den här artikeln har inte varit att komma med en lösning på denna enorma problematik. Däremot hoppas jag att jag kastat lite ljus på problematiken. Min avsikt har heller inte varit att ta fildelningen i försvar (även om jag förstår att det kan tyckas som att jag gör det). Fildelningen existerar och kommer förmodligen att existera ett bra tag till oavsett vad vi tycker om det. Därför är det intressant att titta närmare på hur den fungerar, inte bara tekniskt utan även socialt. På sätt och viss handlar det om samhällen som börjar från ”början”. Hur fungerar samhällen eller marknader när förutsättningarna inte är givna? Nöjesindustrins invändning mot detta är både förutsägbar och sann: Dessa samhällen eller marknader startar inte från noll. De startar med stöld. Det som byts, ges bort osv. är i grund och botten stöld. Men på samma sätt som USA som nation är intressant på fler sätt än deras relation till urinvånarna är fildelningsnätverken intressanta på fler sätt än deras relation till filernas moraliska grund.

Filernas moraliska grund är i sig också intressant att diskutera och är också en förutsättning för artikelns andra hälft. Fildelningsnätverken möjliggör på sitt sätt att kakor både kan sparas och ätas. Ägodelar utanför nätet har den egenskapen att de är unika. Om du ger bort eller säljer din cykel har du den inte kvar. Du kan alltså inte både ha den kvar och ge bort den samtidigt. Men när ägodelarna är digitala blir detta möjligt. Jag kan mångfaldiga information i all oändlighet utan att bli av med den. Musik, filmer, program och spel kan alltså mångfaldigas utan att det som är mitt försvinner.

Nöjesindustrins inställning är att detta är stöld, men stöld förutsätter egendom och egendom är traditionellt sett något ändligt. Hur hantera oändlig stöld som på grund av nätverkens rhizoma karaktär förmodligen inte går att stoppa. Om vi inte sätter oss ner och tar oss en rejäl funderare över begreppen äganderätt och upphovsrätt finns bara panoptikon kvar om vi inte vill samarbeta.

Generellt handlar det om hur och i vilken grad information skall kontrolleras och vem som i så fall skall stå för kontrollen. Vilken information skall få spridas, vilken skall strypas och vem bestämmer? Går det att förena informationsfrihet med upphovsrätt eller innebär den digitala tidsåldern att vi måste välja sida? Är det rimligt att skärpa upphovsrätten i en värld där den inte kommer att efterlevas utan en enorm kontroll- och övervakningsapparat?

Internet är och kommer förhoppningsvis alltid att vara det människan gör det till. Därför är det viktigt att vi använder de verktyg vi värdesätter i ett modernt och demokratiskt samhälle. Och om verktygen visar sig lite trubbiga bör vi kanske slipa verktygen istället för att ta till våld. Eller om man så vill, kan vi acceptera totalitära verktyg i ett samhälle där det motsatta hyllas?







Litteratur:
Antman Peter ”Fri kunskap ger en effektiv nätekonomi“ (artikel i TLM nr 2 1999)
Barlow, J.P. ”Old Wine in New Bottles”.
http://www.eff.org/homes/barlow.html
Barlow, John Perry, “The Next Economy of Ideas”, Wired Magazine, 2000, http://www.wired.com/wired/archive/8.10/download_pr.html
Castells, Manuel Internetgalaxen (Daidalos 2002)
Foucault, Michel Övervakning och straff (Arkiv förlag 1987)
Gorin, Thomas (2004) ”Stabilitet och rörelse” – Om piratkopiering, upphovsrätt och inhägnad i det postmoderna kontrollsamhället (magisteruppsats vid Institutionen för informatik Göteborgs Universitet)
http://www.handels.gu.se/epc/archive/00003881/01/Nr_40_TG.pdf
Hamman, Robin B (1996) Rhizome@Internet
http://www.socio.demon.co.uk/rhizome.html
Jansson, Daniel ”Piratlopiering och etik” (Magisteruppsats i Data och Systemvetenskap Stockholms Universitet 2003)
Larsmo, Ola “Inlåst kunskap kvävs“ (artikel i Dagens Nyheter 12/07-02)
Lessig, Lawrence The Future of Ideas (Random House 2001)
Loban , Bryn (2004) Between rhizomes and trees: P2P information systems http://firstmonday.org/issues/issue9_10/loban/index.html
Lundblad, Niklas (2003) Några upphovsrättsliga frågor: Upphovsrätt – nya distributionsformer: IT-rättsliga observatoriet, Observatorierapport, 62/2003
http://www.itkommissionen.se/dynamaster/file_archive/030613/3bed06313efe5569846a3e2e08129f9a/UpphPMv1.pdf
Lundblad, Nicklas ”Upphovsrätten kränker äganderätten” (artikel i Svensk Tidskrift nr 4 2001)
Rajala, Ninna ”Pirat- eller privatkopiering” (Magisteruppsats i biblioteks och informationsvetenskap 2003)
http://www.abm.uu.se/publikationer/2/2003/152.pdf
Stallman, Richard ”GNU-manifestet”
http://www.fsf.org/gnu/manifesto.html
Turkle, Sherry Leva Online (Norstedts, 1997)
Walleij, Linus ”Copyright finns inte”
http://www.df.lth.se/~triad/book/




På Nätet
http://copyriot.blogspot.com/
http://www.piratbyran.org/
http://www.napjunk.net/forums/index.php
http://slskboard.savagenews.com/index.php?s=8661217e0c6eac76ceb4742e79c9da43
http://www.slyck.com/index.php
http://www.directconnect.se
http://www.zeropaid.com/
http://www.filesharingwatch.com/
http://www.torstensson.com/weblog/
http://www.openp2p.com/
http://www.wired.com/wired/archive/11.02/ (specialnummer om fildelning)
http://www.gnuheter.org/article.php?sid=2735&mode=thread&order=0&thold=0 (om upphovsrätt)
http://www.algonet.se/~mpawlo/articles.html (artiklar av Mikael Pawlo - jurist med nätet som specialitet)
http://slashdot.org/
http://www.corante.com/copyfight/
http://www.gnuheter.org/

(tryckt 2004 i skrift nr 9 Pedagogik & mediaseminariet)