söndag 26 juli 2020
Gilla-knappens förbannelse
Facebook introducerade gilla-knappen 2009 och 2015 gjorde twitter det samma. Twitter hade innan det använts sig av den inte lika applåderande favoritmarkeringen. Som en smygande kontrast till det sociala mediets ursprungliga tanke om dialog och interaktion tog man här in gilla-knappen som en form av valuta. Och utan att vi först märkte det förflyttades fokus från dialogen, där den andre stod i centrum, till läktaren och dess applåder. På politiska twitter blev då-och-nu som tydligast där det sansade samtalet ganska kvickt ersattes av det högljudda positionerandet. Jagandet efter likes förvandlade det förtroliga bordssamtalet till arenasport.
Det händer nåt när interaktionen förflyttas från det lilla till det stora. Din respekt för samtalssituationen är naturligtvis större om det enbart är de berörda som bedömer ditt beteende. När samtalssituationen flyttar ut på en arena, där det är läktaren som bedömer ditt beteende försvinner respekten för samtalssituationen och de övriga deltagarna. De viktigaste är inte längre samtalet och mötet med den andre, det viktigaste är att håva in likes från en mer och mer högljudd publik. Varje inlägg och varje kommentar blir en audition som ska bedömas. Antal likes vinner i ett gladiatorspel där samförstånd och förståelse icke göre sig besvär.
måndag 30 oktober 2017
Att vinna debatten - eller när medlet blir målet
Jo, jag vet att politik är ett skådespel på samma sätt som fotboll är ett skådespel. Men ändå kan jag lite lätt naivt känna en vördnad för det åskådarlösa sammanhanget. Där alla är överens om spelreglerna och där både medspelare och motspelare i grunden är dina vänner. Den som faller allt för lätt och delar ut tjuvnyp till sina vänner står ganska snart ensam kvar. Visst finns det nåt fåtöljborgerligt i min syn, men låt så vara. Att ha olika åsikter och att inte sopa dem under mattan är det demokratiska kittet. Men högt i tak fungerar bäst om jag i grund och botten respekterar den jag diskuterar med. Som med vänner runt ett bord alltså. Det händer nåt med respekt och vänskap när vi bygger läktare, när vi gör ett skådespel av det hela. Vi slutar möta den andre på den andra sidan av bordet och istället börjar vi försöka få in lättköpta poänger. Vi vill vinna helt enkelt. Lättköpta poänger är ju meningslöst utan läktare, läktaren gör att talandet blir en styrka och lyssnandet en svaghet. Att medvetet missförstå i syfte att mobilisera klacken är omöjligt i det slutna sammanhanget eftersom själva poängen är att nå samförstånd. Det innebär inte att vi måste bli överens om sakfrågan, men åtminstone vara överens om vad som är sakfrågan. Att bygga halmgubbar låter sig inte göras i det slutna rummet, på samma sätt som filmningar inte låter sig göras när kompisgänget spelar fotboll en regnig måndagkväll.
Att som politisk kommentator bejaka retoriska skills istället för innehåll är lite som att bejaka den som "fuskar" bäst på en fotbollsplan. Dvs, förmågan att få domaren med sig blir viktigare än spelet i sig. Naturligtvis finns det poänger med att bedöma debatter retoriskt, men det kan aldrig vara huvudsaken. Ett samtal där retorik och viljan att vinna debatten är allt, är som en fotbollsmatch där "ha domaren på sin sida" blir det viktigaste. Vän av ordning invänder naturligtvis här med att jämförelsen är haltande eftersom politik handlar om att vinna icke närvarande sympatisörer till den egna lösningen. Och visst är det så. Fotbollsmatcher vinns än så länge inte enbart eller ens främst på grund av att man har domaren på sin sida. Men jag kan ibland sakna det offentliga samtalet där det förutsättningslösa mötet i sökandet efter lösningar står i centrum. Att ta del av en politisk diskussion på twitter är lite som att ta del av en fotbollsdiskussion på Svenskafans. Huruvida det var en korrekt utvisning eller straff beror helt och hållet på tyckarens färg. Och till syvende och sist handlar allt om att gynna den egna sidan. Feldömda straffar eller medvetna missförstånd och halmgubbar är ok så länge Vi vinner matchen eller debatten.
"Ha rätt" är i dagens debattklimat viktigare än öppna ögon och reflektion och när rätt avgörs av en yttre faktor och inte av sammanhanget tappar vi till slut respekt för sammanhanget. Vad är det egentligen för poäng med spelet fotboll när strävan att vinna blir större än spelet i sig och vad händer med den offentliga debatten när strävan att vinna blir större än diskussionen i sig. Om allt handlar om att vinna blir innehållet till slut irrelevant. I ett medielandskap där läktaren trots allt styr har vi kanske inget val längre. Men, jag kan fortfarande som privatperson uppskatta den fotbollsspelare som inte söker domarens reaktioner eller den politiker som är där av ett ädlare skäl än att vinna debatten.
Att inte vilja ha rätt är en dygd.
Att som politisk kommentator bejaka retoriska skills istället för innehåll är lite som att bejaka den som "fuskar" bäst på en fotbollsplan. Dvs, förmågan att få domaren med sig blir viktigare än spelet i sig. Naturligtvis finns det poänger med att bedöma debatter retoriskt, men det kan aldrig vara huvudsaken. Ett samtal där retorik och viljan att vinna debatten är allt, är som en fotbollsmatch där "ha domaren på sin sida" blir det viktigaste. Vän av ordning invänder naturligtvis här med att jämförelsen är haltande eftersom politik handlar om att vinna icke närvarande sympatisörer till den egna lösningen. Och visst är det så. Fotbollsmatcher vinns än så länge inte enbart eller ens främst på grund av att man har domaren på sin sida. Men jag kan ibland sakna det offentliga samtalet där det förutsättningslösa mötet i sökandet efter lösningar står i centrum. Att ta del av en politisk diskussion på twitter är lite som att ta del av en fotbollsdiskussion på Svenskafans. Huruvida det var en korrekt utvisning eller straff beror helt och hållet på tyckarens färg. Och till syvende och sist handlar allt om att gynna den egna sidan. Feldömda straffar eller medvetna missförstånd och halmgubbar är ok så länge Vi vinner matchen eller debatten.
"Ha rätt" är i dagens debattklimat viktigare än öppna ögon och reflektion och när rätt avgörs av en yttre faktor och inte av sammanhanget tappar vi till slut respekt för sammanhanget. Vad är det egentligen för poäng med spelet fotboll när strävan att vinna blir större än spelet i sig och vad händer med den offentliga debatten när strävan att vinna blir större än diskussionen i sig. Om allt handlar om att vinna blir innehållet till slut irrelevant. I ett medielandskap där läktaren trots allt styr har vi kanske inget val längre. Men, jag kan fortfarande som privatperson uppskatta den fotbollsspelare som inte söker domarens reaktioner eller den politiker som är där av ett ädlare skäl än att vinna debatten.
Att inte vilja ha rätt är en dygd.
tisdag 10 oktober 2017
Om liberalism, konservatism och sverigedemorater
Mången moderat reagerar nu med upprördhet när utsocknes målar upp liberalism och konservatism som varandras motsatser. Och visst finns det fog för upprördheten. Moderaterna har som parti "alltid" stått på en liberalkonservativ brygga. Lite av både och med andra ord. För de som tryggt står på den här bryggan är det naturligtvis lite kränkande att få i ansiktet att bryggan inte finns. Flera ledande moderater har argumenterat övertygande för den liberalkonservativa hållningen.
Men bara för att man själv står stadigt med fötterna på bryggan bör man kunna se att bryggan har kanter. Att den ideologiska skiljelinjen mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna diskvalificerar inte den liberalkonservativa hållningen. Men att synen på Sverigedemokraterna splittrar går inte att förneka. Å ena sidan har vi moderater som ser på SD på ungefär samma sätt som Socialdemokraterna ser på Vänsterpartiet. Dvs, gärna som regeringsunderlag, men knappast som del av regeringen. Inget konstigt med det, men min känsla är att den synen lättare anammas av den som är mer konservativ än liberal. Den renodlat liberale står däremot i mångt och mycket för en diametralt annan syn än sverigedemokraten. En syn på individen som helt fri från kollektivt, tvingande kopplingar går knappast att förena med SD:s syn på kultur, etnicitet och nationen.
Visst finns det någon slags logik i påståendet att hanterandet av SD inte alls har med ideologi att göra. Att det istället har att göra med pragmatism eller realism, att utan SD får man acceptera att vara i ständig opposition. Men samtidigt är avsaknaden av ideologi högst skenbar. Stödet kommer aldrig vara villkorslöst. Den bygger på likhet. Att det finns vissa likheter mellan S och V är knappast nåt som förnekas av socialdemokrater, att därför ständigt använda deras relation som prejudikat för en relation mellan M o SD blir därför märkligt om man inte också tycker att det finns vissa likheter. Att på ytan hävda pragmatism går naturligtvis enbart om likheten är outtalad. Därför är det ingen slump att den som förespråkar att M ska se på SD som S ser på V lägger ganska mycket krut på att normalisera SD. Att legitimera och att förespråka är naturligtvis inte samma sak. Det är inte så att GP eller SvD på ledarplats ger tummen upp åt SD:s förslag men att acceptera SD:s problemformuleringar och att ständigt nämna V i samma mening som SD när avigsidor tas upp är att mjuka upp motståndet. För ett par år sedan var SvD mer liberal än konservativ i sin liberalkonservatism och GP var väl inte ens liberalkonservativ alls. Att konservatismen numer är betydligt mer fetad än liberalismen tror jag ingen av redaktionerna förnekar. Med detta sagt tror jag med andra ord att man missar målet när man sjunger liberalkonservatismens lov som svar på påståendet att det råder en konflikt mellan liberalism och konservatism inom svensk borgerlighet. Att ideologierna går att förena i en skön saltsjöbadsanda motsäger inte att polerna börjar göra sig mer gällande.
Det kan naturligtvis också vara så att jag överskattar den liberalliberala falangen inom Moderaterna. Den frihetsälskande gruppen som stred för fri sprit, globalism och fri invandring var kanske aldrig nåt annat än ett akademiskt sällskap som gillade att läsa Robert Nozick och Ayn Rand. På samma sätt som de maoistiska grupperingarna inom vänstern aldrig var speciellt stora under 60- och 70-talet. I båda fallen var man högljudda och vältaliga, därav gav de kanske sken av stöd som inte fanns. Det är till och med troligt att de som gick i gång på individualismen hos Nozick eller Rand procentuellt sett var lika små som de som faktiskt gick runt och läste högt ur Maos lilla röda för nästan femtio år sedan.
De liberalliberala krafterna inom Moderaterna håller också på att lämna skutan as we speak. Och det kanske är en skilsmässa som i längden är bäst för Moderaterna. Om Moderaterna låter liberalerna simma iväg kanske de förlorar fem procent av väljarkåren, men vinner den egna identiteten. Konservatismen har ju i Sverige inte varit någon kraft under det senaste halvdecenniet, vilket medfört att Moderaterna kunnat koncentrera sig på ekonomisk liberalism och även viss form av politisk liberalism. De konservativa har blivit tagna för givet. När man är i maktställning är det också lättare att bli förgivettagen. Det är alltid lättare att anpassa sig om man får nåt i utbyte men när nu makten seglat iväg är den egna identiteten viktigare.
I och med Sverigedemokraternas framgångar har en mer konservativ diskurs kommit upp till ytan. Sverigedemokraternas rasistiskt färgade konservatism är naturligtvis inte för alla men den är lättare att ta till sig delar av för den konservative än för den liberale. Att den konservative ifrågasätter den liberales ovilja att sätta sig i en regering med SD:s stöd är då naturligtvis helt logisk. Men att den liberale ifrågasätter makt utan någon som helst gemensam grund är också logisk. Att liberalism och konservatism går att förena är äpplen. Att skillnaden mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna är päron.
Men bara för att man själv står stadigt med fötterna på bryggan bör man kunna se att bryggan har kanter. Att den ideologiska skiljelinjen mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna diskvalificerar inte den liberalkonservativa hållningen. Men att synen på Sverigedemokraterna splittrar går inte att förneka. Å ena sidan har vi moderater som ser på SD på ungefär samma sätt som Socialdemokraterna ser på Vänsterpartiet. Dvs, gärna som regeringsunderlag, men knappast som del av regeringen. Inget konstigt med det, men min känsla är att den synen lättare anammas av den som är mer konservativ än liberal. Den renodlat liberale står däremot i mångt och mycket för en diametralt annan syn än sverigedemokraten. En syn på individen som helt fri från kollektivt, tvingande kopplingar går knappast att förena med SD:s syn på kultur, etnicitet och nationen.
Visst finns det någon slags logik i påståendet att hanterandet av SD inte alls har med ideologi att göra. Att det istället har att göra med pragmatism eller realism, att utan SD får man acceptera att vara i ständig opposition. Men samtidigt är avsaknaden av ideologi högst skenbar. Stödet kommer aldrig vara villkorslöst. Den bygger på likhet. Att det finns vissa likheter mellan S och V är knappast nåt som förnekas av socialdemokrater, att därför ständigt använda deras relation som prejudikat för en relation mellan M o SD blir därför märkligt om man inte också tycker att det finns vissa likheter. Att på ytan hävda pragmatism går naturligtvis enbart om likheten är outtalad. Därför är det ingen slump att den som förespråkar att M ska se på SD som S ser på V lägger ganska mycket krut på att normalisera SD. Att legitimera och att förespråka är naturligtvis inte samma sak. Det är inte så att GP eller SvD på ledarplats ger tummen upp åt SD:s förslag men att acceptera SD:s problemformuleringar och att ständigt nämna V i samma mening som SD när avigsidor tas upp är att mjuka upp motståndet. För ett par år sedan var SvD mer liberal än konservativ i sin liberalkonservatism och GP var väl inte ens liberalkonservativ alls. Att konservatismen numer är betydligt mer fetad än liberalismen tror jag ingen av redaktionerna förnekar. Med detta sagt tror jag med andra ord att man missar målet när man sjunger liberalkonservatismens lov som svar på påståendet att det råder en konflikt mellan liberalism och konservatism inom svensk borgerlighet. Att ideologierna går att förena i en skön saltsjöbadsanda motsäger inte att polerna börjar göra sig mer gällande.
Det kan naturligtvis också vara så att jag överskattar den liberalliberala falangen inom Moderaterna. Den frihetsälskande gruppen som stred för fri sprit, globalism och fri invandring var kanske aldrig nåt annat än ett akademiskt sällskap som gillade att läsa Robert Nozick och Ayn Rand. På samma sätt som de maoistiska grupperingarna inom vänstern aldrig var speciellt stora under 60- och 70-talet. I båda fallen var man högljudda och vältaliga, därav gav de kanske sken av stöd som inte fanns. Det är till och med troligt att de som gick i gång på individualismen hos Nozick eller Rand procentuellt sett var lika små som de som faktiskt gick runt och läste högt ur Maos lilla röda för nästan femtio år sedan.
De liberalliberala krafterna inom Moderaterna håller också på att lämna skutan as we speak. Och det kanske är en skilsmässa som i längden är bäst för Moderaterna. Om Moderaterna låter liberalerna simma iväg kanske de förlorar fem procent av väljarkåren, men vinner den egna identiteten. Konservatismen har ju i Sverige inte varit någon kraft under det senaste halvdecenniet, vilket medfört att Moderaterna kunnat koncentrera sig på ekonomisk liberalism och även viss form av politisk liberalism. De konservativa har blivit tagna för givet. När man är i maktställning är det också lättare att bli förgivettagen. Det är alltid lättare att anpassa sig om man får nåt i utbyte men när nu makten seglat iväg är den egna identiteten viktigare.
I och med Sverigedemokraternas framgångar har en mer konservativ diskurs kommit upp till ytan. Sverigedemokraternas rasistiskt färgade konservatism är naturligtvis inte för alla men den är lättare att ta till sig delar av för den konservative än för den liberale. Att den konservative ifrågasätter den liberales ovilja att sätta sig i en regering med SD:s stöd är då naturligtvis helt logisk. Men att den liberale ifrågasätter makt utan någon som helst gemensam grund är också logisk. Att liberalism och konservatism går att förena är äpplen. Att skillnaden mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna är päron.
fredag 4 november 2016
Spotify - Från blandband till inredningsdetalj
I begynnelsen var Spotify det perfekta svaret på fildelningskulturen. Det Spotify, till skillnad från skivbolagen, insåg var att fildelarna i första hand inte konsumerade hårdvaror. Istället var det rummet som fascinerade, eller man kanske ska säga pojkrummet. Kicken av att öppna dörren till fildelningsnätverken var den samma som att få bläddra i nån ny väns skivbackar. Glädjen i att bli rekommenderad ny musik och glädjen i att få rekommendera ny musik var förutsättningen för det nygamla rummet i fildelningshuset. Skivindustrin kontrade med kriminalisering och digital styckesförsäljning, vilket var lika verkningslöst som 80-talets "home taping is killing music". Spotify såg istället potentialen i fildelningskulturen och dess ideologiska koppling till blandbandet. Så när Spotify lanserades var det spellistan som dirigerade på planen. Det initierade blandbandet gjorde entré igen. Att få byta spellistor med varandra gjorde att vi alla glömde bort fildelningsnätverken. Nu fick vi allt vi ville ha via "molnet". Det var egentligen inte piratkopierade cdr-skivor vi ville ha, det var blandband vi ville dela. Men åren gick och Spotify växte upp. Initierad musiklyssning var inte längre lika viktigt. Nu ville Spotify skaffa villa och fotriktiga skor. Musik lockade inte längre till okammade känslostormar och nördigt grottande bland gamla bortglömda album. Det är nya, mer vuxna, tider ansåg Spotify och magasinerade alla gamla klenoder. Men även som vuxen behöver man ju ibland musik, ja eller åtminstone välljud, på samma sätt som man behöver bestick och en pläd till soffan. Den dialog och interaktion som kännetecknade Spotify som barn behöver inte längre den vuxne Spotify. Istället för rekommendationer från proffs och amatörer - algoritmer. Algoritmer som gör att fotpallen matchar både tapeten och äggtoddyn. Varför erbjuda råvaror och recept när vi blir lika mätta och tillfredsställda på halvfabrikat tänker Spotify och krattar manegen för funktionsmusik. Bort med interaktion med andra användare och fram med könlösa stämningsspellistor. Lagom varmt och perfekt mellan soffan och fåtöljen. För vem är egentligen, 2016, intresserad av musik på en högre nivå än som stoppning i möblerna eller sophämtning?
onsdag 5 oktober 2016
Om en skala bortom ekonomin
Hur seriöst man ska betrakta den nyligen lanserade gal-tan-skalan är ännu inte helt klarlagt. En statsvetenskaplig testballong, på sin höjd. Står grönt, alternativt och liberalt i en ideologisk motsatsställning till traditionellt konservativ, auktoritärt och nationalistiskt? Den traditionella höger/vänster-skalan har i grova drag med ekonomi att göra eller om man så vill jämlikhet vs. äganderätt, medan den nya tenderar frågor om kultur och identitet.
Problemet med att ha med begrepp som liberal och konservativ i en ny skala är att man uppfinner hjulet på nytt. De liberala satt traditionellt sett till vänster och de konservativa satt till höger och på ett plan är gal-tan-skalan lite av en förindustriell vänster-höger-skala. En skala utan ekonomi med andra ord.
Spontant känns den rimligaste tolkningen att den fungerar som ett verktyg att testa fjädringen mellan nyvänster och gammelhöger. Skalan är alltså endast en modifierad variant av vänster/höger, men med ett alternativt lackmuspapper. I de allra flesta fall tjänar skalan då sitt syfte. Fi, V och MP hamnar högt upp och SD hamnar längst ner, tätt följd av "gammelmoderater". Problemet är liberalismen som förvisso historiskt sett placerades till vänster men som med industrialismens konsekvenser och socialismens inträde hamnade till höger. En politiskt och ekonomiskt sinnad liberal borde schablonmässigt hamna ganska högt upp på listan. Eller i vissa fall när grön och alternativ hamnar i konflikt med marknadskrafter utanför listan.
Om man skuggar den vertikala linjens vänster/höger-tolkning är kanske gal-tan bäst lämpad att skapa en naturlig motsättning inom borgerligheten. En inomborgerlig motsättning som har sin grund i den ursprungliga uppdelningen i vänster och höger. Den liberala borgerligheten där öppenhet och globalisering är ledord, kontra den konservativa borgerligheten där eviga värden och kulturkanon står i centrum. För en renodlad liberal utgår alltid en kollektiv identitet/kultur utifrån individen. Helst skapad på frivillig väg på en marknad. Ingen hänsyn bör tas till kultur, varesig majoritets- eller minoritetskultur.
Att den nya skalan dyker upp nu när invandringsfrågan är som hetast är naturligtvis ingen slump. Synen på integration på ett ideologiskt plan är naturligtvis viktig och glöms ofta bort när frågan nästan alltid fastnar i sifferexercis. Kostnader är naturligtvis viktiga i det dagliga, politiska arbetet men för att få fram den ideologiska spännvidden är den politiskt-toeoretiska aspekten inte helt oviktig. En vänstermänniska i maktposition kan ju tvingas skära i välfärden av andra skäl än ideologiska. På samma sätt som en högermänniska i maktposition kan tvingas höja skatten. Praktiskt politiskt arbete är inte alltid ideologikopiering. Att ta hänsyn till omständigheterna ingår i uppdraget som folkvald ledare.
En gal-tan-skala tror jag kan tjäna som verktyg att komma till rätta med mantrat att regeringen med stöd av alliansen nu genomför Sverigedemokraternas politik. Ett mantra som naturligtvis normaliserar SD. På samma sätt som en politiker som kämpar för att hålla skatterna nere kan tvingas höja skatterna, kan en politiker som kämpar för en generös invandringspolitik tvingas till inskränkningar i invandringspolitiken. Nu bortser jag naturligtvis från alla praktiskt-politiska lösningar som kan förhindra en politisk ledare att gå mot sina principer.
Men om vi nu drar i begreppet integration ser jag tre grundhållningar som möjligen låter sig placeras på skalan. Vi kan kalla dem kulturradikal, markadsliberal och kulturkonservativ. För den kulturradikale är kultur och identitet i ständig förändring. Kultur och identitet är viktigt men fokus ligger på (den demokratiska) processen. Det är också här integration som politisk idé är viktigast. I något förenklad form kan man säga att du enligt den marxistiska dialektiken, som den kulturradikale hittar sin näring från, är en produkt av ditt sammanhang men att du i egenskap av individ tillsammans med andra individer kan påverka det sammanhang som påverkar dig. Översatt till integrationsfrågan kan man fråga sig hur vi tillsammans skapar nya sammanhang att utvecklas i. Integration handlar alltså inte om hur nyanlända ska komma till ett nytt sammanhang och där lära sig koderna för hur man beter sig i det sammanhanget, nej integration handlar om hur den nyanlände och den infödde möts på bästa sätt för att kunna skapa ett nytt sammanhang att växa i. Dvs, integration handlar om ett möte där ingen ska underordna sig någon annan. En ny plats, en ny dag där det råder en öppen och föränderlig syn på normer och värden. Representation, deltagande och mångfald har här en stark position. På andra sidan är integration det samma som assimilering. Vi utgår utifrån en given kultur som ska bevaras. Kulturen, gärna med nationen som kulturbärare, har ett givet innehåll. Den står stadig och i den mest renodlade formen bör den inte förändras eftersom det är det som är kultur. Något fast att luta sig mot som tidens nycker inte bör rå på. För den som kommer utifrån handlar det alltså här om att i så hög utsträckning som möjligt underkasta sig den rådande kulturen. I den tredje hörnan hittar vi marknadsliberalen som i dess mest renodlade form ser att allt löser sig så länge vi inte lägger oss i för mycket. Kultur är inte viktigt som mer än en konsekvens av frivilliga möten på en marknad. Varken aktiv integration eller assimilering är nödvändigt eftersom det varken finns en given kultur att bevara eller behov av ett nytt rum att skapa.
Längst ner har vi SD där den enda möjliga integrationen är assimilering. Dvs, vår kultur är given. Det finns ett antal punkter som visar upp vår kultur som den är och bör vara. Den som vill närma sig den måste underkasta sig den. Där uppe är istället vår kultur i ständig förändring och antalet möjliga sätt att leva är i det närmaste oändliga, så länge alla får vara med. På det sättet kan nyliberalen där marknadskrafterna är lag hamna i samma båt som normkritikerna och identitetsvurmarna. Dvs, det finns ingen given kultur. Allt är tillåtet så länge alla är välkomna.
En ytterligare vinkel är att utgå från begreppen anarkism och fascism för att hitta polerna på axeln. På så sätt skulle vi också kunna reda ut om axeln är platt eller rund; och om inte rund i alla fall oval. Fascismen står stadigt längst ut på den auktoritära antidemokratiska piren, dvs extremen av TAN. Längst ut på GAL-sidan hittar vi anarkismen, fascismens motpol, åtminstone i teorin.
För vad händer när öppenheten blir repressiv ur ett gal/tan-perspektiv. Om öppenheten inför alternativ innebär en acceptans av auktoritära livsstilar, hamnar man då upp eller ner på skalan? Och om alla ska representeras och få komma till tals, vem ska styra över representationen, det stora eller det lilla forumet?
Min spontana tes är att plattheten av gal/tan-skalan i mångt och mycket bygger på acceptansen av anarkismen. Ju mer övertygad du är av anarkismens auktoritära konsekvenser, ju rundare blir skalan. Och i detta kan man kanske ge de högerskribenter som enbart ser skalan som en god/ond-skala rätt. Vilket leder in oss i ett annat rum. Rummet där det inte är en slump att "högerextremister" ser sig själva som realister. Oavsett skala, är betoning av en ideologisk motsättning alltid större på "vänstersidan". Det är främst högerskribenter som anser att den traditionella vänster/höger-skalan håller på att spela ut sin roll. Argumentet är nästan alltid realism, vi har liksom inget val längre. Marknadsekonomi och kapitalism är numera naturtillståndet och eftersom politik enbart handlar om val av smörjmedel finns inget behov av höger/vänster.
I ett samhälle där kapitalism och marknadsekonomi är okränkbara storheter blir en gal/tan-skala i praktiken inget annat än en god/ond-skala där ond-sidan ser sig, med goda skäl, som realister. OM den ekonomiska fördelningen är given naturtillståndet är det ganska enkelt att se hur stängning och slutenhet blir det enda realistiska alternativet. Om ingen ekonomisk omfördelning är tillåten är det inte speciellt svårt att se en sjunkande livbåt framför sig. Alternativet att skicka ner fler livbåtar eller att bygga säkrare skepp finns inte. Förutsättningarna är givna och går inte att rucka på.
Spontant känns den rimligaste tolkningen att den fungerar som ett verktyg att testa fjädringen mellan nyvänster och gammelhöger. Skalan är alltså endast en modifierad variant av vänster/höger, men med ett alternativt lackmuspapper. I de allra flesta fall tjänar skalan då sitt syfte. Fi, V och MP hamnar högt upp och SD hamnar längst ner, tätt följd av "gammelmoderater". Problemet är liberalismen som förvisso historiskt sett placerades till vänster men som med industrialismens konsekvenser och socialismens inträde hamnade till höger. En politiskt och ekonomiskt sinnad liberal borde schablonmässigt hamna ganska högt upp på listan. Eller i vissa fall när grön och alternativ hamnar i konflikt med marknadskrafter utanför listan.
Om man skuggar den vertikala linjens vänster/höger-tolkning är kanske gal-tan bäst lämpad att skapa en naturlig motsättning inom borgerligheten. En inomborgerlig motsättning som har sin grund i den ursprungliga uppdelningen i vänster och höger. Den liberala borgerligheten där öppenhet och globalisering är ledord, kontra den konservativa borgerligheten där eviga värden och kulturkanon står i centrum. För en renodlad liberal utgår alltid en kollektiv identitet/kultur utifrån individen. Helst skapad på frivillig väg på en marknad. Ingen hänsyn bör tas till kultur, varesig majoritets- eller minoritetskultur.
Att den nya skalan dyker upp nu när invandringsfrågan är som hetast är naturligtvis ingen slump. Synen på integration på ett ideologiskt plan är naturligtvis viktig och glöms ofta bort när frågan nästan alltid fastnar i sifferexercis. Kostnader är naturligtvis viktiga i det dagliga, politiska arbetet men för att få fram den ideologiska spännvidden är den politiskt-toeoretiska aspekten inte helt oviktig. En vänstermänniska i maktposition kan ju tvingas skära i välfärden av andra skäl än ideologiska. På samma sätt som en högermänniska i maktposition kan tvingas höja skatten. Praktiskt politiskt arbete är inte alltid ideologikopiering. Att ta hänsyn till omständigheterna ingår i uppdraget som folkvald ledare.
En gal-tan-skala tror jag kan tjäna som verktyg att komma till rätta med mantrat att regeringen med stöd av alliansen nu genomför Sverigedemokraternas politik. Ett mantra som naturligtvis normaliserar SD. På samma sätt som en politiker som kämpar för att hålla skatterna nere kan tvingas höja skatterna, kan en politiker som kämpar för en generös invandringspolitik tvingas till inskränkningar i invandringspolitiken. Nu bortser jag naturligtvis från alla praktiskt-politiska lösningar som kan förhindra en politisk ledare att gå mot sina principer.
Men om vi nu drar i begreppet integration ser jag tre grundhållningar som möjligen låter sig placeras på skalan. Vi kan kalla dem kulturradikal, markadsliberal och kulturkonservativ. För den kulturradikale är kultur och identitet i ständig förändring. Kultur och identitet är viktigt men fokus ligger på (den demokratiska) processen. Det är också här integration som politisk idé är viktigast. I något förenklad form kan man säga att du enligt den marxistiska dialektiken, som den kulturradikale hittar sin näring från, är en produkt av ditt sammanhang men att du i egenskap av individ tillsammans med andra individer kan påverka det sammanhang som påverkar dig. Översatt till integrationsfrågan kan man fråga sig hur vi tillsammans skapar nya sammanhang att utvecklas i. Integration handlar alltså inte om hur nyanlända ska komma till ett nytt sammanhang och där lära sig koderna för hur man beter sig i det sammanhanget, nej integration handlar om hur den nyanlände och den infödde möts på bästa sätt för att kunna skapa ett nytt sammanhang att växa i. Dvs, integration handlar om ett möte där ingen ska underordna sig någon annan. En ny plats, en ny dag där det råder en öppen och föränderlig syn på normer och värden. Representation, deltagande och mångfald har här en stark position. På andra sidan är integration det samma som assimilering. Vi utgår utifrån en given kultur som ska bevaras. Kulturen, gärna med nationen som kulturbärare, har ett givet innehåll. Den står stadig och i den mest renodlade formen bör den inte förändras eftersom det är det som är kultur. Något fast att luta sig mot som tidens nycker inte bör rå på. För den som kommer utifrån handlar det alltså här om att i så hög utsträckning som möjligt underkasta sig den rådande kulturen. I den tredje hörnan hittar vi marknadsliberalen som i dess mest renodlade form ser att allt löser sig så länge vi inte lägger oss i för mycket. Kultur är inte viktigt som mer än en konsekvens av frivilliga möten på en marknad. Varken aktiv integration eller assimilering är nödvändigt eftersom det varken finns en given kultur att bevara eller behov av ett nytt rum att skapa.
Längst ner har vi SD där den enda möjliga integrationen är assimilering. Dvs, vår kultur är given. Det finns ett antal punkter som visar upp vår kultur som den är och bör vara. Den som vill närma sig den måste underkasta sig den. Där uppe är istället vår kultur i ständig förändring och antalet möjliga sätt att leva är i det närmaste oändliga, så länge alla får vara med. På det sättet kan nyliberalen där marknadskrafterna är lag hamna i samma båt som normkritikerna och identitetsvurmarna. Dvs, det finns ingen given kultur. Allt är tillåtet så länge alla är välkomna.
En ytterligare vinkel är att utgå från begreppen anarkism och fascism för att hitta polerna på axeln. På så sätt skulle vi också kunna reda ut om axeln är platt eller rund; och om inte rund i alla fall oval. Fascismen står stadigt längst ut på den auktoritära antidemokratiska piren, dvs extremen av TAN. Längst ut på GAL-sidan hittar vi anarkismen, fascismens motpol, åtminstone i teorin.
För vad händer när öppenheten blir repressiv ur ett gal/tan-perspektiv. Om öppenheten inför alternativ innebär en acceptans av auktoritära livsstilar, hamnar man då upp eller ner på skalan? Och om alla ska representeras och få komma till tals, vem ska styra över representationen, det stora eller det lilla forumet?
Min spontana tes är att plattheten av gal/tan-skalan i mångt och mycket bygger på acceptansen av anarkismen. Ju mer övertygad du är av anarkismens auktoritära konsekvenser, ju rundare blir skalan. Och i detta kan man kanske ge de högerskribenter som enbart ser skalan som en god/ond-skala rätt. Vilket leder in oss i ett annat rum. Rummet där det inte är en slump att "högerextremister" ser sig själva som realister. Oavsett skala, är betoning av en ideologisk motsättning alltid större på "vänstersidan". Det är främst högerskribenter som anser att den traditionella vänster/höger-skalan håller på att spela ut sin roll. Argumentet är nästan alltid realism, vi har liksom inget val längre. Marknadsekonomi och kapitalism är numera naturtillståndet och eftersom politik enbart handlar om val av smörjmedel finns inget behov av höger/vänster.
I ett samhälle där kapitalism och marknadsekonomi är okränkbara storheter blir en gal/tan-skala i praktiken inget annat än en god/ond-skala där ond-sidan ser sig, med goda skäl, som realister. OM den ekonomiska fördelningen är given naturtillståndet är det ganska enkelt att se hur stängning och slutenhet blir det enda realistiska alternativet. Om ingen ekonomisk omfördelning är tillåten är det inte speciellt svårt att se en sjunkande livbåt framför sig. Alternativet att skicka ner fler livbåtar eller att bygga säkrare skepp finns inte. Förutsättningarna är givna och går inte att rucka på.
En mer ankdammsvänlig användning av skalan är att hjälpa oss förstå diskussionen om vilka högerskribenter som går hem hos vänstersidan och vice versa. I vissa fall är uppskattningen självklar. Mysliberaler och högersossar går naturligtvis hem på motståndarsidan. I vissa andra fall tror jag just en glutt på gal/tan-skalan kan vara till hjälp. Vänsterskribenter där uppe har lättare att acceptera högerskribenter ovanför mitten och högerskribenter nedanför mitten har kanske lättare att nicka medhållande till vänsterskribenter där nere. Möjligen är detta även en konsekvens av att dessa diskussioner gärna formas efter en halmgubbe. Högersidan har en tendens att måla upp sina motståndare som identitetspolitiska islamistkramare medan vänstersidan i sin tur målar upp sina motståndare som invandringskritiska SD-kramare. Så även om skalan möjligen tjänar ett syfte känns det som att den består av betydligt mer halm än den något mer robusta vänster-höger-skalan.
tisdag 1 juni 2010
Anteckningar om Facebook
Facebook har nu funnits i sex år och växer mer lavinartat än någonsin. Tillväxten blir bara större och större för var dag som går. I takt med att Facebook växer, växer även det akademiska intresset för företeelsen. I syfte att lyfta lite på locket till den akademiska grytan gick jag jag in på sajten Uppsatser.se, där man vad jag förstår, på eget initiativ kan gå in och publicera sina akademiska alster. I de allra flesta fall handlar det om kandidat- och magisteruppsatser från landets olika högskolor och universitet. Där fann jag ett 50-tal uppsatser där facebook hade en framträdande roll. Och även om vi befinner oss i det postdigitala tidevarvet, där gränsen mellan kopia och original är på väg att suddas ut, vill jag poängtera att mina reflektioner kring ämnesvalen inte är en sammanfattning av uppsatsernas slutsatser. Det är valen av ämnen och frågeställning som i min värld är det intressanta.
Det absolut vanligaste uppsatsämnet har med identitetsskapandet att göra. Intressant är också att de allra flesta väljer att fokusera på ungdomar eller unga vuxna i dessa uppsatser. Hur påverkas våra identiteter av facebook? I fokus ligger här ofta användandet av statusuppdateringar och hur vi med hjälp av övriga hjälpmedel väljer att presentera oss själva. Hur ser samspelet ut, hur ser relationen mellan självpresentation och feedback ut? Hur upplevs den ständiga tillgängligheten och hur upplevs kraven eller förväntningarna på att ständigt vara uppdaterad? Du är din presentation och du är din ständigt uppdaterade presentation. Kravet på ständig uppdatering gäller numera dig, både som konsument och producent. Först har vi det passiva kravet, att ständigt hålla sig uppadaterad om det senaste, om vad det nu må vara. Ständigt uppkopplad har man alla pling redo, så att ingenting missas. Men i och med facebook och twitter har vi också det som skulle kunna kallas för rapporteringsstress. Världen ses genom våra statusuppdateringsglasögon. På samma sätt som en fotograf ser omvärlden i fotografier, ser nu var och varannan människa händelser som potentiella stausuppdateringar.
Din identitet på facebook handlar alltså både om "hur" och "hur ofta" du presenterar dig själv. Du "är" ju bara så länge du syns och då gäller det att statusuppdatera dig själv så att du behåller din plats i kön. Dessutom är du också i högsta grad den du utger dig för att vara. Det finns inget "egentligen", ingen kärna under skalet.
Så att påstå att dessa statusuppdateringar fått en närmast metafysisk status är ingen underdrift. Du är dina statusuppdateringar, det är därför viktigt vad du väljer att uppdatera...
Några fokuserar även på själva språket, finns det ett facebook-specifikt språk? Skriver vi mer fokuserat när vi enbart har 140 tecken till vår hjälp eller förloras viktiga aspekter av vårt skriftspråk?
Ett annat forskningsfokus har bilden i centrum. Hur kommunicerar vi via bilder, vad händer när vi lägger ut våra privara fotoalbum till allmän beskådan?
Ett ämne som i vissa fall kan vara besläktat med bildpublicering är elektronisk mobbing, hur ser den ut och hur ser beredskapen kring den ut?
Några få uppsatsskrivare väljer också att fokusera på olika grupper som finns på facebook. Minnesgrupper, där man samlas kring avlidna personer, är exempelvis ett ämne.
Facebooks alla olika "grupper" är som jag ser det bra exempel på intressesnuttifiering eller det som Chris Anderson kallar för varor i den långa svansen. Inget ämne är så litet att det inte kräver en intressegrupp.
Ett ytterligare ämne som förekommer är politikers användande av facebook och sociala medier. Vad förenar politikers användande och finns de några skillnader mellan olika partier är en fråga som behandlas?
Politiska partiers användning av facebook är ju också extra aktuellt i år då det är valår, vilket innebär att politiska partier fått upp ögonen för sociala medier. Många är de politiker som twittar eller "facebookar", men frågan är om "de" lärt sig något av Piratpartiets framgångar senast. Journalisten Anders Mildner är i antologin Politik 2.0 inte så säker på det. Han hävdar att våra politiker har samma förhållningssätt till gamla medier som till de sociala. Dagens politiker är uppväxta i tv-åldern där allt handlar om att gå igenom rutan. Att ge sig ut på facebook eller twitter blir då översatt med att gå igenom skärmen. Många politiker fokuserar allt för mycket på den ursprungliga statusuppdateringen, dvs marknadsföringen. Men om man främst ser sociala medier som ytterligare en kanal för marknadsföring av ett budskap har man nog inte riktigt tagit till sig det sociala i mediet, och man kommer även fortsättningsvis leta efter konspiratoriska sändare bakom bloggbävningar.
Visst är det bra att starta debatter. Men det är faktiskt viktigare att vårda och delta i debatten som följer.
Å andra sidan "avslöjade" Göteborgs-posten att det "mest är struntprat i sociala medier" ändå, vilket möjligen kan ses som gammelmedialt försvar för politiken som marknadsföring. För politikerna i deras granskning uttryckte ju sig inte som politiker gör från talarstolen...
Det är här lätt att dra slutsatsen att det där med sociala medier är väl inget att ha. "Politik" på riktigt sker i riksdagshuset eller på torgmöten, och de som bäst förmedlar detta är naturligtvis riktiga massmedier med legitimerade journalister, som lugnt kan fortsätta med att analysera Piratpartiets framgångar med att dagens ungdom inte vill betala för sig...
Om facebook enbart handlade om flashiga "one-liners" tror jag inte fenomenet skulle överleva speciellt länge till. Oftatst är det inte det som står längst upp (själva statusuppdateringen) som är det intressanta, utan istället kan kommentarerna under vara minst lika intressanta. En politiker som använder facebook enbart för att basunera ut oneliners/reklambudskap får förmodligen inte många röster.
Men om man vidgar begreppet politik så kan väl säga att om det politiska genombrottet för twitter i Sverige var rättegången mot Pirate Bay, där en av de åtalade twittrade direkt inifrån rättsalen, var kanske det politiska genombrottet för facebook uppmärksamheten kring olika "hatgrupper" i allmänhet och stödgruppen för den våldtäktsåtalde unge mannen i Bjästa i synnerhet. Många inom "vuxebvärlden" fick då upp ögonen för vilken mobiliseringskraft facebook trots allt har. Och att den mobiliseringskraften, som i det fallet inkluderade en smutsig förtalskampanj mot två försvarslösa flickor, inte var någon vacker syn är väl ett understatement. Detta fall är även ett bra exempel på där politisk mobilisering möter elektronisk mobbning.
Frågorna om hatgrupper rör förmodligen demokartins mest rudimentära problematik, dvs tolerans mot det icke-toleranta eller hur hantera skräpet? Politisk mobilisering och yttrandefrihet gagnar inte bara de goda.
Det finns naturligtvis en mängd exempel på motsatsen också, där mobiliseringsförmågan på Facebook gått i "det godas" tecken, där till exempel demonstrationer o dyl. har arrangerats i ett nafs.
Några andra uppsatser anlägger ett företagsekonomiskt perspektiv. Hur ser Facebook (sociala medier) ut som marknadsplats? Relationen mellan företag och kunder, annonsering och annan marknadsföring problematiseras.
Från bloggosfärens urinvånare hörs ofta kritik mot att politiker och företagare har missuppfattat begreppet social, när de ger sig i kast med sociala medier, att social handlar om att vara social, ungefär som när man lite slarvigt pratar om socialt kapital.
Att som myndighet, företag eller politiker använda sig av exempelvis facebook handlar så mycket mer än om att vara en mysig stoppning i möblerna. Trevligt chittchattande kan vi få på annat håll. Hjälp, tydliga svar och kalla fakta slår förprogrammerade trivseltips alla dar i veckan... även på facebook.
SAS fick exempelvis mycket beröm för deras närvaro på facebook under askmolnet. Berömmet handlade då främst om att de faktiskt var där och svarade på frågor, dvs man kombinerade informationsgivandet av det rådande läget med en ständigt pågående kommunikation om mer specifika aspekter av denna information. Så istället för att svara på samma fråga om och om igen i telefon (vilket man väl också fick göra) kunde man rappt trycka ut svaret på facebook, så att alla kunde ta del av alla frågor och svar.
Ett annat ämnesval är facebook som offentlighet, vilket i min värld leder in i tankegångar om det vi alla fruktar, nämligen kontrollsamhället, som i sociala mediers tidevarv har utseendet av ett panspektron snarare än ett panoptikon. Det är inte längre det panoptiska ögat som via kameror ser allt som kontrollerar facebookmedborgaren. Istället är det det panspektriska mönstret, där ditt konto, dina länkar, dina kontakter osv. lagras tills dess den onde kontrollanter lägger rätt filter över dina fotspår och blottlägger dig i all din nakenhet.
Denna problematik visar vägen in i en diskussion om vad man skulle kunna kalla för panspektrisk demokrati. Du är privat i offentlighetens ljus, dvs i och med att du bjuder på dina kommentarer, iaktagelser, länkar osv., går du ut i offentligheten. Ju mer du öppnar upp, desto starkare röst och ju fler som lyssnar, men även desto tydligare fotavtryck för den som vill (för)följa dig. Konstruerandet av subjektet blir i andra änden en kostruktion av objektet.
Du blir en "offentlig" person som å ena sidan blir en deltagande, opinionsbildande aktör, å andra sidan blir du tack vare dina "fingeravtryck" ett offer för storföretagen som vill kunna förutse dina kommersiella val och kontrollsamhället som vill veta vad du är, vilka du känner osv...
Varje gång Facebook korsbefruktas med andra sociala medier ökar naturligtvis både din funktion som redaktör men också säkerhetsluckorna, så att den som vill kartlägga dig kan få en större informationsmängd. Exempelvis kan den med spotifykonto (Spotify är en tjänst för streamad musik) korsbefruktas med facebook, så att du via facebook kan komma åt andra spotify-användares musiklistor (skivbackar). Tjänsten är från ena sidan suverän för den som vill dela med sig av sin musiksmak och bli en form av musikredaktör, men du blottlägger även en hel del av dina vanor för människor du inte kan kontrollera.
Som en allmän kommentar till valet av fokus vid uppsatsskrivandet om Facebook erinrar jag mig vad jag skrev för ungefär ett år sedan appropå forskning om internet i största allmänhet "När internet som socialt fenomen fortfarande befann sig i sin linda var mycket av forskningen inriktad på frågor om identitet och anonymitet. Internet var då något främmande och fascinerande, där vi kunde skapa alternativa liv. Datorn och webben började ses som en extra kroppsdel. I dag är internet inte mer märkligt än telefonen eller tv-apparaten."
Att frågor om identitet och identitetsskapande ofta står i fokus är därmed inte så märkligt. Facebook som media är fortfarande något som ständigt förändras, eller om man så vill, fortfarande är en lekstuga där bara din egen fanatasi sätter gränserena. Facebook är i en utvecklingsfas mot något där de mer professionella uttrycken har en självklar och tydlig position. Facebook är på väg att bli det självklara navet när vi går in på internet (eller hur vi nu "är" på internet).
Det har förvandlats från en vuxnare variant av Lunarstorm, en plats där man samlade på vänner till internets nav: favoritfik, arbetsförmedling, nyhetsförmedling, anslagstavla, skvallertidning, telefon… Allt under ett och samma tak. Ju fler som är med, desto större anledning att själv delta. Från ett begränsat rum till ett oändligt flöde. Från en adressbok till den naturliga utgångspunkten för all verksamhet på nätet. Genom att gå med i olika grupper eller "gilla" olika företeelser kan jag genom att gå in på facebook i princip hålla mig ajour med allt jag finner intressant, från bästa kompisens bekymmer med hemtentan, via direktrapporteringen av en fotbollsmatch till de senaste världsnyheterna. Och din insats är inte ens ett knapptryck.
Facebook har mer och mer blivit de sociala mediernas Google, dvs en företeelse mer än ett nätverk. Att facebooka har blivit en syssla i stil med att googla. Facebook är också mycket en spindel i nätet bland övriga nätverk. Många som twittrar publicerar även sina uppdateringar på facebook. Dessutom har det blivit var mans hobby att bädda in youtube och spotify i sina statusuppdateringar. Facebook ser alltså ut att ha kommit för att stanna, eller för att formulera det annorlunda: Facebook fyller en kommunikativ funktion som är större än varumärket Facebook. Dessutom rapporterades det nyligen att sociala medier har gått förbi traditionella medier på nätet. Det är alltså troligare att du väljer facebook, twitter eller något annat socialt media än att du väljer Aftonbladet etc. när du går in på nätet.
Ryktet har också gått om en avgiftbelagd facebook, vilket förmodligen skulle vara dess självmord. Problemet med en avgift är att varan inte är beständig. Varan facebook som den ser ut idag skulle säkert gå att kränga för en hundring i månaden, men med en avgift skulle tillräckligt många hoppa av och därmed sänka varans värde. Med hjälp av Chris Anderson skulle man kunna påstå att det kommersiella värdet hos sociala medier ligger i den långa svansen och när man slutar att värdesätta den krymper även den stora kroppen. Värdet ligger i mängden och mångfalden, dvs att du faktiskt kan hitta i princip vad som helst. Översatt till facebook handlar det om att värdet mäts i kvantitet inte i kvalitet. Försvinner en fjärdedel av dina vänner kommer även fler att försvinna osv.
Det som gör facebook till det det är i dag är dess transparens, det har blivit så stort att "alla" använder det, utan att reflektera över att man gör det.
Nu tror jag inte att ett avgiftsbelagt facebook kommer att bli verklighet, då "betalväggar" inte riktigt vunnit gehör hos bloggosfärens expertis. Att helt plötsligt ta betalt av användarna för sådant som varit "gratis" med motiveringen att det skulle kunna vara lönsamt är en vansklig stig eftersom "produkten" då helt plötsligt kan stå utan användare.
I anslutning till diskussionen ovan kan man också börja tala om facebook-dropouts. Lite av en hälsning till 60-talets hippierörelse ser "många" facebook som ett torg där festen är slut och har ersatts av ett välstrukturetat, censurerat "vuxensamhälle", där suget efter kommunikation har ersatts av ett långtråkigt "tänk om jag missar något".
Åååå andra sidan, kanske just detta bara är ett bevis på att facebook blivit transparent, från något spännande till något vardagligt. Du är där för att din omgivning är där. Inte så jättespännande kanske, men som vilken telefon, dagstidning eller tv-kanal som helst en källa till uppdatering!. Och att nutidens grönavågare drar därifrån är kanske inget märkvärdigare än att det är ett "samhälle" i miniatyr. Det är genom droputs ett samhälle visar sin betydelse. Lämnandet blir ju ingen politisk handling om det man lämnar inte betyder något.
Lite paradoxalt kan tyckas, så gick Facebook om Google (i antalet besök) lagom till den officiella "lämna facebook-dagen", 31 maj.
Anledingen till att lämna Facebook var nu inte så mycket att festen är slut, som facebooks "bristande sekretess". Det blottläggs allt oftare att facebook inte är så säkert som det kanske utger sig för att vara. Facebook befinner sig i en sumpmark mellan privat och offentligt och är därmed enbart i detta inte så "säkert", om man med säkert menar att du kan vara hur hemlig som helst. Naturligtvis kan du inte det. Utöver uppenbara säkerhetsmissar från facebooks sida kan du aldrig veta vem som läser dina uppdateringar. På samma sätt som du i ett slutet sällskap aldrig kan veta med säkerhet att det du säger inte kommer utanför det slutna sällskapets väggar...
Det absolut vanligaste uppsatsämnet har med identitetsskapandet att göra. Intressant är också att de allra flesta väljer att fokusera på ungdomar eller unga vuxna i dessa uppsatser. Hur påverkas våra identiteter av facebook? I fokus ligger här ofta användandet av statusuppdateringar och hur vi med hjälp av övriga hjälpmedel väljer att presentera oss själva. Hur ser samspelet ut, hur ser relationen mellan självpresentation och feedback ut? Hur upplevs den ständiga tillgängligheten och hur upplevs kraven eller förväntningarna på att ständigt vara uppdaterad? Du är din presentation och du är din ständigt uppdaterade presentation. Kravet på ständig uppdatering gäller numera dig, både som konsument och producent. Först har vi det passiva kravet, att ständigt hålla sig uppadaterad om det senaste, om vad det nu må vara. Ständigt uppkopplad har man alla pling redo, så att ingenting missas. Men i och med facebook och twitter har vi också det som skulle kunna kallas för rapporteringsstress. Världen ses genom våra statusuppdateringsglasögon. På samma sätt som en fotograf ser omvärlden i fotografier, ser nu var och varannan människa händelser som potentiella stausuppdateringar.
Din identitet på facebook handlar alltså både om "hur" och "hur ofta" du presenterar dig själv. Du "är" ju bara så länge du syns och då gäller det att statusuppdatera dig själv så att du behåller din plats i kön. Dessutom är du också i högsta grad den du utger dig för att vara. Det finns inget "egentligen", ingen kärna under skalet.
Så att påstå att dessa statusuppdateringar fått en närmast metafysisk status är ingen underdrift. Du är dina statusuppdateringar, det är därför viktigt vad du väljer att uppdatera...
Några fokuserar även på själva språket, finns det ett facebook-specifikt språk? Skriver vi mer fokuserat när vi enbart har 140 tecken till vår hjälp eller förloras viktiga aspekter av vårt skriftspråk?
Ett annat forskningsfokus har bilden i centrum. Hur kommunicerar vi via bilder, vad händer när vi lägger ut våra privara fotoalbum till allmän beskådan?
Ett ämne som i vissa fall kan vara besläktat med bildpublicering är elektronisk mobbing, hur ser den ut och hur ser beredskapen kring den ut?
Några få uppsatsskrivare väljer också att fokusera på olika grupper som finns på facebook. Minnesgrupper, där man samlas kring avlidna personer, är exempelvis ett ämne.
Facebooks alla olika "grupper" är som jag ser det bra exempel på intressesnuttifiering eller det som Chris Anderson kallar för varor i den långa svansen. Inget ämne är så litet att det inte kräver en intressegrupp.
Ett ytterligare ämne som förekommer är politikers användande av facebook och sociala medier. Vad förenar politikers användande och finns de några skillnader mellan olika partier är en fråga som behandlas?
Politiska partiers användning av facebook är ju också extra aktuellt i år då det är valår, vilket innebär att politiska partier fått upp ögonen för sociala medier. Många är de politiker som twittar eller "facebookar", men frågan är om "de" lärt sig något av Piratpartiets framgångar senast. Journalisten Anders Mildner är i antologin Politik 2.0 inte så säker på det. Han hävdar att våra politiker har samma förhållningssätt till gamla medier som till de sociala. Dagens politiker är uppväxta i tv-åldern där allt handlar om att gå igenom rutan. Att ge sig ut på facebook eller twitter blir då översatt med att gå igenom skärmen. Många politiker fokuserar allt för mycket på den ursprungliga statusuppdateringen, dvs marknadsföringen. Men om man främst ser sociala medier som ytterligare en kanal för marknadsföring av ett budskap har man nog inte riktigt tagit till sig det sociala i mediet, och man kommer även fortsättningsvis leta efter konspiratoriska sändare bakom bloggbävningar.
Visst är det bra att starta debatter. Men det är faktiskt viktigare att vårda och delta i debatten som följer.
Å andra sidan "avslöjade" Göteborgs-posten att det "mest är struntprat i sociala medier" ändå, vilket möjligen kan ses som gammelmedialt försvar för politiken som marknadsföring. För politikerna i deras granskning uttryckte ju sig inte som politiker gör från talarstolen...
Det är här lätt att dra slutsatsen att det där med sociala medier är väl inget att ha. "Politik" på riktigt sker i riksdagshuset eller på torgmöten, och de som bäst förmedlar detta är naturligtvis riktiga massmedier med legitimerade journalister, som lugnt kan fortsätta med att analysera Piratpartiets framgångar med att dagens ungdom inte vill betala för sig...
Om facebook enbart handlade om flashiga "one-liners" tror jag inte fenomenet skulle överleva speciellt länge till. Oftatst är det inte det som står längst upp (själva statusuppdateringen) som är det intressanta, utan istället kan kommentarerna under vara minst lika intressanta. En politiker som använder facebook enbart för att basunera ut oneliners/reklambudskap får förmodligen inte många röster.
Men om man vidgar begreppet politik så kan väl säga att om det politiska genombrottet för twitter i Sverige var rättegången mot Pirate Bay, där en av de åtalade twittrade direkt inifrån rättsalen, var kanske det politiska genombrottet för facebook uppmärksamheten kring olika "hatgrupper" i allmänhet och stödgruppen för den våldtäktsåtalde unge mannen i Bjästa i synnerhet. Många inom "vuxebvärlden" fick då upp ögonen för vilken mobiliseringskraft facebook trots allt har. Och att den mobiliseringskraften, som i det fallet inkluderade en smutsig förtalskampanj mot två försvarslösa flickor, inte var någon vacker syn är väl ett understatement. Detta fall är även ett bra exempel på där politisk mobilisering möter elektronisk mobbning.
Frågorna om hatgrupper rör förmodligen demokartins mest rudimentära problematik, dvs tolerans mot det icke-toleranta eller hur hantera skräpet? Politisk mobilisering och yttrandefrihet gagnar inte bara de goda.
Det finns naturligtvis en mängd exempel på motsatsen också, där mobiliseringsförmågan på Facebook gått i "det godas" tecken, där till exempel demonstrationer o dyl. har arrangerats i ett nafs.
Några andra uppsatser anlägger ett företagsekonomiskt perspektiv. Hur ser Facebook (sociala medier) ut som marknadsplats? Relationen mellan företag och kunder, annonsering och annan marknadsföring problematiseras.
Från bloggosfärens urinvånare hörs ofta kritik mot att politiker och företagare har missuppfattat begreppet social, när de ger sig i kast med sociala medier, att social handlar om att vara social, ungefär som när man lite slarvigt pratar om socialt kapital.
Att som myndighet, företag eller politiker använda sig av exempelvis facebook handlar så mycket mer än om att vara en mysig stoppning i möblerna. Trevligt chittchattande kan vi få på annat håll. Hjälp, tydliga svar och kalla fakta slår förprogrammerade trivseltips alla dar i veckan... även på facebook.
SAS fick exempelvis mycket beröm för deras närvaro på facebook under askmolnet. Berömmet handlade då främst om att de faktiskt var där och svarade på frågor, dvs man kombinerade informationsgivandet av det rådande läget med en ständigt pågående kommunikation om mer specifika aspekter av denna information. Så istället för att svara på samma fråga om och om igen i telefon (vilket man väl också fick göra) kunde man rappt trycka ut svaret på facebook, så att alla kunde ta del av alla frågor och svar.
Ett annat ämnesval är facebook som offentlighet, vilket i min värld leder in i tankegångar om det vi alla fruktar, nämligen kontrollsamhället, som i sociala mediers tidevarv har utseendet av ett panspektron snarare än ett panoptikon. Det är inte längre det panoptiska ögat som via kameror ser allt som kontrollerar facebookmedborgaren. Istället är det det panspektriska mönstret, där ditt konto, dina länkar, dina kontakter osv. lagras tills dess den onde kontrollanter lägger rätt filter över dina fotspår och blottlägger dig i all din nakenhet.
Denna problematik visar vägen in i en diskussion om vad man skulle kunna kalla för panspektrisk demokrati. Du är privat i offentlighetens ljus, dvs i och med att du bjuder på dina kommentarer, iaktagelser, länkar osv., går du ut i offentligheten. Ju mer du öppnar upp, desto starkare röst och ju fler som lyssnar, men även desto tydligare fotavtryck för den som vill (för)följa dig. Konstruerandet av subjektet blir i andra änden en kostruktion av objektet.
Du blir en "offentlig" person som å ena sidan blir en deltagande, opinionsbildande aktör, å andra sidan blir du tack vare dina "fingeravtryck" ett offer för storföretagen som vill kunna förutse dina kommersiella val och kontrollsamhället som vill veta vad du är, vilka du känner osv...
Varje gång Facebook korsbefruktas med andra sociala medier ökar naturligtvis både din funktion som redaktör men också säkerhetsluckorna, så att den som vill kartlägga dig kan få en större informationsmängd. Exempelvis kan den med spotifykonto (Spotify är en tjänst för streamad musik) korsbefruktas med facebook, så att du via facebook kan komma åt andra spotify-användares musiklistor (skivbackar). Tjänsten är från ena sidan suverän för den som vill dela med sig av sin musiksmak och bli en form av musikredaktör, men du blottlägger även en hel del av dina vanor för människor du inte kan kontrollera.
Som en allmän kommentar till valet av fokus vid uppsatsskrivandet om Facebook erinrar jag mig vad jag skrev för ungefär ett år sedan appropå forskning om internet i största allmänhet "När internet som socialt fenomen fortfarande befann sig i sin linda var mycket av forskningen inriktad på frågor om identitet och anonymitet. Internet var då något främmande och fascinerande, där vi kunde skapa alternativa liv. Datorn och webben började ses som en extra kroppsdel. I dag är internet inte mer märkligt än telefonen eller tv-apparaten."
Att frågor om identitet och identitetsskapande ofta står i fokus är därmed inte så märkligt. Facebook som media är fortfarande något som ständigt förändras, eller om man så vill, fortfarande är en lekstuga där bara din egen fanatasi sätter gränserena. Facebook är i en utvecklingsfas mot något där de mer professionella uttrycken har en självklar och tydlig position. Facebook är på väg att bli det självklara navet när vi går in på internet (eller hur vi nu "är" på internet).
Det har förvandlats från en vuxnare variant av Lunarstorm, en plats där man samlade på vänner till internets nav: favoritfik, arbetsförmedling, nyhetsförmedling, anslagstavla, skvallertidning, telefon… Allt under ett och samma tak. Ju fler som är med, desto större anledning att själv delta. Från ett begränsat rum till ett oändligt flöde. Från en adressbok till den naturliga utgångspunkten för all verksamhet på nätet. Genom att gå med i olika grupper eller "gilla" olika företeelser kan jag genom att gå in på facebook i princip hålla mig ajour med allt jag finner intressant, från bästa kompisens bekymmer med hemtentan, via direktrapporteringen av en fotbollsmatch till de senaste världsnyheterna. Och din insats är inte ens ett knapptryck.
Facebook har mer och mer blivit de sociala mediernas Google, dvs en företeelse mer än ett nätverk. Att facebooka har blivit en syssla i stil med att googla. Facebook är också mycket en spindel i nätet bland övriga nätverk. Många som twittrar publicerar även sina uppdateringar på facebook. Dessutom har det blivit var mans hobby att bädda in youtube och spotify i sina statusuppdateringar. Facebook ser alltså ut att ha kommit för att stanna, eller för att formulera det annorlunda: Facebook fyller en kommunikativ funktion som är större än varumärket Facebook. Dessutom rapporterades det nyligen att sociala medier har gått förbi traditionella medier på nätet. Det är alltså troligare att du väljer facebook, twitter eller något annat socialt media än att du väljer Aftonbladet etc. när du går in på nätet.
Ryktet har också gått om en avgiftbelagd facebook, vilket förmodligen skulle vara dess självmord. Problemet med en avgift är att varan inte är beständig. Varan facebook som den ser ut idag skulle säkert gå att kränga för en hundring i månaden, men med en avgift skulle tillräckligt många hoppa av och därmed sänka varans värde. Med hjälp av Chris Anderson skulle man kunna påstå att det kommersiella värdet hos sociala medier ligger i den långa svansen och när man slutar att värdesätta den krymper även den stora kroppen. Värdet ligger i mängden och mångfalden, dvs att du faktiskt kan hitta i princip vad som helst. Översatt till facebook handlar det om att värdet mäts i kvantitet inte i kvalitet. Försvinner en fjärdedel av dina vänner kommer även fler att försvinna osv.
Det som gör facebook till det det är i dag är dess transparens, det har blivit så stort att "alla" använder det, utan att reflektera över att man gör det.
Nu tror jag inte att ett avgiftsbelagt facebook kommer att bli verklighet, då "betalväggar" inte riktigt vunnit gehör hos bloggosfärens expertis. Att helt plötsligt ta betalt av användarna för sådant som varit "gratis" med motiveringen att det skulle kunna vara lönsamt är en vansklig stig eftersom "produkten" då helt plötsligt kan stå utan användare.
I anslutning till diskussionen ovan kan man också börja tala om facebook-dropouts. Lite av en hälsning till 60-talets hippierörelse ser "många" facebook som ett torg där festen är slut och har ersatts av ett välstrukturetat, censurerat "vuxensamhälle", där suget efter kommunikation har ersatts av ett långtråkigt "tänk om jag missar något".
Åååå andra sidan, kanske just detta bara är ett bevis på att facebook blivit transparent, från något spännande till något vardagligt. Du är där för att din omgivning är där. Inte så jättespännande kanske, men som vilken telefon, dagstidning eller tv-kanal som helst en källa till uppdatering!. Och att nutidens grönavågare drar därifrån är kanske inget märkvärdigare än att det är ett "samhälle" i miniatyr. Det är genom droputs ett samhälle visar sin betydelse. Lämnandet blir ju ingen politisk handling om det man lämnar inte betyder något.
Lite paradoxalt kan tyckas, så gick Facebook om Google (i antalet besök) lagom till den officiella "lämna facebook-dagen", 31 maj.
Anledingen till att lämna Facebook var nu inte så mycket att festen är slut, som facebooks "bristande sekretess". Det blottläggs allt oftare att facebook inte är så säkert som det kanske utger sig för att vara. Facebook befinner sig i en sumpmark mellan privat och offentligt och är därmed enbart i detta inte så "säkert", om man med säkert menar att du kan vara hur hemlig som helst. Naturligtvis kan du inte det. Utöver uppenbara säkerhetsmissar från facebooks sida kan du aldrig veta vem som läser dina uppdateringar. På samma sätt som du i ett slutet sällskap aldrig kan veta med säkerhet att det du säger inte kommer utanför det slutna sällskapets väggar...
torsdag 6 maj 2010
Myrornas krig, fåfängans marknad eller nördarnas revansch
Inledning
I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet över 7 procent av rösterna och bland väljare under 30 är PP faktiskt det största partiet, på ungefär 20 procent av rösterna. Så hur kunde det gå så här för ett parti som när det bildades för tre år sedan ansågs som enbart snäppet seriösare än Kalle Anka-partiet?
Jag tror att ”etablissemangets” stora misstag var att de reducerade Piratpartiet till ett snorungeparti där anhängarnas enda syfte var att vilja ladda ner filmer och musik gratis. Och eftersom nedladdning enligt majoriteten av samma etablissemang borde ses som stöld, lika mycket stöld som det är att gå in på Åhléns och ta skivan utan att betala, bemöttes det nya partiets agenda på samma sätt som man bemöter en fyraårings skrik efter godis i affären. D.v.s. att med mer eller mindre mogna tillvägagångssätt försöka informera motparten om det orimliga i deras önskemål.
Och det är klart att ett parti med stöld på agendan kanske bör bemötas på ett sådant sätt. I vilket fall som helst tror jag att ett parti som går till val på att det är rätt att snatta, knappast skulle få vare sig uppmärksamhet eller framgångar. Så vad handlar det hela om? Är det så att var femte medborgare mellan 18 och 30 år vill legalisera stöld eller finns det någon annan förklaring?
Resonemanget med ett etablissemang som ser nedladdning som stöld är naturligtvis en extrem tillspetsning. Vad som är etablissemang och inte ligger i mångt och mycket i betraktarens öga. Dessutom används termen gärna en gång för mycket istället för en gång för lite och då ofta med avsikten att göra sin åsikt hetare än vad den är.
Självklart är det inte så att alla och kanske inte ens de flesta politiker och journalister likställer nedladdning med stöld. Men att man överhuvudtaget ställer frågan på det sättet avslöjar en viss distans till problematiken.
Jag tror inte att de som röstade på Piratpartiet gjorde det enbart eller kanske ens främst för att man ville legalisera fildelning. Jag tror att en förutsättning för att förstå Piratpartiets framgångar är att förstå innebörden av sociala medier. En mer akademisk definition av sociala medier kommer senare men i den korta versionen handlar det om media där innehållet styrs av de som använder det. Media som kommunikativt har mer gemensamt med det direkta samtalet än med en tv-kanal eller en traditionell dagstidning.
Utan sociala medier inga framgångar för Piratpartiet. Dels på grund av att många förmodligen röstade på Piratpartiet för att försvara den offentlighet som sociala medier utgör. Dels på grund av att Piratpartiets frågor fick mycket större utrymme inom sociala medier än inom mer traditionella medier. Så ju fler som använder sociala medier, desto fler blir naturligtvis måna om dess fortsatta existens. Och om man tycker att de etablerade partierna inte ser problematiken inifrån utan utifrån eller uppifrån är det lätt hänt att man hamnar i knät hos de som trots andra brister ändå ser problematiken inifrån.
Men för att ta det hela från början, eller i alla fall för att försöka få lite perspektiv på det hela, går vi tillbaka femton år i tiden, till 1994. Sverige tog brons i fotbolls-VM. Foppa gjorde sin berömda dragning som gav oss OS-guld. Carl Bildt var statsminister, Bill Clinton var amerikansk president och passagerarfartyget Estonia förliste. Hur skulle förresten Estoniakatastrofen ha rapporterats om olyckan hade skett i dag med dagens twittermöjligheter. Det känns ganska svindlande att tänka sig hur denna skräckrapportering direkt från havet skulle ha sett ut
Men 1994 såg medie- och kommunikationslandskapet helt annorlunda ut än idag. Då kommunicerade man med icke närvarande via stationära telefoner. Mobiltelefoner fanns men användes av få. Ville man ringa någon när man var ute på stan var det telefonkiosken som gällde.
1994 lyssnade man på musik via musikspelaren och man inhandlade sin musik i skivaffären och man tillägnade sig information om musik via magasin. Magasin som om de var specialiserade tog ett tag att bli hitfraktade.
Och var man sportintresserad och inte enbart intresserad av det som dagstidningarna rapporterade om, krävdes det också en hel del tålamod. Om man exempelvis (som jag själv) var intresserad av boxning, blev man hänvisad till månadsmagasin. Räknar du in eftersläpningen till Sverige fick jag alltså vänta i 2-3 månader från det att matcherna gick till det att jag kunde läsa om dem.
Nischade nyheter fick man alltså vänta ett bra tag på att kunna ta del av. Hände någonting stort fick man naturligtvis reda på det genom dagstidningar och tv. Men även här fick man hålla till godo med den utvalda vinkeln.
1994 användes naturligtvis hemdatorer, men få använde de till något annat än skrivmaskiner. Bara det var ju en revolution. Att kunna redigera en text utan tipp-ex kändes som himmelriket. Men gemene man levde ännu i föreställningen att datorn var en sluten värld vars förtjänster var verktygslådans. Datorn kunde underlätta en massa saker, men det handlade främst om stationära saker som att skriva, rita, räkna osv.
Om man ska nämna ett paradigmatiskt år för internet så ligger nog 1995 närmast till hands. Då började människor utanför den snävt sett akademiska världen upptäcka internet och inse att det här fanns ett verktyg för kommunikation och informationsinhämtning. Människor med särintressen skapade diskussionsgrupper och de mer tekniskt drivna startade även egna hemsidor. E-post började också bli ett begrepp. Kort sagt, människor med datorer kunde börja skriva meddelanden till andra människor med datorer. Och var man väl uppkopplad fanns det inga geografiska begränsningar.
När internet som socialt fenomen fortfarande befann sig i sin linda var mycket av forskningen inriktad på frågor om identitet och anonymitet. Internet var då något främmande och fascinerande, där vi kunde skapa alternativa liv. Datorn och webben började ses som en extra kroppsdel. I dag är internet inte mer märkligt än telefonen eller tv-apparaten. För första generationens internetanvändare var internet och datoranvändning däremot något märkvärdigt på samma sätt som telefonen var något alldeles speciellt för första generationens telefonanvändare. Användandet och placeringen av telefonen kan för övrigt jämföras med användandet och placeringen av datorn. Telefonen placerades länge på en speciell piedestal i hemmet. Min egen mormor och farmor som föddes i början av förra seklet var knappast unika i noggrannheten i arrangemanget runt telefonen. Telefonen sågs som något märkvärdigt, och som varandes märkvärdigt fanns det ritualer att följa. På samma sätt sågs datorn och internet som något speciellt för oss som tillhörde den första generationens internetanvändare. Vi placerade datorn på en given plats i rummet tillsammans med ”datorlika” prylar. Men tidernas förändras. I takt med att märkvärdigheten försvinner, försvinner också det rituella beteendet i samband med användandet av tekniska prylar. I dag finns det inte enbart en specifik plats där man kopplar upp sig ifrån. Den trådlösa uppkopplingen gör att du kan koppla upp dig lika smidigt som du kan använda din telefon.
Så för dagens tonåring som föddes i början av 90-talet finns ingen erfarenhet av ett liv utan internet. Internet har helt enkelt blivit transparent, något självklart, en fullständigt integrerad del av våra vardagsliv. Att vara ”online” har inte längre någon science fiction-mystik över sig. Den alternativa värld vi förut trädde in i har ersatts av en naturlig del av vardagen, på samma sätt som bussen till jobbet.
Så om den samhällsvetenskapliga forskningen om internet för en 10-15 år sedan hade en aura av science fiction omkring sig är fokus idag mycket mer jordnära. Cyborg-problematiken av igår har fått ge vika för hårda fakta om lagstiftning och yrkeskårers berättigande i centrum. I dag står också förändringen av ”masskommunikationen” högt på dagordningen. Traditionella massmedier som papperstidningar, radio och tv har fått bereda plats på bänken för masskommunikation via internet, såsom bloggar etc. Nya sätt att konsumera exempelvis musik har lett till kris för skivbolagen osv.
Man kan alltså säga internet som samhällsvetenskapligt forskningsobjekt har skiftat fokus från science fiction till dagens transparenta webb, eller från något främmande och fascinerande till något vardagligt och självklart, eller varför inte från antropologi till etnologi.
Wikipedia
En slags startpunkt för mycket av den problematik som rör sociala medier utgjorde lanseringen av Wikipedia, som kan sägas vara det sociala mediets uppslagsverk eller bloggosfärens svar på Nationalencyklopedin (NE).
Det som kännetecknar Wikipedia är att i princip alla kan lägga upp artiklar och redigera i princip alla sidor och eftersom artikelförfattandet inte är reserverat för den legitimerade expertisen finns det naturligtvis överlägset fler artiklar på Wikipedia än på NE. Wikipedia kan ses som bloggvärldens uppslagsverk, eftersom sidan på sitt sätt är en jätteblogg som är kollektivt författad.
Wikipedia såg dagens ljus i början av 2001 då entreprenören Jimmy Wales och filosofen Larry Sanger insåg att deras försök att skapa uppslagsverket Nupedia som var organiserad runt idén att låta akademiker skapa artiklar, inte växte i den takt de ville. För att få fart på skrivandet anammade man wikitekniken som går ut på att besökarna själva kan redigera sidorna. Man testade Nupedia som en öppen lösning, alltså Wikipedia. Inom ett par veckor fanns fler artiklar på Wikipedia än Nupedia - och då hade budskapet i första hand gått ut till samma människor som man hade hoppats skulle bidra till Nupedia.
Det var alltså på grund av att Wikipedia släpptes fri, öppen för alla, som tillväxten började.
Wikipedia kan ses som ett exempel på en kollektiv produktion där legitimerade faktagranskare saknas. Istället garanteras tillförlitligheten av deltagarna själva. Ju fler initierade som läser artiklarna, ju fler faktagranskare.
Wikipedia är alltså helt avhängt sina användare. Det är fritt fram för vem som helst att lägga till ett ämne, vilket gör att antalet ”sidor” är betydligt fler på wikipedia än exempelvis Nationalencyklopedin i Sverige eller Britannica i den engelskspråkiga världen.
Intressant är även att i takt med Wikipedias utveckling kan en motsättning mellan två läger skönjas. Å ena sidan de som förespråkar en form av expertisfilter och å andra sidan de som förordar en total öppenhet mot nya artiklar. Personligen kan jag tycka att själva storheten med Wikipedia är dess självsaneringsfunktion, dvs. att allt nytt är välkommet och att användarna själva är faktagranskarna.
I dagarna (slutet av augusti 09) meddelas också att engelska Wikipedia tänker införa en form av kontrollinstans. Tanken är att ändringar i artiklar om levande personer måste granskas av en redaktör innan de blir synliga, allt för att minska risken för sabotage… Nödvändigt kan tyckas, men frågan är om inte själva idén om ett helt användarstyrt uppslagsverk naggas i kanten en aning.
Definition av sociala medier
Det som gör/gjorde wikipedia så omdebatterat är dess avsaknad av utomstående kontroll. Kontrollen sköts av användarna själva helt enkelt. Användarstyrning är det centrala begreppet i det sociala medielandskapet. Användarna står själva för innehållet, till skillnad från medier där speciella publicister eller journalister producerar innehåll att konsumeras av betalande läsare eller tittare.
En term som brukar användas synonymt till sociala media är Web 2.0 Det är ett samlingsbegrepp som myntades i ett kommersiellt sammanhang för att beskriva tjänster och affärsmodeller där användarna har stora möjligheter till interaktivitet och samarbete. Överbryggande för innehållet på Web 2.0 är att det är användarskapat. Jag tänker inte fortsättningsvis använda mig av termen men eftersom man som sagt ofta använder ”Web 2.0” som synonymt med sociala medier kan det vara bra att känna till den när man diskuterar sociala medier.
Traditionella typer av medier som inte ryms under de sociala mediernas paraply, brukar ofta lite pejorativt kallas för gammelmedia (i alla fall inom social medier).
Huvudsakligt igenkännande drag för ”gammelmedia” är att distributionen sker enkelriktat, det vill säga från en stor aktör eller sändare till många mottagare. Gammelmediakonsumenten har traditionellt varit starkt begränsad att bidra med eget innehåll annat än när distributören så tillåtit och då oftast efter någon form av gallring eller redigering, typ insändarsidor.
Bloggen
Begreppet och företeelsen som måste ses som själva moderskeppet för sociala medier är bloggen.
Termen blogg är en förkortning av weblogg som i sin tur kommer från engelskans weblog. Weblog är en hopslagning av de engelska orden web och log och är alltså en webbsida med periodiskt publicerade inlägg där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen oftast är högst upp.
Det var i och med bloggens intåg man på allvar började prata om sociala media. Bloggen gjorde att ”alla” blev potentiella sändare. ”Sändningen” var bara ett knapptryck bort. Den tidigare ”hemsidan” krävde lite mer tekniskt kunnande av sin innehavare och dessutom var man som läsare oftast hänvisad till en gästbok för att kunna kommentera.
Det som gör bloggen speciell är just enkelheten. Det krävs inga tekniska kunskaper att starta en blogg. Vem som helst kan i princip starta en blogg och göra sin röst hörd. Att starta en blogg är i princip inte svårare än att få en e-postadress.
Skillnaden mellan en blogg och en vanlig hemsida är användarvänligheten. För den som ville publicera sig via en hemsida krävdes en hel del tekniskt kunnande och en hel del tid. Att blogga tar inte längre tid än att mejla… Av användarvänligheten följer naturligtvis mångfalden, vilket innebär att var och varannan internetanvändare bloggar själva eller följer andra som bloggar. Bloggar har enkelt blivit en del av vardagen, vilket innebär att ämnen och intressen som tidigare krävde tålamod att odla i dag kan odlas 24 timmar om dygnet.
Att tala om ”bloggen” som ett homogent fenomen låter sig tekniskt göras, dvs, se det som ett socialt media, men innehållsligt har bloggar inte mer gemensamt än vad en universitetsföreläsning har gemensamt med en hejaramsa på en fotbollsmatch.
Så att exempelvis jämföra olika bloggars popularitet är ungefär lika matnyttigt som att jämföra en kvällstidning med en roman eller att titta på hur ett visst bananmärke säljer jämfört med ett speciellt strumpmärke.
En term som används för att täcka in bloggens plats i det sociala medielandskapet är bloggosfär. En aning förenklat kan det sägas att sociala medier ringar in formen eller plattformen, medan bloggosfären försöker ringa in deltagarna eller uttrycket. Med det inte sagt att bloggosfären är en enhetlig klump som rör sig i takt. Existensen av en bloggosfär är avhängig användarnas idenfikation med denna. Ju större andel av användarna vars identitet i hög eller låg grad ligger i att vara en användare av bloggar osv. ju större fog finns det att tala om en bloggosfär. Och för att återknyta till det jag inledde med, nämligen Piratpartiets framgångar, kan man nog säga att deras framgångar till viss del kan förklaras med existensen av en bloggosfär. De etablerade partierna hade inte riktigt räknat med bloggosfärens existens. Man försökte så gott det gick reducera frågorna om fildelning och integritet till deras egen verklighet. Och med det tror jag många som befann sig inom bloggosfären kände sig osynliga.
Man skulle allstå kunna tala om en social ”bloggosfär”, eftersom det ”där” finns en tendens att identifiera sig mot ”gammelmedia”. I denna identifikation finns även ett systerskap med identifikationen mot nöjesindustrin och dess försök att kriminalisera all form av informationsöverföring via fildelning.
Det råder möjligen en form av underdogkonformism, eftersom bloggandet svarar mot ett underifrånperspektiv. Den som har den traditionella makten via gammelmediamakt, politisk makt eller ekonomisk makt hade ju i bloggens begynnelse inte samma behov av bloggen som uttrycksmedel. De fick ju sina röster hörda via de kanaler som fanns. I och med bloggens intåg kunde vem som helst komma till tals (naturligtvis utan den traditionella maktens genomslagskraft men ändå). Det uppstod en annan källa för informationshämtning och kritisk diskussion.
Ett publikt genombrott för bloggen eller bloggosfären i Sverige kan möjligen dateras till den 26 december 2004. Före det förknippades bloggen mest med nätdagböcker av högst personlig art och något för enbart de närmast sörjande. Men efter tsunamikatastrofen visade sig många bloggar mycket effektiva för snabb kommunikation och publikation. Det sattes upp listor på bloggar på plats av svenskar i Thailand. Det visade sig vara snabbare och effektivare än att gå via media och myndigheter.
En annan viktig händelse i bloggosfärens historia var riksdagens behandling av FRA-lagen den 17 juni 2008 som skapade en så kallad "bloggbävning". Bloggen gjorde sig då gällande i ett nytt medielandskap mer än någonsin.
Twitter och facebook
En vidareutveckling av bloggen är mikrobloggen och nanobloggen. Mikrobloggen tillåter 140 tecken medan nanobloggen enbart tillåter ett ord. Nanobloggen är än så länge mer en rolig idé än något som slagit igenom. Men en tanke med nanobloggen skulle kunna vara enbart länkar, dvs kommunikation via hyperlänk enbart.
Det främsta exemplet på mikrobloggar är i dagsläget det som kallas twitter. Den stora skillnaden mot den vanliga bloggen är alltså utrymmet. Som twittrare får du enbart 140 tecken att använda åt gången. Twitter möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar. Uppdateringarna visas då på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Twitter slog igenom under 2008 som ett alternativ till facebook för den som ville nätverka.
Facebook är en nätgemenskap som grundades i början av 2004 av studenten Mark Zuckerberg i syfte att hålla kontakten med sina vänner. I september 2009 hade sidan över 300 miljoner medlemmar världen över och växer snabbast av alla sociala nätverk och communities.
Facebook är ett gott exempel på mikrobloggens/nanobloggens funktioner. Dvs, att du förutom direktkommunikationen och nätverkandet även kan komma med uppdaterade kommentarer som alla dina vänner kan läsa.
På facebook kan du följa dina vänners dagliga liv, men också marknadsföra dig själv för potentiella arbetsgivare/arbetstagare osv. Facebook har helt enkelt blivit favoritfik, arbetsförmedling, anslagstavla, skvallertidning, telefon… Allt under ett och samma tak. Ju fler som är med, desto större anledning att själv delta.
Man kan också skönja en förändring under senare tid. Från början var facebook framförallt en plats där man samlade på vänner. På senare tid har uppdateringen av status fått en mer central roll, dvs. rutan där du kan komma med en kort kommentar som alla dina ”vänner” kan läsa har börjat användas mer och mer. Ska man förenkla en smula kan man säga att det var tillgången till den avancerade adressboken som fick många av oss att ansluta sig, men det är prenumerationen på information om och av dina vänner som får oss att ständigt återvända.
Facebook har också växt enormt i gruppen +55, dvs det handlar inte enbart eller ens främst om en mötesplats för ungdomar längre. Vissa gör till och med gällande att ungdomar är på väg att överge facebook, allt enligt tesen att man inte vill vara på samma ställen som sina föräldrar.
Kort sagt kan man säga att facebook har blivit mainstream eller transparent, dvs något som ”alla” använder och alla har sitt sätt att använda det på. För poängen är trots allt att det används därför att andra använder det.
Twitter och Facebook är en slags sms-version av bloggen. SMS som masskommunikation alltså, inga utsmyckningar bara handling. Twitter är mer åt blogghållet, medan facebook är mer ”social” till sin karaktär. Twitter är naknare, medan facebook har fler verktyg.
Twitter är mer masskomminikation, medan facebook även tillhandahåller den traditionellt riktade kommunikationen. På Twitter är det vad som skrivs som är i centrum, medan facebook fokuserar på vilka som är där…
Som läsare kan jag alltså bokmärka/prenumerera på mina favoritbloggare/twitters. När det gäller twitters kan du även se vilka som följer samma twitter som du och vilka twittrar som din favorittwitter själv följer.
Eftersom twittern är lätt att uppdatera, från exempelvis mobiltelefonen, har twittern blivit ett perfekt verktyg för den som vill sända och ta emot skriftliga livesändningar av alla dess slag. Förloppet i ett idrottsevenemang kan lätt präntas ner och kommenteras kontinuerligt. Även demonstrationen har kunnat följas live med hjälp av twitter. Deltagare i dramatiska händelser kan alltså med hjälp av sin mobiltelefon även bli nyhetsförmedlare.
Många twittare använder sig av länken som verktyg. En iakttagelse och en aktuell länk, så är du där det händer, när det händer.
Rättegången mot Pirate Bay var ett annat ”evenemang” som kunde följas live genom en av de åtalades penna när han twittrade inifrån rättssalen.
PB-affären är också intressant eftersom den blottlägger en motsättning mellan det ”gamla” och det ”nya”, traditionell makt och styrning å ena sidan och virtuell ”makt” och ”styrning” å andra sidan. Det framkommer dels i själva PB-frågan, dess organisation och eventuella skuld i upphovsrättsfrågan, men också i hur affären hanterats i bloggosfären. Hur man på exempelvis Wikipedia kunna följa rättegången ”as we speak”.
När nu männen bakom Pirate Bay i tingsrätten blev fällda för medhjälp till brott är det många som är rädda för att det kommer att få biverkningar för sociala media. Om den som tillhandahåller tekniken för sociala mediér kan bli ansvarig för innehållet på alla användarstyrda kanaler kan det få ödesdigra konsekvenser. En jämförelse med den ”riktiga” världen skulle vara att vägverket görs ansvariga för brott som sker på vägarna eller att luftverket görs ansvarig för eventuell kriminell aktivitet i luften…
Fildelningsnätverken som sociala media
Om man för ett tag bortser från juridiken bör man också närma sig ”fildelning” och fildelningsnätverk som social media. Dvs. det handlar inte enbart, och kanske inte ens främst, om att ladda ner musik gratis. Utan fildelning handlar minst lika mycket om att socialisera med musiken som ursäkt. Det är alltså minst lika mycket frågan om en bokklubb som en bokhandel. Man vill helt enkelt diskutera och byta tips om musik samtidigt som man har möjlighet att ladda ner musiken.
Alla användarkonton kan jämföras med skivaffärer (som bedriver häleri skulle vissa hävda). På samma sätt som inom andra sociala media kan du med hjälp av add-knappen lägga till andra användare så att snabbt kan gå in och botanisera bland deras musik (eller annat). Som ”konsument” vet jag då att vissa användare erbjuder exempelvis 60-talsmusik, medan andra kanske specialiserar sig på modern rockmusik. Då kanske jag väljer att gå in och kika på vad för nyinkommet en användare med ett visst specialintresse har laddat ner, på samma sätt som jag väljer att besöka en fysisk specialaffär när jag inte letar efter något specifikt.
Det upphovsrättsindustrin missar i sin iver att kriminalisera sin publik är fildelningens sociala karaktär. Den tekniska utvecklingen gör det lika svårt att strypa delningen av filer som det är att strypa det fria ordet… Det går, men är vi beredda att betala priset…
”Varan” är inte längre musik som fysiska exemplar, utan istället är det tillgången till sociala media där fildelning är möjligt som är ”varan”. Innehållsligt är också fildelningsnätverken ofta exempel på det Chris Anderson kallar ”den långa svansen” (mer om det senare). Det som laddas upp och ner är naturligtvis mycket hits, men även mycket som kommersiellt sett ansetts dött. Låtar och artister som i och med fildelandet får nytt liv, eller även i vissa fall uppmärksammas från ingenting.
Det finns utöver den formella kopplingen mellan bloggning och fildelning en naturlig närhet innehållsligt sett eftersom frågor om öppen källkod, fri programvara och fildelning kommer mycket högre upp på agendan inom bloggjournalistiken än den gör inom ”vanlig” media.
Alla aspekter av den fria informationen blir naturligtvis intressantare för bloggjournalistiken eftersom den är själva förutsättningen för verksamheten. Det är kanske inte konstigare än att den ”vanliga” journalisten intresserar sig mer för tryckfrihet och yttrandefrihet än den genomsnittlige läsaren. Skillnaden är att den genomsnittlige läsaren och journalisten ofta är samma person på bloggarna.
Problematiken med fildelning berör även en annan problematik som går igen i motsättningen mellan social media och gammelmedia, nämligen gratiskulturen. Tidningar, skivbolag eller filmbolag vill naturligtvis ha bra betalt för det de gör. Svårigheten att ta betalt för saker som kan dupliceras i all oändlighet gör att ovanstående aktörer får problem. Problem som de alltför ofta försöker lösa på samma sätt som ”etablissemanget” alltid försökt lösa hot underifrån, nämligen genom inhägnader och förbud. Skivbolagen försöker möta fildelarna med å ena sidan kriminalisering och förbud och å andra sidan styckesförsäljning. Tidningar går också igenom en slags kris för närvarande och diskuterar för fullt hur man ska kunna ta betalt för sina produkter.
Även i den här frågan tar inte etablissemanget i form av skivbolag och tidningshus det sociala medielandskapet på allvar. För återigen försöker man styra agendan utan att själva doppa tårna i havet av användare. Istället för att marknadsmässigt försöka komma fram till produkter som användarna är villiga att betala för så sitter man i slutna (nåja) styrelserum och planerar vad som ska tas betalt för. Men som bland andra Chris Anderson är inne på, gratis är gott och det går inte att mura in digitala varor... I längden .
Sociala medier kommer kanske inte att kullkasta vår syn på marknadsekonomi. I mångt och mycket kan man kanske säga att det är en perfekt marknadsekonomi som råder, men att det i dag (eller i alla fall i morgon när krutröken lagt sig) är användarna som sätter värdet. Vilket väl är just marknadsekonomins signum? Att användarna inte värdesätter samma saker som man gjorde innan den digitala åldern är ett faktum som är svårt att komma runt.
Myspace och Last.fm
Myspace är ett intressant exempel på socialt media där musikanvändning står i fokus och som befinner sig i den långa svansen. Myspace är som ett musikaliskt twitter. Som musiker kan du lägga upp streamad musik för vem som helst att ta del av och för den musikintresserade konsumenten kan man med hjälp av vänlistor och kommentarer botanisera bland musik du inte trodde fans som du lockas till av dess närhet till favoritmusiken. Om du skapar ett myspace-konto enbart i syfte att samla ihop andra myspaceanvändare blir du också en redaktör eller producent av media. Poängen att gå in på din sida är då att surfa sig igenom din musiksmak, vilken alltså manifesteras på din sida.
Ett annat exempel på när man med hjälp av ett användarkonto blir en musikalisk ciceron för andra användare är Last.fm . Du går in, skapar en profil. Och med hjälp av utbudet skapar du en favoritlista, kommenterad eller okommenterad Utöver Last.fm finns en uppsjö tjänster med en liknande funktion.
Youtube
Ett bra exempel på social media där videosnutten står i centrum är Youtube . Kommunikationen sker via videosnuttar, dels privata snuttar och dels snuttar från filmer eller tv-program. Dagen efter en omtalad tv-sändning kan du garanterad se klipp på Youtube garnerat med mängder av kommentarer om detta.
På Youtube kan alla vara både sändare och mottagare. Som passiv mottagare behöver du bara gå in på hemsidan och söka dig vidare, men om du vill ha lite mer struktur på ditt Youtube-konsumerande måste du skapa egen sida, där du kan spara dina favoritklipp eller prenumerera på andra personers klipp. Det intressanta är att du i samma stund som du skapar din egen sida där du samlar dina favoriter av andras klipp, blir du själv en sändare. Så även om jag inte lägger upp egna videosnuttar utan enbart favoritmarkerar andras snuttar, blir jag en redaktör i det sociala medielandskapet. På samma sätt som om jag från min blogg bara prenumererar (via RSS) på andras artiklar. Mina ”läsare” kan därmed gå in på min Youtubesida eller blogg för att få ett redigerat filter. I exemplet Youtube blir jag en förhoppningsvis trovärdig redaktör som samlar ihop relevanta klipp.
Youtubes slogan är "Broadcast Yourself" vilket speglar företagets idé: att tillhandahålla möjlighet för videouppladdning. Besökare uppmuntras att registera ett konto, som gör att man kan ladda upp videosekvenser men man behöver inget konto för att titta på andra användares filmer. Exempelvis kan man göra personligt material tillgängliga endast för de man vill ska se dem, som familj och vänner, medan amatörfilmare kan ladda upp sånt man vill ska ses av en större publik. Videobloggning har speciellt ökat i popularitet på grund av Youtube. Detta har lett till mindre kändisskap för vissa bloggare.
Trots att Youtube förbjuder uppladdning av upphovsrättsskyddat material utan tillstånd består en stor del av videomaterialet av scener ur tv-serier, filmer, musikvideor och sportevenemang. Och om man för en stund ställer ifrån sig upphovsrättsbiten är det inte svårt att se en enorm potential för en second hand-marknad av tidigare sänt material där vi alla blir redaktörer för detta.
Poddradio som socialt media
Poddsändningar skiljer sig från andra sätt att tillhandahålla ljudfiler genom att RSS-flöden används för ändamålet.
RSS är en form av prenumerationstjänst som hjälper dig att via din blogg bli uppdaterad på innehållet på andra sidor/bloggar. RSS gör att du på din egen blogg kan följa en mängd andra sidor utan att själv gå in och besöka dem. RSS-aggregatorer samlar in och ordnar artiklar inom favoritämnet.
Därmed laddas radiofilerna ner automatiskt när ett nytt avsnitt publiceras. Den relativa enkelheten gör att i princip vem som helst kan nå ut med hemproducerad radio eller film över hela världen. Poddsändningar beskrivs ibland som beröringspunkten mellan bloggande och vanlig radio. Till skillnad från radio (och i likhet med bloggande) är det teoretiskt helt gratis att sända podcast vilket gör att privatpersoner och kommersiella företag har liknande förutsättningar.
Med hjälp av särskild programvara kontrolleras prenumerationerna på regelbunden basis och nya publicerade ljudfiler laddas ned automatiskt. När så skett kan man flytta över filerna (eller låta klienten göra det automatiskt) till sin bärbara musikspelare eller liknande. Det är här "pod"-delen kommer då ipod som egentligen är ett märke på en mp3-spelare, med smart marknadsföring närmast har blivit synonymt med produkten mp3-spelare. Poddsändningar i sig kräver däremot ingen iPod utan valfri bärbar musikspelare eller dator med programvara för uppspelning av ljudfiler är tillräckligt.
Sammanfattning
Gemensamt för alla sociala nätverkstjänster på webben är att man via ett användarkonto blir ett subjekt. Samma användarkonto som i sin förlängning gör dig till ”objekt” för de som vill ringa in dig. Journalistiskt skulle man kunna säga att man via sitt användarkonto blir redaktör, en redaktör bland andra redaktörer i det sociala medielandskapet. Som redaktör filtrerar du den enorma mängd av information som finns. Som twittrare hjälper du andra twittrare att hitta intressanta twittrare att prenumerera på. Din roll är alltså dubbel. Som konsument samlar du på dig andra twittrare som du finner givande och som producent erbjuder du dessa till andra som finner just ditt val givande.
Det samma kan sägas på youtube där du bortsett från dina egna privata videosnuttar, blir både både konsument och producent när du skapar ditt konto och börjar samla på favoriter. Myspace följer samma mönster. Du skapar ett myspace-konto för att sprida din egna musik och/eller erbjuda dina vänner för mediekonsumenten på andra sidan.
Det är viktigt att poängtera det faktum att bloggen eller bloggandet ingalunda är ett enhetligt fenomen, där ”innehållet” kan placeras i ett fack, lika lite som innehållet i ett telefonsamtal låter sig ringas in… Du hör knappast någon påstå att telefonen inte är att lita på eftersom det sägs så mycket konstiga saker på telefonen. Men just den typen av svepande generaliseringar är tyvärr inte ovanliga vad gäller bloggen som masskommunikation. Bloggen är en typ av masskommunikation som på en del punkter skiljer sig från den mer traditionella masskommunikationen via papperstidning eller tv.
Jag tror att man ska akta sig för att måla upp problematiken ur ett antingen eller-perspektiv. Att ta Finlandsfärjan utesluter ju inte cykelns existens
När radiochefen Mats Svegfors hävdar att det mesta i bloggosfären är smörja och inte ska jämföras med professionell journalistik har han naturligtvis både rätt och fel. Rätt, därför att, det är klart att ju färre grindvakter och filter desto ”lägre kvalitet”. Mycket är, och framförallt för den utan kompass, ytligt, pladdrigt och ett enda stort brus. Men samtidigt fel, eller i alla fall ointressant eftersom påståendet är på samma nivå som den som ifrågasätter telefonen pga. att det mest pratas strunt på telefonen. Eller att kritisera kaféerna eftersom samtalen där inte håller samma nivå som riksdagsdebatter. Det är klart att om fler får möjlighet att uttrycka sig, så sjunker kvalitén. Dagstidningsjournalistik håller ju inte heller samma kvalitet som den klassiska litteraturen eller de främsta vetenskapsmännens alster. Finns det därmed ingen plats för dagstidningsjournalistik. Man ska inte blanda äpplen och päron…
Demokratiska rättigheter handlar mycket om att ha möjlighet att göra sin röst hörd. Att alla inte kan höras lika mycket och kunna påverka lika mycket är ett problem inom demokratin inte ett argument mot yttrandefrihet… Poängen med bloggosfären eller sociala medier är deltagandet och att ”vem som helst” har möjligheten att nå ut, inte innehållet… Poängen med demokrati är i alla fall i mina ögon proceduren och inte innehållet.
Den möjliga direktdialogen inom sociala medier erbjuder trots allt något som gammelmediet saknar. Gammelmediet har många förtjänster (på samma sätt som ett stort passagerarfartyg), men det är likt förbannat tvådimensionellt. På samma sätt som passagerarfartyget bara går i två riktningar gör gammelmediet det. Social medier kan i sammanhanget ses som massor av mindre fritidsbåtar som kan ta sig fram i princip var som helst. Var och en för sig, endast något för de närmast sörjande, men får femtusen fritidsbåtar plötsligt för sig att samtidigt åka över Östersjön kan det hända saker.
Tre perspektiv
I fortsättningen tänker jag titta närmare på de sociala mediernas intåg ur tre perspektiv. Det första perspektivet rör oss som konsumenter, där Chris Andersons diskussion om ”den långa svansen” appliceras på ”innehållet” i de sociala medierna. Det andra och tredje perspektivet rör oss som medborgare. Det första medborgarperspektivet rör oss som övervakade, kontrollerade och registrerade medborgare, medan det andra medborgarperspektivet rör oss som deltagande, aktiva och politiska medborgare.
Dessa tre perspektiv som utgår utifrån tre teoretiska ramverk hänger naturligtvis ihop. Som sändare och mottagare är vi också konsumenter och producenter av varor i ’den långa svansen’. Och som sådana är vi också subjekt och objekt som kontrolleras och registreras. Men som användare av sociala medier är vi också medskapare av dessa.
Nördarnas revansch eller den långa svansen
Den amerikanske journalisten och chefredaktören för tidskriften Wired, Chris Anderson myntade begreppet den långa svansen (the long tail) i syfte att ringa in varor som fortsätter sälja trots att de är kommersiellt döda . Bilden kommer av att en efterfrågekurva där utbudet inte är beroende av fysisk plats aldrig går ner till noll. Storsäljarna eller hitsen befinner sig i den stora kroppen, medan resten befinner sig i den långa svansen. Den långa svansen är alltså motsatsen till storsäljarna. På en fysisk marknadsplats där utrymmet är begränsat bereds gärna plats för storsäljarna, men på en digital marknadsplats där lagerutrymmet är obegränsad finns även plats för annat än storsäljarna. Andersons poäng är att svansen med det som är kommersiellt dött ändå alltid fortsätter sälja. Om lagerkostnaden överstiger vinsten är naturligtvis den ”vinsten” ändå inte givande, men om lagerkostnaden är noll så blir det vinst även om försäljningen ”bara” är ett exemplar.
Och innehållsmässigt är de sociala mediernas intåg också den långa svansens återtåg, dvs. ett smörgåsbord av allt det som ratats av stormarknader och medieföretag.
Stormarknader, dagstidningar och tv-kanaler måste vända sig till en tillräckligt stor grupp för att vara lönsamma, vilket innebär att tillräckligt nischade ämnen och varor förmodligen hanteras bättre av andra.
Många som fildelar hävdar exempelvis att det främsta skälet är att musiken de efterfrågar inte går att finna någon annanstans. På ett fildelningsnätverk räcker det med att en person laddar upp en skiva, så är rullningen igång. Möjligheten att finna en gammal sedan länge kommersiellt död skiva är alltså större på ett fildelningsnätverk än i en vanlig skivaffär (även en hyfsat nischad sådan).
Skivbolagen har hittills inte varit så pigga på att möta de sociala mediernas utmaningar på något annat område än det juridiska.
Ett område som har påverkats och utvecklats som ett svar på de sociala mediernas spetskompetens är kvällstidningarnas sportjournalistik. Jämför den ”hur känns det”-journalistik som var närmast allenarådande för tio år sedan med dagens initierade kunskapsBank och du ser att mycket har hänt. Man har fattat att när all detaljerad information om favoritsporten och favoritlaget endast är ett knapptryck bort räcker det inte med rutinartade kommentarer.
Ett annat område som påverkats är systembolagets. Intresset för exempel öl och whisky, utanför standardsortimentet har ökat lavinartat under 2000-talet. I takt med att initierade diskussioner om öl- och whiskykultur blivit allmänt tillgänglig har också efterfrågan av fler öl- och whiskysorter ökat. Att folk skulle köa utanför systembolaget när nya ölsorter släpptes var väl knappast troligt för fem år sedan. Och i USA blomstrar mikrobryggerierna.
Så innehållsmässigt kan väl säga att sociala medier har inneburit nördarnas revansch. Inget ämne är för smalt och det finns plats för allt…
Man skulle kunna göra en distinktion mellan auktoritär produktion och kollektiv produktion, där den auktoritära produktionen kännetecknas av en tydlig mätsticka där expertis, försäljningsframgång och minsta gemensamma nämnare härskar. Den kollektiva produktionen kännetecknas istället av mängd, mångfald och extrem variation. Vi har topplistan och hittarna mot allt annat. Vi har få stora drakarna mot många små bloggar. Vi har NE med sin legitimerade exepertis mot Wikipedias folkexpertis, och vi har den samlande lägerelden mot de nischade cigarettändarna.
Den långa svansen kan även med fördel användas som bild för ickekommersiella uttryck. Inom bloggosfären brukar man tala om att försök att ta död på nyheter eller rykten nästan alltid har motsatt verkan. Det traditionella mediedrevet följer ofta ett mönster där ”förföljelsen” till slut tar slut för att det inte finns ett tillräckligt stort intresse av det längre. Men inom bloggosfären är det nästan omöjligt att bli av med drevet. Försök att tysta ner eller förringa får så gott som alltid motsatt effekt. Ett exempel var när chefredaktören på gratistidningen Nöjesguiden i ett publicerat svar till en läsare var i överkant raljerande. När hon sedan fick kritik för detta, togs svaret bort från sidan… och det var då drevet startade. Folk blev ilskna och svaret som naturligtvis kunde grävas fram på den digitala kyrkogården duplicerades ’en masse’. Chefredaktören blev på sätt och viss förföljd och så fort drevet höll på att försvinna dök det upp någon annanstans.
Denna episod kan sägas kombinera de positiva och negativa sidorna av den långa svansen inom bloggosfären. En nyhet kan aldrig helt tystas ner så länge det finns en person som tycker annorlunda. När Nöjesguiden försökte tysta ner historien gick naturligtvis inte det, vilket var positivt. Negativt var naturligtvis att uppmärksammandet av detta försök övergick i ryktesspridning och personförföljelse.
När något väl fått fotfäste är det alltså i princip omöjligt att få det att försvinna. Ett slags omvänt övervakningssamhälle. Någon sa att alla småbrorsor är långt mer farliga än storebrodern på nätet.
Ovanstående episod kan också förstås med hjälp av begreppet rhizom.
Deleuzes begrepp rhizom är intressant i en diskussion om digitala varor i den långa svansen. Framförallt inom fildelningsnätverken. Rhizom är i orginaltappning en beskrivning av undervegetation (som ormbunkrar) i naturen som är så gott som omöjlig att ta död på. Det samma kan ju sägas om filer som väl fått fotfäste inom fildelningsnätverken. På det sättet blir den långa svansen bara längre och längre.
Inom samhällsvetenskapen började termen rhizom användas av filosofen Giles Deleuze för att beskriva ett system utan original och kopia. Tanken är att nätverken likt ett rhizom inte har någon stam och inga grenar. Rhizom är egentligen ett biologiskt rotsystem, ett underjordiskt sammanbundet överlevnadsystem som finns hos exempel ormbunken. Ett rhizom är närmast omöjligt att ta kål på eftersom det inte finns några vitala delar i ett sådant system. Om en del slås ut klarar sig alltid helheten. Information som letat sig in i systemet kan dupliceras hur många gånger som helst, vilket gör det så gott som omöjligt att strypa den. Alla delar är lika vitala eller icke-vitala för helheten.
En händelse som på ett bra sätt illustrerar bloggosfärens rhizoma karaktär och etablissemangets oförståelse inför detta är motståndet mot FRA-lagen. Lagen mötte ett så omfattande motstånd att man talade om en bloggbävning. Men likt i sin hantering av Piratpartiets agenda ville man gärna analysera skeendet utifrån traditionell medielogik.
Traditionell medielogik (tillspetsat naturligtvis) utgår från att det måste finnas en tydlig sändare, producent eller utgångspunkt. Att det fanns ett motstånd var ju inte så konstigt, men hur kan det komma sig att det blev så kraftfullt. FRA-lagen hade ju inte ens många journalister själva superkoll på, så hur kunde då motståndet på nätet vara så omfattande? Det var så omfattande att flera inom så kallade gammelmedia började skriva om upprorsmakare med dold agenda.
Man analyserade alltså bloggbävningen utifrån sin egen medielogik istället för att analysera bloggosfärens eller sociala mediers rhizoma karaktär, vilket i det här fallet gjorde att det började skaka ordentligt.
På samma sätt här som när det gäller framgången för Piratpartiet eller i mindre skala reaktionen mot Nöjesguidens chefredaktör handlade det om kritik- icke tillfredställande svar- muller. Reaktionen eller frånvaron av trovärdig reaktion satte igång skakningarna. Digitala avtryck är extremt svåra att radera, men busenkla att duplicera, vilket gör att du aldrig kan klippa av en svans som kliar. Lärdomen borde vid det här laget vara att ta digital kritik på allvar och inte försöka reducera det till något det inte är.
Övervakning
Motståndet mot FRA-lagen är också intressant för att den illustrerar rädslan för två varianter av övervakningssamhälle. Rasmus Fleischer urskiljer två typer av motståndare, idealister och materialister . Idealisterna anlägger ett juridiskt och moraliskt perspektiv, man värnar om den personliga integriteten och vill ha garantier för att ”ond” övervakning ej ska ske. Materialisterna anlägger ett tekniskt perspektiv och menar att sladden inte ens bör dras. Finns tekniken räcker mänskliga garantier föga menar man.
Det intressanta är att det materialistiska motståndet utgår från ett slags panspektriskt övervakningsperspektiv, medan det idealistiska motståndet utgår från ett panoptiskt övervakningsperspektiv. Idealisten vill begränsa övervakarens syn helt enkelt, medan materialisten inte oroar sig för det vakande ögat av idag, utan vad pusselläggaren av i morgon kan göra med alla pusselbitar.
Om Foucaults ”panoptikon” och det elektroniska ögat var varningsklockan i Internets barndom, tjänar förmodligen De Landas tankar om ”panspektron” bättre som övervakningsanalytiker i dag.
Begreppet panoptikon användes ursprungligen av filosofen Jeremy Bentham som en beskrivning av dåtidens "moderna" fängelser men den som har anammat termen för att beskriva det moderna samhället är alltså den franska filosofen Michel Foucault. Ett panoptiskt fängelse är uppbyggt kring ett upphöjt centrum där fångvaktaren sitter. Runt detta centrum formar sig alla cellerna. Själva grundtesen är att du är sedd av något du inte ser. Är du medveten om detta fungerar makten automatiskt. Arkitekturen gör det möjligt för makten att verka utan att utövas. När Foucault använder sig av panoptikonprincipen för att beskriva det moderna samhället har det naturligtvis med makt att göra. En makt som är osynlig men dresserande och disciplinerande. Ett samhälle eller en offentlighet som genomsyras av den panoptiska principen kännetecknas av att individerna låter sig dresseras av vetskapen om att du när som helst kan vara övervakad. Makten avindividualiseras på detta sätt genom ett panoptikon. Makten är allestädes närvarande utan att någon behöver bruka den. Via ett panoptikon innebär individuering i stort sätt det samma som disciplinering.
Begreppet “panspectron” myntades 1991 av filosofen Manuel DeLanda, som vid sidan av Delueze har blivit något av piratgenerationens popfilosof. Panspektron blev namnet på den övervakningsapparat (utvecklad av National Security Agency) som fångade in stora mängder data genom avlyssnad radiotrafik. Panspektron var alltså det första övervakningssystem som ersatte en centraliserad, optisk (mänsklig) blick med den distribuerade och spektriska blicken, som även registrerar det som är osynligt för det mänskliga ögat.
DeLanda beskriver själv skillnaden på följande sätt:
"Det finns många skillnader mellan Panoptikon och Panspektron, istället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en mångfald av sensorer kring alla kroppar: (Panspektrons) antennfarmer, spionsatelliter och kabelavlyssning behandlas av datorer där all information kan samlas. Därefter processas den genom "filter" av sökord som har förts upp på en bevakningslista. Panspektron gör således mer än att bara välja ut vissa kroppar och vissa (visuella) data. Istället sammanställer det allt som kan sammanställas vid en viss tidpunkt och använder datorer för att välja ut de segment som är relevanta för övervakningsuppgiften."
Där panoptikon identifierade ett subjekt och vid vissa tidpunkter samlade information om denna samlas här information om allt och alla, hela tiden. I detta framträder ett subjekt enbart efter att en viss fråga filtrerar bort information. Panoptikon jobbar med brist, att små övervakningsresurser kan övervaka många subjekt, där panspektron jobbar med ett överflöde av information. Där ett subjekt till panoptikon aldrig visste om information samlades in vid en given tidpunkt, vet ett subjekt under panspektron aldrig om den information som samlas in i framtiden kommer att användas emot en och om det man gör idag i framtiden kommer klassas som misstänkt beteende. Panspektron är, till skillnad mot panoptikon, inte ens beroende av denna subjektiva dimension där makten måste visa att den ser, men inte blir sedd, utan den kan fungera helt utan individens vetskap.
Den stora skillnaden är att en panoptisk övervakning fungerar disciplinerande, dvs. jag anpassar mig, ställer mig i ledet och undviker ”fel” beteende i rädsla för att nån KAN tänkas se mig. Panspektrisk övervakning saknar däremot öga. Istället har vi en mängd data som måste sorteras för att bli värdefull information. Vilka informationsbitar som är relevanta eller inte vet du förmodligen inte om idag, men i och med att allt lagras kan den med de rätta frågorna göra det i morgon. Exempelvis kan beteendemönster idag göra dig till föremål för kommersiella erbjudanden om tre år.
Ett panspektron övervakar relationer, till skillnad från ett panoptikon som kontrollerar individer. Det är alltså inte vad du gör, säger eller skriver som är intressant för övervakaren utan istället är det dina kontakter som är intresserant för den panspektriska övervakaren. Förbindelser istället för handlingar där poängen är att skapa sociogram så att övervakaren kan sätta sig in i medborgarens föreställningsvärld och förutse framtida beteenden. Kontrollanten som när som helst kan titta fram har ersatts av den materialistiske beteendevetaren som förutser framtida beteenden.
Den demokratiska kulturen
Vår plats i ett panoptikon eller panspektron är som kontrollerade objekt. Men om man istället vänder på myntet och ser på vår position som aktiva medborgare blir bilden av sociala medier mycket ljusare och som vi ska se hänger sidorna ihop som Yin och Yang.
Den amerikanske juristen Lawrence Lessig drar en kulturell skiljelinje mellan sociala media och traditionell gammelmedia när han skiljer mellan två dominerande kulturer på internet, ”Read Write Culture” (RC) och ”Read Only Culture” (RO), där bloggosfären och andra sociala media är en del av RC . Poängen med nätets alla miljoner bloggar är inte dess kvalitativa värde utan bloggkulturens värde för en demokrati. Vi är alla potentiella opinionsbildare och då inte bara genom vad vi själva skriver utan lika mycket genom vad vi länkar till. Att filtrera internet gör oss till redaktörer. Det registrerade och kontrollerade objektet i panspektrat ovan är med andra ord också en kulturproducent eller opinionsbildare. Motsatsen till Read Write-kulturen där vi både sänder och tar i mot eller läser och skriver i samma kulturhandling och som då manifesteras inom bloggosfären och övriga sociala medier är då Read Only-kulturen där vi bara konsumerar eller läser utan möjlighet till ömsesidig interaktion.
En kultur där interaktionen är i fokus och vi alla blir författare och läsare på samma gång, och en annan kultur där vi bara är passiva läsare, som med hjälp av en enorm kontroll- och disciplineringsapparat, där våra vanor detaljstuderas med hjälp av våra avtryck på webben. Som ”läsare” är vi bara konsumenter, på samma sätt som den ”gamla” masskommunikationen gjorde oss till konsumenter. Skillnaden är att i Read Only-kulturen på webben, blir vi konsumenter där vi får allting serverat. Med hjälp av dina digitala spår blir du erbjuden varor och lösningar som företagen vill skall passa just Dig.
I en värld där de allra minsta aspekterna av våra vardagsliv registreras av datorer, mobiltelefoner och kreditkort måste vi fråga oss vem som utför kontrollen och under vilka premisser den sker.
Det är därför föga förvånande att det panspektriska diagrammet idag är som mest synligt inom näringslivet. Företag som Wal-Mart blir allt bättre på att förutse framtida konsumtionsmönster, och kan därmed effektivisera sin logistik. Det panspektriska företaget par excellence är dock Google, som gjort till sin uppgift att veta vad du kommer att vilja göra imorgon.
Övervakningen och kontrollen står naturligtvis på agendan i och med Ipred- och Fra-lagen, men än mer intressant ur ett filosofiskt perspektiv är kanske inte dessa, eftersom det är just ”lagar” med syfte att övervaka medborgaren. Bra eller dåligt kan diskuteras, men vi vet i alla fall vad det rör sig om. Mer intressant är den mer ”osynliga” övervakningen, via, google, facebook, last.fm osv där poängen inte är att kontrollera individen, ifall den skulle begå brott, utan istället etableras en ”positiv” övervakning i syfte att erbjuda dig en morgondag som bygger på dina digitala fotspår.
Alla sociala mediers förutsättning är ju fotavtrycket, registreringen eller kontot. Oavsett om du bloggar, nätverkar på facebook eller lägger upp filmsnuttar på youtube måste du registrera dig och även på platser du inte registrerar dig finns dina fingeravtryck, och med hjälp av kunskapen om var du har varit och vad du gillar kan du få skräddarsydd information.
Du blir en navigeringskarta som granskas av folk som gärna tjänar pengar på din nästa vänstersväng.
Man skulle kunna påstå att ju mer social, ju mer aktiv och därmed ”demokratiskt” utövande du är på webben, ju mer övervakad och kontrollerad är du också.
När jag för 10 år sedan skrev om internet som demokratiskt problem gjorde jag en distinktion mellan den gränslösa kommunikationen och den gränslösa informationen. Med lite mer kött på benen skulle man kunna konceptualisera dessa tankar i motsatsparet Read Write / Read Only.
Jag använde mig då av bilderna torg och bibliotek där det kommunikativa idealet handlar om det obegränsade torget, medan det informativa idealet handlar om det obegränsade biblioteket.
Ska man brotta in fildelningsproblematiken i detta kan man sluta sig till att nöjesindustrins syn är Read Only-kulturens medan många fildelare ser sig som delaktiga i Read Write-kulturen, så kan det gå.
Lawrence Lessigs idéer om ”Read Write Culture” har i mina ögon vissa likheter med Habermas tankar om den ”praktiska diskursen” eller ideala offentligheten . Är Read Write-kulturen ett exempel på offentlighet i Habermas anda?
Deltagande medier är sociala till sin natur eftersom det skapar ett psykologiskt tillstånd av engagemang. Möjligen vad Lawrence Lessing kallar för hybridekonomi eller till och med gåvoekonomi. Man bidrar efter förmåga eftersom andra bidrar, utan en central organisation som styr. Wikipedia är ett bra exempel på detta, där forskare och annan expertis började bidra eftersom man fann tillfredsställelse i att få vara med helt enkelt.
Hur förhåller sig sociala medier och bloggosfären då i förhållande till Habermas tankar om en ideal offentlighet? Skulle ovanstående allstå kunna ses som en offentlighet i miniatyr alá Habermas ”public sphere”?
Lite tillspetsat kan man försöka slå Habermas i huvudet på Habermas. Personen Habermas har deklarerat att han inte tror på internet som den deliberativa demokratins verktyg, men hans teorier kanske gör?
Habermas är förmodligen den tänkare som drar samtalet och yttandefriheten till sin spets, utan att lämna tanken på rationalitet och en universell syn på rättvisa och etik.
Hypotesen är i sådana fall att bloggosfären kan ses som en modern variant av 1700-talets kaffehus där de kallade dryftar högt som lågt. Habermas i någon mån idealiseringen av den öppna förutsättningslösa diskussionen som dåtidens kaffehus öppnade dörren förr, och som i sin förlängning ledde till en borgerlig offentlighet, innefattar även en kraftig kritik mot 1900-talets massmedia som enligt Habermas är både manipulerade och fördummande.
Habermas ideala offentlighet står vid sidan av staten och har självorganisering och frivillighet som honnörsord och genom denna vill han framhäva en demokratisk syn på rättvisa som varken är grundad i konventioner eller ett transcendent förnuft utan i en kommunikativ praktik, praktisk diskurs eller en ideal samtalssituation.
Den ideala samtalssituationen kännetecknas av en speciell form av respekt och ömsesidighet (lika chans att delta och tillkännage önskningar mm) och som etisk demokrat lägger Habermas tyngden på offentligheten. En fråga kan t ex inte tas bort från den offentliga dagordningen med motiveringen att den strider mot vissa fri-och rättigheter eftersom det just är en av offentlighetens uppgifter att avgöra om frågan strider mot dessa fri-och rättigheter(generaliserbara intressen). Detta innebär inte nödvändigtvis att allt är tillåtet, utan istället att reglerna för vad som är tillåtet och inte alltid måste kunna omprövas i det offentligas ljus.
För att sätta Habermas idé om en ideal offentlighet i ett sammanhang om sociala medier bör man skilja mellan två typer av interaktivitet; selektivitet och reciprocitet. Interaktivitet av det selektiva slaget avser en interaktivitet där agendan är given av avsändaren. Interaktionen sträcker sig alltså inte längre än att mottagaren kan delta på villkoren sändaren har ställt upp. Den reciproka interaktiviteten gör däremot sändaren och mottagaren utbytbara och satta i en reell dialog. Habermas tanke om en ideal offentlighet förutsätter ju en form av reciprocitet vilket allt annat oräknat rimmar bättre med sociala medier än traditionella medier. Massmedia i den gamla skolan har alltid anammat en interaktivitet som bara kan vara selektiv eftersom interaktiviteten gäller en given agenda.
Selektivitet kontra reciprocitet är ett viktigt begreppspar när man diskuterar möjligheten och önskvärdheten av interaktivitet på nätet. Att agendan inte är given utan mer reciprok än selektiv inom bloggosfären är diskussionerna om FRA-lagen och Piratpartiet goda exempel på.
I internets barndom var det i de flesta fall den selektiva interaktiviteten som avhandlas när man diskuterade möjligheten och önskvärdheten i en form av elektronisk direktdemokrati. Direktdemokratin avsåg alltså folkomröstningar i givna frågor via dator. Medborgaren reducerades till en väljare av redan givna produkter. Den demokratiska kulturen i Habermas tappning förutsätter däremot en reciprok interaktivitet, vilket på allvar först blivit verklighet i och med de sociala medierna.
Naturligtvis är reciprociteten inom de sociala medierna endast en liten del i vad man skulle kunna kalla för uppfyllda kriterier för en ideal offentlighet. På samma sätt som Habermas beskrivning av hur man i slutet av 1700-talet öppnade upp forum och samlingsplatser som i sin tur ledde till en odödlig debatt där alla, i alla fall i teorin, var välkomna att ingå, men i praktiken trots allt exkluderade stora delar av mänskligheten gör naturligtvis internet och de sociala medierna det i dag. Men på samma sätt som kaffehusen som samhällsforum för över 200 år sedan satte saker i rullning och var startpunkten för den borgerliga offentligheten kan de sociala medierna vara en startpunkt för offentlighetens demokratisering av i morgon.
Idag samlas människor inom olika sociala nätverk för att umgås, utbyta intresse, tankar och idéer. Bloggandet har gjort den privata sfären offentlig och förvandlat konferensrummet till en öppen samhällsdebatt och ett forum där ordet är fritt. Konsumenten har i och med tillgången till produktionsverktygen förvandlats från passiv mottagare till offensiv konsument. Storebror ser dig fortfarande, men tack vare den digitala kaffebönan tittar allmänheten tillbaka.
Så även om internet inte förändrat de demokratiska grundvalarna, har det i alla fall gett oss en demokratisering av tanke och handling. Via nätet har användarna fått större makt. Vi kan påverka genom bloggar, sociala nätverk och andra användargenererade verktyg.
Det brukar sägas att människan blivit framåtlutad i takt med de sociala mediernas intåg. Vi vill göra oss hörda och vara med och skapa och tack vare att människan numera har (viss) kontroll över produktionsverktygen är i alla fall möjligheten att påverka större än någonsin.
Sociala mediers intåg har därmed lett till en form av revitalisering av den offentliga sfär som Habermas anser ha förfallit under 1900-talet, men hur socialt och deltagande sociala media än är, reduceras deltagandet ofta till en Jag-Ni relation, istället för den Jag-Du relationen som är central i den dialogilosofi som Habermas trots allt är ett barn av. Det direkta och personliga mötet ersätts av ett mingelparty, bestående av många möten, samtidigt, och frågan är då om man egentligen ”möts” eller uppnår dialog. Man kanske bara speglar sig i mängden av möjliga möten. Jag blir inte till i mötet med ”Du, utan jaget formas och isoleras gentemot ett ”Ni” istället.
Många forskare hävdar i sammanhanget att det går en gräns inom sociala nätverk på webben, som exempelvis Facebook, där vi slutar att interagera och börjar att sända. När mottagarna av våra uppdateringar blir fler än 140 stycken förvandlas vi från ”chattare” till sändare. På Facebook eller Twitter blir vi alltså sändare av våra egna liv (dokusåpan om mig själv).
En intressant utveckling är också användandet av anonymitet. I internets barndom var det anonymiteten som skulle hela oss. Nu har vi gått varvet runt och blottar våra identiteter mer än nånsin. Största mötesplatsen i dag är Facebook där själva poängen är att hålla kontakten med så många som möjligt. Med hjälp av mikro- eller nanobloggande uppdaterar du dig själv och tar del av dina vänners liv. Anonymiteten som redskap finns naturligtvis kvar på andra webbplatser, men det är ändå intressant att ”riktiga” kompisar intresserar mest.
Anonymiteten och anonymitetens påstådda död kan vara värd en passus, eftersom det fenomenet problematiserar Lessigs uppdelning i en Read Write-kultur och en Read Only-kultur. Uppvisandet av ditt ”rikitiga” jag och dina ”riktiga” vänner i en reciprok Read Write-kultur lämnar ju också spår och fingeravtryck efter sig, vilket passar de som vill tjäna pengar på en Read Only-kultur, som hand i handsken. Allt som är ”Jag” eller ”Du”, på riktigt är endast ett klick bort, vilket naturligtvis lämnar dörren öppen för de som vill tjäna pengar på skräddarsydda lösningar som passar bara för dig, och återigen är du förpassad till passagerarsätet, där du inte längre styr aktivt, utan istället blir ett objekt som blir kommersiellt uppassad dygnet runt.
Fotavtrycken tjänar alltså som filter i det som kan kallas rekommendationsåldern. I en värld där all information finns att tillgå gäller det att få fatt på rätt information. Därför gäller det att filtrera informationen rätt, hitta rekommendationer som passar dig. Chris Anderson menar att hittarna eller det välkända kan få människor att hitta rätt i den långa svansen. För att exempelvis en musiktjänst skall fungera måste det finnas både och, där man via en storsäjare blir rekommenderad en lågsäljande kusin.
Avslutning
Bloggar, twitter, facebook, youtube wikipedia osv. är alla exempel på det man brukar kalla sociala medier. Till sin karaktär skiljer de sig från traditionell media i det att användarna både är producenter och konsumenter, oftast då i samma knapptryckning.
Som teoretiskt ramverk har jag använt mig av Chris Anderson ”Den långa svansen” då jag tycker att den bilden i mångt och mycket sammanfattar kulturen inom de sociala medierna. Deleuzes rhizombegrepp anser jag fånga mycket av de filosofiska aspekter som bilden av den långa svansen medför. Del Landas panspektron och Foucalts panoptikon ringar in mycket av den övervaknings- och kontrollproblematik vi står inför. Även Habermas ideer om en ideal offentlighet har blötts, då jag ställt mig frågan om bloggosfären skulle kunna tänkas vara en sådan. Det går naturligtvis inte att komma fram till ett entydigt svar på den frågan, men som måttstock är den intressant.
Bloggosfärer i alla dess former kan också illustrera internets återgång till sitt ursprung. Det som började med en oändlig möjlighet till kommunikation utvecklades till oändlig möjlighet till spridning av information, och nu är cirkeln slutet då återigen möjligheten till kommunikation står i fokus. Och naturligtvis handlar det om två sidor av samma mynt.
LÄSNING
Anderson, Chris (2009) Free – the future of a radical price. Random house
Anderson, Chris (2007) Long Tail. Bonnier Fakta
De Landa, Manuel (1991) War in the age of intelligent machines. New
York: Zone.
Deleuze, Gilles (1991/1998), Postskriptum om kontrollsamhällena.
Stockholm: Raster.
Fleischer, Rasmus (2009) Det postdigitala manifestet Ink Bokförlag
Foucault, Michel (1987) Övervakning och Straff. Arkiv Förlag
Habermas, Jürgen (1984/2003) Borgerlig offentlighet Arkiv Förlag
Lessig, Lawrence (2008) Remix: Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy
Om sociala medier på nätet
http://jardenberg.se/
http://mindpark.se/
http://samesamebutdifferent.se/
(tryckt 2009 som skrift nr 14 i Pedagogik & Mediaseminariet)
I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet över 7 procent av rösterna och bland väljare under 30 är PP faktiskt det största partiet, på ungefär 20 procent av rösterna. Så hur kunde det gå så här för ett parti som när det bildades för tre år sedan ansågs som enbart snäppet seriösare än Kalle Anka-partiet?
Jag tror att ”etablissemangets” stora misstag var att de reducerade Piratpartiet till ett snorungeparti där anhängarnas enda syfte var att vilja ladda ner filmer och musik gratis. Och eftersom nedladdning enligt majoriteten av samma etablissemang borde ses som stöld, lika mycket stöld som det är att gå in på Åhléns och ta skivan utan att betala, bemöttes det nya partiets agenda på samma sätt som man bemöter en fyraårings skrik efter godis i affären. D.v.s. att med mer eller mindre mogna tillvägagångssätt försöka informera motparten om det orimliga i deras önskemål.
Och det är klart att ett parti med stöld på agendan kanske bör bemötas på ett sådant sätt. I vilket fall som helst tror jag att ett parti som går till val på att det är rätt att snatta, knappast skulle få vare sig uppmärksamhet eller framgångar. Så vad handlar det hela om? Är det så att var femte medborgare mellan 18 och 30 år vill legalisera stöld eller finns det någon annan förklaring?
Resonemanget med ett etablissemang som ser nedladdning som stöld är naturligtvis en extrem tillspetsning. Vad som är etablissemang och inte ligger i mångt och mycket i betraktarens öga. Dessutom används termen gärna en gång för mycket istället för en gång för lite och då ofta med avsikten att göra sin åsikt hetare än vad den är.
Självklart är det inte så att alla och kanske inte ens de flesta politiker och journalister likställer nedladdning med stöld. Men att man överhuvudtaget ställer frågan på det sättet avslöjar en viss distans till problematiken.
Jag tror inte att de som röstade på Piratpartiet gjorde det enbart eller kanske ens främst för att man ville legalisera fildelning. Jag tror att en förutsättning för att förstå Piratpartiets framgångar är att förstå innebörden av sociala medier. En mer akademisk definition av sociala medier kommer senare men i den korta versionen handlar det om media där innehållet styrs av de som använder det. Media som kommunikativt har mer gemensamt med det direkta samtalet än med en tv-kanal eller en traditionell dagstidning.
Utan sociala medier inga framgångar för Piratpartiet. Dels på grund av att många förmodligen röstade på Piratpartiet för att försvara den offentlighet som sociala medier utgör. Dels på grund av att Piratpartiets frågor fick mycket större utrymme inom sociala medier än inom mer traditionella medier. Så ju fler som använder sociala medier, desto fler blir naturligtvis måna om dess fortsatta existens. Och om man tycker att de etablerade partierna inte ser problematiken inifrån utan utifrån eller uppifrån är det lätt hänt att man hamnar i knät hos de som trots andra brister ändå ser problematiken inifrån.
Men för att ta det hela från början, eller i alla fall för att försöka få lite perspektiv på det hela, går vi tillbaka femton år i tiden, till 1994. Sverige tog brons i fotbolls-VM. Foppa gjorde sin berömda dragning som gav oss OS-guld. Carl Bildt var statsminister, Bill Clinton var amerikansk president och passagerarfartyget Estonia förliste. Hur skulle förresten Estoniakatastrofen ha rapporterats om olyckan hade skett i dag med dagens twittermöjligheter. Det känns ganska svindlande att tänka sig hur denna skräckrapportering direkt från havet skulle ha sett ut
Men 1994 såg medie- och kommunikationslandskapet helt annorlunda ut än idag. Då kommunicerade man med icke närvarande via stationära telefoner. Mobiltelefoner fanns men användes av få. Ville man ringa någon när man var ute på stan var det telefonkiosken som gällde.
1994 lyssnade man på musik via musikspelaren och man inhandlade sin musik i skivaffären och man tillägnade sig information om musik via magasin. Magasin som om de var specialiserade tog ett tag att bli hitfraktade.
Och var man sportintresserad och inte enbart intresserad av det som dagstidningarna rapporterade om, krävdes det också en hel del tålamod. Om man exempelvis (som jag själv) var intresserad av boxning, blev man hänvisad till månadsmagasin. Räknar du in eftersläpningen till Sverige fick jag alltså vänta i 2-3 månader från det att matcherna gick till det att jag kunde läsa om dem.
Nischade nyheter fick man alltså vänta ett bra tag på att kunna ta del av. Hände någonting stort fick man naturligtvis reda på det genom dagstidningar och tv. Men även här fick man hålla till godo med den utvalda vinkeln.
1994 användes naturligtvis hemdatorer, men få använde de till något annat än skrivmaskiner. Bara det var ju en revolution. Att kunna redigera en text utan tipp-ex kändes som himmelriket. Men gemene man levde ännu i föreställningen att datorn var en sluten värld vars förtjänster var verktygslådans. Datorn kunde underlätta en massa saker, men det handlade främst om stationära saker som att skriva, rita, räkna osv.
Om man ska nämna ett paradigmatiskt år för internet så ligger nog 1995 närmast till hands. Då började människor utanför den snävt sett akademiska världen upptäcka internet och inse att det här fanns ett verktyg för kommunikation och informationsinhämtning. Människor med särintressen skapade diskussionsgrupper och de mer tekniskt drivna startade även egna hemsidor. E-post började också bli ett begrepp. Kort sagt, människor med datorer kunde börja skriva meddelanden till andra människor med datorer. Och var man väl uppkopplad fanns det inga geografiska begränsningar.
När internet som socialt fenomen fortfarande befann sig i sin linda var mycket av forskningen inriktad på frågor om identitet och anonymitet. Internet var då något främmande och fascinerande, där vi kunde skapa alternativa liv. Datorn och webben började ses som en extra kroppsdel. I dag är internet inte mer märkligt än telefonen eller tv-apparaten. För första generationens internetanvändare var internet och datoranvändning däremot något märkvärdigt på samma sätt som telefonen var något alldeles speciellt för första generationens telefonanvändare. Användandet och placeringen av telefonen kan för övrigt jämföras med användandet och placeringen av datorn. Telefonen placerades länge på en speciell piedestal i hemmet. Min egen mormor och farmor som föddes i början av förra seklet var knappast unika i noggrannheten i arrangemanget runt telefonen. Telefonen sågs som något märkvärdigt, och som varandes märkvärdigt fanns det ritualer att följa. På samma sätt sågs datorn och internet som något speciellt för oss som tillhörde den första generationens internetanvändare. Vi placerade datorn på en given plats i rummet tillsammans med ”datorlika” prylar. Men tidernas förändras. I takt med att märkvärdigheten försvinner, försvinner också det rituella beteendet i samband med användandet av tekniska prylar. I dag finns det inte enbart en specifik plats där man kopplar upp sig ifrån. Den trådlösa uppkopplingen gör att du kan koppla upp dig lika smidigt som du kan använda din telefon.
Så för dagens tonåring som föddes i början av 90-talet finns ingen erfarenhet av ett liv utan internet. Internet har helt enkelt blivit transparent, något självklart, en fullständigt integrerad del av våra vardagsliv. Att vara ”online” har inte längre någon science fiction-mystik över sig. Den alternativa värld vi förut trädde in i har ersatts av en naturlig del av vardagen, på samma sätt som bussen till jobbet.
Så om den samhällsvetenskapliga forskningen om internet för en 10-15 år sedan hade en aura av science fiction omkring sig är fokus idag mycket mer jordnära. Cyborg-problematiken av igår har fått ge vika för hårda fakta om lagstiftning och yrkeskårers berättigande i centrum. I dag står också förändringen av ”masskommunikationen” högt på dagordningen. Traditionella massmedier som papperstidningar, radio och tv har fått bereda plats på bänken för masskommunikation via internet, såsom bloggar etc. Nya sätt att konsumera exempelvis musik har lett till kris för skivbolagen osv.
Man kan alltså säga internet som samhällsvetenskapligt forskningsobjekt har skiftat fokus från science fiction till dagens transparenta webb, eller från något främmande och fascinerande till något vardagligt och självklart, eller varför inte från antropologi till etnologi.
Wikipedia
En slags startpunkt för mycket av den problematik som rör sociala medier utgjorde lanseringen av Wikipedia, som kan sägas vara det sociala mediets uppslagsverk eller bloggosfärens svar på Nationalencyklopedin (NE).
Det som kännetecknar Wikipedia är att i princip alla kan lägga upp artiklar och redigera i princip alla sidor och eftersom artikelförfattandet inte är reserverat för den legitimerade expertisen finns det naturligtvis överlägset fler artiklar på Wikipedia än på NE. Wikipedia kan ses som bloggvärldens uppslagsverk, eftersom sidan på sitt sätt är en jätteblogg som är kollektivt författad.
Wikipedia såg dagens ljus i början av 2001 då entreprenören Jimmy Wales och filosofen Larry Sanger insåg att deras försök att skapa uppslagsverket Nupedia som var organiserad runt idén att låta akademiker skapa artiklar, inte växte i den takt de ville. För att få fart på skrivandet anammade man wikitekniken som går ut på att besökarna själva kan redigera sidorna. Man testade Nupedia som en öppen lösning, alltså Wikipedia. Inom ett par veckor fanns fler artiklar på Wikipedia än Nupedia - och då hade budskapet i första hand gått ut till samma människor som man hade hoppats skulle bidra till Nupedia.
Det var alltså på grund av att Wikipedia släpptes fri, öppen för alla, som tillväxten började.
Wikipedia kan ses som ett exempel på en kollektiv produktion där legitimerade faktagranskare saknas. Istället garanteras tillförlitligheten av deltagarna själva. Ju fler initierade som läser artiklarna, ju fler faktagranskare.
Wikipedia är alltså helt avhängt sina användare. Det är fritt fram för vem som helst att lägga till ett ämne, vilket gör att antalet ”sidor” är betydligt fler på wikipedia än exempelvis Nationalencyklopedin i Sverige eller Britannica i den engelskspråkiga världen.
Intressant är även att i takt med Wikipedias utveckling kan en motsättning mellan två läger skönjas. Å ena sidan de som förespråkar en form av expertisfilter och å andra sidan de som förordar en total öppenhet mot nya artiklar. Personligen kan jag tycka att själva storheten med Wikipedia är dess självsaneringsfunktion, dvs. att allt nytt är välkommet och att användarna själva är faktagranskarna.
I dagarna (slutet av augusti 09) meddelas också att engelska Wikipedia tänker införa en form av kontrollinstans. Tanken är att ändringar i artiklar om levande personer måste granskas av en redaktör innan de blir synliga, allt för att minska risken för sabotage… Nödvändigt kan tyckas, men frågan är om inte själva idén om ett helt användarstyrt uppslagsverk naggas i kanten en aning.
Definition av sociala medier
Det som gör/gjorde wikipedia så omdebatterat är dess avsaknad av utomstående kontroll. Kontrollen sköts av användarna själva helt enkelt. Användarstyrning är det centrala begreppet i det sociala medielandskapet. Användarna står själva för innehållet, till skillnad från medier där speciella publicister eller journalister producerar innehåll att konsumeras av betalande läsare eller tittare.
En term som brukar användas synonymt till sociala media är Web 2.0 Det är ett samlingsbegrepp som myntades i ett kommersiellt sammanhang för att beskriva tjänster och affärsmodeller där användarna har stora möjligheter till interaktivitet och samarbete. Överbryggande för innehållet på Web 2.0 är att det är användarskapat. Jag tänker inte fortsättningsvis använda mig av termen men eftersom man som sagt ofta använder ”Web 2.0” som synonymt med sociala medier kan det vara bra att känna till den när man diskuterar sociala medier.
Traditionella typer av medier som inte ryms under de sociala mediernas paraply, brukar ofta lite pejorativt kallas för gammelmedia (i alla fall inom social medier).
Huvudsakligt igenkännande drag för ”gammelmedia” är att distributionen sker enkelriktat, det vill säga från en stor aktör eller sändare till många mottagare. Gammelmediakonsumenten har traditionellt varit starkt begränsad att bidra med eget innehåll annat än när distributören så tillåtit och då oftast efter någon form av gallring eller redigering, typ insändarsidor.
Bloggen
Begreppet och företeelsen som måste ses som själva moderskeppet för sociala medier är bloggen.
Termen blogg är en förkortning av weblogg som i sin tur kommer från engelskans weblog. Weblog är en hopslagning av de engelska orden web och log och är alltså en webbsida med periodiskt publicerade inlägg där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen oftast är högst upp.
Det var i och med bloggens intåg man på allvar började prata om sociala media. Bloggen gjorde att ”alla” blev potentiella sändare. ”Sändningen” var bara ett knapptryck bort. Den tidigare ”hemsidan” krävde lite mer tekniskt kunnande av sin innehavare och dessutom var man som läsare oftast hänvisad till en gästbok för att kunna kommentera.
Det som gör bloggen speciell är just enkelheten. Det krävs inga tekniska kunskaper att starta en blogg. Vem som helst kan i princip starta en blogg och göra sin röst hörd. Att starta en blogg är i princip inte svårare än att få en e-postadress.
Skillnaden mellan en blogg och en vanlig hemsida är användarvänligheten. För den som ville publicera sig via en hemsida krävdes en hel del tekniskt kunnande och en hel del tid. Att blogga tar inte längre tid än att mejla… Av användarvänligheten följer naturligtvis mångfalden, vilket innebär att var och varannan internetanvändare bloggar själva eller följer andra som bloggar. Bloggar har enkelt blivit en del av vardagen, vilket innebär att ämnen och intressen som tidigare krävde tålamod att odla i dag kan odlas 24 timmar om dygnet.
Att tala om ”bloggen” som ett homogent fenomen låter sig tekniskt göras, dvs, se det som ett socialt media, men innehållsligt har bloggar inte mer gemensamt än vad en universitetsföreläsning har gemensamt med en hejaramsa på en fotbollsmatch.
Så att exempelvis jämföra olika bloggars popularitet är ungefär lika matnyttigt som att jämföra en kvällstidning med en roman eller att titta på hur ett visst bananmärke säljer jämfört med ett speciellt strumpmärke.
En term som används för att täcka in bloggens plats i det sociala medielandskapet är bloggosfär. En aning förenklat kan det sägas att sociala medier ringar in formen eller plattformen, medan bloggosfären försöker ringa in deltagarna eller uttrycket. Med det inte sagt att bloggosfären är en enhetlig klump som rör sig i takt. Existensen av en bloggosfär är avhängig användarnas idenfikation med denna. Ju större andel av användarna vars identitet i hög eller låg grad ligger i att vara en användare av bloggar osv. ju större fog finns det att tala om en bloggosfär. Och för att återknyta till det jag inledde med, nämligen Piratpartiets framgångar, kan man nog säga att deras framgångar till viss del kan förklaras med existensen av en bloggosfär. De etablerade partierna hade inte riktigt räknat med bloggosfärens existens. Man försökte så gott det gick reducera frågorna om fildelning och integritet till deras egen verklighet. Och med det tror jag många som befann sig inom bloggosfären kände sig osynliga.
Man skulle allstå kunna tala om en social ”bloggosfär”, eftersom det ”där” finns en tendens att identifiera sig mot ”gammelmedia”. I denna identifikation finns även ett systerskap med identifikationen mot nöjesindustrin och dess försök att kriminalisera all form av informationsöverföring via fildelning.
Det råder möjligen en form av underdogkonformism, eftersom bloggandet svarar mot ett underifrånperspektiv. Den som har den traditionella makten via gammelmediamakt, politisk makt eller ekonomisk makt hade ju i bloggens begynnelse inte samma behov av bloggen som uttrycksmedel. De fick ju sina röster hörda via de kanaler som fanns. I och med bloggens intåg kunde vem som helst komma till tals (naturligtvis utan den traditionella maktens genomslagskraft men ändå). Det uppstod en annan källa för informationshämtning och kritisk diskussion.
Ett publikt genombrott för bloggen eller bloggosfären i Sverige kan möjligen dateras till den 26 december 2004. Före det förknippades bloggen mest med nätdagböcker av högst personlig art och något för enbart de närmast sörjande. Men efter tsunamikatastrofen visade sig många bloggar mycket effektiva för snabb kommunikation och publikation. Det sattes upp listor på bloggar på plats av svenskar i Thailand. Det visade sig vara snabbare och effektivare än att gå via media och myndigheter.
En annan viktig händelse i bloggosfärens historia var riksdagens behandling av FRA-lagen den 17 juni 2008 som skapade en så kallad "bloggbävning". Bloggen gjorde sig då gällande i ett nytt medielandskap mer än någonsin.
Twitter och facebook
En vidareutveckling av bloggen är mikrobloggen och nanobloggen. Mikrobloggen tillåter 140 tecken medan nanobloggen enbart tillåter ett ord. Nanobloggen är än så länge mer en rolig idé än något som slagit igenom. Men en tanke med nanobloggen skulle kunna vara enbart länkar, dvs kommunikation via hyperlänk enbart.
Det främsta exemplet på mikrobloggar är i dagsläget det som kallas twitter. Den stora skillnaden mot den vanliga bloggen är alltså utrymmet. Som twittrare får du enbart 140 tecken att använda åt gången. Twitter möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar. Uppdateringarna visas då på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Twitter slog igenom under 2008 som ett alternativ till facebook för den som ville nätverka.
Facebook är en nätgemenskap som grundades i början av 2004 av studenten Mark Zuckerberg i syfte att hålla kontakten med sina vänner. I september 2009 hade sidan över 300 miljoner medlemmar världen över och växer snabbast av alla sociala nätverk och communities.
Facebook är ett gott exempel på mikrobloggens/nanobloggens funktioner. Dvs, att du förutom direktkommunikationen och nätverkandet även kan komma med uppdaterade kommentarer som alla dina vänner kan läsa.
På facebook kan du följa dina vänners dagliga liv, men också marknadsföra dig själv för potentiella arbetsgivare/arbetstagare osv. Facebook har helt enkelt blivit favoritfik, arbetsförmedling, anslagstavla, skvallertidning, telefon… Allt under ett och samma tak. Ju fler som är med, desto större anledning att själv delta.
Man kan också skönja en förändring under senare tid. Från början var facebook framförallt en plats där man samlade på vänner. På senare tid har uppdateringen av status fått en mer central roll, dvs. rutan där du kan komma med en kort kommentar som alla dina ”vänner” kan läsa har börjat användas mer och mer. Ska man förenkla en smula kan man säga att det var tillgången till den avancerade adressboken som fick många av oss att ansluta sig, men det är prenumerationen på information om och av dina vänner som får oss att ständigt återvända.
Facebook har också växt enormt i gruppen +55, dvs det handlar inte enbart eller ens främst om en mötesplats för ungdomar längre. Vissa gör till och med gällande att ungdomar är på väg att överge facebook, allt enligt tesen att man inte vill vara på samma ställen som sina föräldrar.
Kort sagt kan man säga att facebook har blivit mainstream eller transparent, dvs något som ”alla” använder och alla har sitt sätt att använda det på. För poängen är trots allt att det används därför att andra använder det.
Twitter och Facebook är en slags sms-version av bloggen. SMS som masskommunikation alltså, inga utsmyckningar bara handling. Twitter är mer åt blogghållet, medan facebook är mer ”social” till sin karaktär. Twitter är naknare, medan facebook har fler verktyg.
Twitter är mer masskomminikation, medan facebook även tillhandahåller den traditionellt riktade kommunikationen. På Twitter är det vad som skrivs som är i centrum, medan facebook fokuserar på vilka som är där…
Som läsare kan jag alltså bokmärka/prenumerera på mina favoritbloggare/twitters. När det gäller twitters kan du även se vilka som följer samma twitter som du och vilka twittrar som din favorittwitter själv följer.
Eftersom twittern är lätt att uppdatera, från exempelvis mobiltelefonen, har twittern blivit ett perfekt verktyg för den som vill sända och ta emot skriftliga livesändningar av alla dess slag. Förloppet i ett idrottsevenemang kan lätt präntas ner och kommenteras kontinuerligt. Även demonstrationen har kunnat följas live med hjälp av twitter. Deltagare i dramatiska händelser kan alltså med hjälp av sin mobiltelefon även bli nyhetsförmedlare.
Många twittare använder sig av länken som verktyg. En iakttagelse och en aktuell länk, så är du där det händer, när det händer.
Rättegången mot Pirate Bay var ett annat ”evenemang” som kunde följas live genom en av de åtalades penna när han twittrade inifrån rättssalen.
PB-affären är också intressant eftersom den blottlägger en motsättning mellan det ”gamla” och det ”nya”, traditionell makt och styrning å ena sidan och virtuell ”makt” och ”styrning” å andra sidan. Det framkommer dels i själva PB-frågan, dess organisation och eventuella skuld i upphovsrättsfrågan, men också i hur affären hanterats i bloggosfären. Hur man på exempelvis Wikipedia kunna följa rättegången ”as we speak”.
När nu männen bakom Pirate Bay i tingsrätten blev fällda för medhjälp till brott är det många som är rädda för att det kommer att få biverkningar för sociala media. Om den som tillhandahåller tekniken för sociala mediér kan bli ansvarig för innehållet på alla användarstyrda kanaler kan det få ödesdigra konsekvenser. En jämförelse med den ”riktiga” världen skulle vara att vägverket görs ansvariga för brott som sker på vägarna eller att luftverket görs ansvarig för eventuell kriminell aktivitet i luften…
Fildelningsnätverken som sociala media
Om man för ett tag bortser från juridiken bör man också närma sig ”fildelning” och fildelningsnätverk som social media. Dvs. det handlar inte enbart, och kanske inte ens främst, om att ladda ner musik gratis. Utan fildelning handlar minst lika mycket om att socialisera med musiken som ursäkt. Det är alltså minst lika mycket frågan om en bokklubb som en bokhandel. Man vill helt enkelt diskutera och byta tips om musik samtidigt som man har möjlighet att ladda ner musiken.
Alla användarkonton kan jämföras med skivaffärer (som bedriver häleri skulle vissa hävda). På samma sätt som inom andra sociala media kan du med hjälp av add-knappen lägga till andra användare så att snabbt kan gå in och botanisera bland deras musik (eller annat). Som ”konsument” vet jag då att vissa användare erbjuder exempelvis 60-talsmusik, medan andra kanske specialiserar sig på modern rockmusik. Då kanske jag väljer att gå in och kika på vad för nyinkommet en användare med ett visst specialintresse har laddat ner, på samma sätt som jag väljer att besöka en fysisk specialaffär när jag inte letar efter något specifikt.
Det upphovsrättsindustrin missar i sin iver att kriminalisera sin publik är fildelningens sociala karaktär. Den tekniska utvecklingen gör det lika svårt att strypa delningen av filer som det är att strypa det fria ordet… Det går, men är vi beredda att betala priset…
”Varan” är inte längre musik som fysiska exemplar, utan istället är det tillgången till sociala media där fildelning är möjligt som är ”varan”. Innehållsligt är också fildelningsnätverken ofta exempel på det Chris Anderson kallar ”den långa svansen” (mer om det senare). Det som laddas upp och ner är naturligtvis mycket hits, men även mycket som kommersiellt sett ansetts dött. Låtar och artister som i och med fildelandet får nytt liv, eller även i vissa fall uppmärksammas från ingenting.
Det finns utöver den formella kopplingen mellan bloggning och fildelning en naturlig närhet innehållsligt sett eftersom frågor om öppen källkod, fri programvara och fildelning kommer mycket högre upp på agendan inom bloggjournalistiken än den gör inom ”vanlig” media.
Alla aspekter av den fria informationen blir naturligtvis intressantare för bloggjournalistiken eftersom den är själva förutsättningen för verksamheten. Det är kanske inte konstigare än att den ”vanliga” journalisten intresserar sig mer för tryckfrihet och yttrandefrihet än den genomsnittlige läsaren. Skillnaden är att den genomsnittlige läsaren och journalisten ofta är samma person på bloggarna.
Problematiken med fildelning berör även en annan problematik som går igen i motsättningen mellan social media och gammelmedia, nämligen gratiskulturen. Tidningar, skivbolag eller filmbolag vill naturligtvis ha bra betalt för det de gör. Svårigheten att ta betalt för saker som kan dupliceras i all oändlighet gör att ovanstående aktörer får problem. Problem som de alltför ofta försöker lösa på samma sätt som ”etablissemanget” alltid försökt lösa hot underifrån, nämligen genom inhägnader och förbud. Skivbolagen försöker möta fildelarna med å ena sidan kriminalisering och förbud och å andra sidan styckesförsäljning. Tidningar går också igenom en slags kris för närvarande och diskuterar för fullt hur man ska kunna ta betalt för sina produkter.
Även i den här frågan tar inte etablissemanget i form av skivbolag och tidningshus det sociala medielandskapet på allvar. För återigen försöker man styra agendan utan att själva doppa tårna i havet av användare. Istället för att marknadsmässigt försöka komma fram till produkter som användarna är villiga att betala för så sitter man i slutna (nåja) styrelserum och planerar vad som ska tas betalt för. Men som bland andra Chris Anderson är inne på, gratis är gott och det går inte att mura in digitala varor... I längden .
Sociala medier kommer kanske inte att kullkasta vår syn på marknadsekonomi. I mångt och mycket kan man kanske säga att det är en perfekt marknadsekonomi som råder, men att det i dag (eller i alla fall i morgon när krutröken lagt sig) är användarna som sätter värdet. Vilket väl är just marknadsekonomins signum? Att användarna inte värdesätter samma saker som man gjorde innan den digitala åldern är ett faktum som är svårt att komma runt.
Myspace och Last.fm
Myspace är ett intressant exempel på socialt media där musikanvändning står i fokus och som befinner sig i den långa svansen. Myspace är som ett musikaliskt twitter. Som musiker kan du lägga upp streamad musik för vem som helst att ta del av och för den musikintresserade konsumenten kan man med hjälp av vänlistor och kommentarer botanisera bland musik du inte trodde fans som du lockas till av dess närhet till favoritmusiken. Om du skapar ett myspace-konto enbart i syfte att samla ihop andra myspaceanvändare blir du också en redaktör eller producent av media. Poängen att gå in på din sida är då att surfa sig igenom din musiksmak, vilken alltså manifesteras på din sida.
Ett annat exempel på när man med hjälp av ett användarkonto blir en musikalisk ciceron för andra användare är Last.fm . Du går in, skapar en profil. Och med hjälp av utbudet skapar du en favoritlista, kommenterad eller okommenterad Utöver Last.fm finns en uppsjö tjänster med en liknande funktion.
Youtube
Ett bra exempel på social media där videosnutten står i centrum är Youtube . Kommunikationen sker via videosnuttar, dels privata snuttar och dels snuttar från filmer eller tv-program. Dagen efter en omtalad tv-sändning kan du garanterad se klipp på Youtube garnerat med mängder av kommentarer om detta.
På Youtube kan alla vara både sändare och mottagare. Som passiv mottagare behöver du bara gå in på hemsidan och söka dig vidare, men om du vill ha lite mer struktur på ditt Youtube-konsumerande måste du skapa egen sida, där du kan spara dina favoritklipp eller prenumerera på andra personers klipp. Det intressanta är att du i samma stund som du skapar din egen sida där du samlar dina favoriter av andras klipp, blir du själv en sändare. Så även om jag inte lägger upp egna videosnuttar utan enbart favoritmarkerar andras snuttar, blir jag en redaktör i det sociala medielandskapet. På samma sätt som om jag från min blogg bara prenumererar (via RSS) på andras artiklar. Mina ”läsare” kan därmed gå in på min Youtubesida eller blogg för att få ett redigerat filter. I exemplet Youtube blir jag en förhoppningsvis trovärdig redaktör som samlar ihop relevanta klipp.
Youtubes slogan är "Broadcast Yourself" vilket speglar företagets idé: att tillhandahålla möjlighet för videouppladdning. Besökare uppmuntras att registera ett konto, som gör att man kan ladda upp videosekvenser men man behöver inget konto för att titta på andra användares filmer. Exempelvis kan man göra personligt material tillgängliga endast för de man vill ska se dem, som familj och vänner, medan amatörfilmare kan ladda upp sånt man vill ska ses av en större publik. Videobloggning har speciellt ökat i popularitet på grund av Youtube. Detta har lett till mindre kändisskap för vissa bloggare.
Trots att Youtube förbjuder uppladdning av upphovsrättsskyddat material utan tillstånd består en stor del av videomaterialet av scener ur tv-serier, filmer, musikvideor och sportevenemang. Och om man för en stund ställer ifrån sig upphovsrättsbiten är det inte svårt att se en enorm potential för en second hand-marknad av tidigare sänt material där vi alla blir redaktörer för detta.
Poddradio som socialt media
Poddsändningar skiljer sig från andra sätt att tillhandahålla ljudfiler genom att RSS-flöden används för ändamålet.
RSS är en form av prenumerationstjänst som hjälper dig att via din blogg bli uppdaterad på innehållet på andra sidor/bloggar. RSS gör att du på din egen blogg kan följa en mängd andra sidor utan att själv gå in och besöka dem. RSS-aggregatorer samlar in och ordnar artiklar inom favoritämnet.
Därmed laddas radiofilerna ner automatiskt när ett nytt avsnitt publiceras. Den relativa enkelheten gör att i princip vem som helst kan nå ut med hemproducerad radio eller film över hela världen. Poddsändningar beskrivs ibland som beröringspunkten mellan bloggande och vanlig radio. Till skillnad från radio (och i likhet med bloggande) är det teoretiskt helt gratis att sända podcast vilket gör att privatpersoner och kommersiella företag har liknande förutsättningar.
Med hjälp av särskild programvara kontrolleras prenumerationerna på regelbunden basis och nya publicerade ljudfiler laddas ned automatiskt. När så skett kan man flytta över filerna (eller låta klienten göra det automatiskt) till sin bärbara musikspelare eller liknande. Det är här "pod"-delen kommer då ipod som egentligen är ett märke på en mp3-spelare, med smart marknadsföring närmast har blivit synonymt med produkten mp3-spelare. Poddsändningar i sig kräver däremot ingen iPod utan valfri bärbar musikspelare eller dator med programvara för uppspelning av ljudfiler är tillräckligt.
Sammanfattning
Gemensamt för alla sociala nätverkstjänster på webben är att man via ett användarkonto blir ett subjekt. Samma användarkonto som i sin förlängning gör dig till ”objekt” för de som vill ringa in dig. Journalistiskt skulle man kunna säga att man via sitt användarkonto blir redaktör, en redaktör bland andra redaktörer i det sociala medielandskapet. Som redaktör filtrerar du den enorma mängd av information som finns. Som twittrare hjälper du andra twittrare att hitta intressanta twittrare att prenumerera på. Din roll är alltså dubbel. Som konsument samlar du på dig andra twittrare som du finner givande och som producent erbjuder du dessa till andra som finner just ditt val givande.
Det samma kan sägas på youtube där du bortsett från dina egna privata videosnuttar, blir både både konsument och producent när du skapar ditt konto och börjar samla på favoriter. Myspace följer samma mönster. Du skapar ett myspace-konto för att sprida din egna musik och/eller erbjuda dina vänner för mediekonsumenten på andra sidan.
Det är viktigt att poängtera det faktum att bloggen eller bloggandet ingalunda är ett enhetligt fenomen, där ”innehållet” kan placeras i ett fack, lika lite som innehållet i ett telefonsamtal låter sig ringas in… Du hör knappast någon påstå att telefonen inte är att lita på eftersom det sägs så mycket konstiga saker på telefonen. Men just den typen av svepande generaliseringar är tyvärr inte ovanliga vad gäller bloggen som masskommunikation. Bloggen är en typ av masskommunikation som på en del punkter skiljer sig från den mer traditionella masskommunikationen via papperstidning eller tv.
Jag tror att man ska akta sig för att måla upp problematiken ur ett antingen eller-perspektiv. Att ta Finlandsfärjan utesluter ju inte cykelns existens
När radiochefen Mats Svegfors hävdar att det mesta i bloggosfären är smörja och inte ska jämföras med professionell journalistik har han naturligtvis både rätt och fel. Rätt, därför att, det är klart att ju färre grindvakter och filter desto ”lägre kvalitet”. Mycket är, och framförallt för den utan kompass, ytligt, pladdrigt och ett enda stort brus. Men samtidigt fel, eller i alla fall ointressant eftersom påståendet är på samma nivå som den som ifrågasätter telefonen pga. att det mest pratas strunt på telefonen. Eller att kritisera kaféerna eftersom samtalen där inte håller samma nivå som riksdagsdebatter. Det är klart att om fler får möjlighet att uttrycka sig, så sjunker kvalitén. Dagstidningsjournalistik håller ju inte heller samma kvalitet som den klassiska litteraturen eller de främsta vetenskapsmännens alster. Finns det därmed ingen plats för dagstidningsjournalistik. Man ska inte blanda äpplen och päron…
Demokratiska rättigheter handlar mycket om att ha möjlighet att göra sin röst hörd. Att alla inte kan höras lika mycket och kunna påverka lika mycket är ett problem inom demokratin inte ett argument mot yttrandefrihet… Poängen med bloggosfären eller sociala medier är deltagandet och att ”vem som helst” har möjligheten att nå ut, inte innehållet… Poängen med demokrati är i alla fall i mina ögon proceduren och inte innehållet.
Den möjliga direktdialogen inom sociala medier erbjuder trots allt något som gammelmediet saknar. Gammelmediet har många förtjänster (på samma sätt som ett stort passagerarfartyg), men det är likt förbannat tvådimensionellt. På samma sätt som passagerarfartyget bara går i två riktningar gör gammelmediet det. Social medier kan i sammanhanget ses som massor av mindre fritidsbåtar som kan ta sig fram i princip var som helst. Var och en för sig, endast något för de närmast sörjande, men får femtusen fritidsbåtar plötsligt för sig att samtidigt åka över Östersjön kan det hända saker.
Tre perspektiv
I fortsättningen tänker jag titta närmare på de sociala mediernas intåg ur tre perspektiv. Det första perspektivet rör oss som konsumenter, där Chris Andersons diskussion om ”den långa svansen” appliceras på ”innehållet” i de sociala medierna. Det andra och tredje perspektivet rör oss som medborgare. Det första medborgarperspektivet rör oss som övervakade, kontrollerade och registrerade medborgare, medan det andra medborgarperspektivet rör oss som deltagande, aktiva och politiska medborgare.
Dessa tre perspektiv som utgår utifrån tre teoretiska ramverk hänger naturligtvis ihop. Som sändare och mottagare är vi också konsumenter och producenter av varor i ’den långa svansen’. Och som sådana är vi också subjekt och objekt som kontrolleras och registreras. Men som användare av sociala medier är vi också medskapare av dessa.
Nördarnas revansch eller den långa svansen
Den amerikanske journalisten och chefredaktören för tidskriften Wired, Chris Anderson myntade begreppet den långa svansen (the long tail) i syfte att ringa in varor som fortsätter sälja trots att de är kommersiellt döda . Bilden kommer av att en efterfrågekurva där utbudet inte är beroende av fysisk plats aldrig går ner till noll. Storsäljarna eller hitsen befinner sig i den stora kroppen, medan resten befinner sig i den långa svansen. Den långa svansen är alltså motsatsen till storsäljarna. På en fysisk marknadsplats där utrymmet är begränsat bereds gärna plats för storsäljarna, men på en digital marknadsplats där lagerutrymmet är obegränsad finns även plats för annat än storsäljarna. Andersons poäng är att svansen med det som är kommersiellt dött ändå alltid fortsätter sälja. Om lagerkostnaden överstiger vinsten är naturligtvis den ”vinsten” ändå inte givande, men om lagerkostnaden är noll så blir det vinst även om försäljningen ”bara” är ett exemplar.
Och innehållsmässigt är de sociala mediernas intåg också den långa svansens återtåg, dvs. ett smörgåsbord av allt det som ratats av stormarknader och medieföretag.
Stormarknader, dagstidningar och tv-kanaler måste vända sig till en tillräckligt stor grupp för att vara lönsamma, vilket innebär att tillräckligt nischade ämnen och varor förmodligen hanteras bättre av andra.
Många som fildelar hävdar exempelvis att det främsta skälet är att musiken de efterfrågar inte går att finna någon annanstans. På ett fildelningsnätverk räcker det med att en person laddar upp en skiva, så är rullningen igång. Möjligheten att finna en gammal sedan länge kommersiellt död skiva är alltså större på ett fildelningsnätverk än i en vanlig skivaffär (även en hyfsat nischad sådan).
Skivbolagen har hittills inte varit så pigga på att möta de sociala mediernas utmaningar på något annat område än det juridiska.
Ett område som har påverkats och utvecklats som ett svar på de sociala mediernas spetskompetens är kvällstidningarnas sportjournalistik. Jämför den ”hur känns det”-journalistik som var närmast allenarådande för tio år sedan med dagens initierade kunskapsBank och du ser att mycket har hänt. Man har fattat att när all detaljerad information om favoritsporten och favoritlaget endast är ett knapptryck bort räcker det inte med rutinartade kommentarer.
Ett annat område som påverkats är systembolagets. Intresset för exempel öl och whisky, utanför standardsortimentet har ökat lavinartat under 2000-talet. I takt med att initierade diskussioner om öl- och whiskykultur blivit allmänt tillgänglig har också efterfrågan av fler öl- och whiskysorter ökat. Att folk skulle köa utanför systembolaget när nya ölsorter släpptes var väl knappast troligt för fem år sedan. Och i USA blomstrar mikrobryggerierna.
Så innehållsmässigt kan väl säga att sociala medier har inneburit nördarnas revansch. Inget ämne är för smalt och det finns plats för allt…
Man skulle kunna göra en distinktion mellan auktoritär produktion och kollektiv produktion, där den auktoritära produktionen kännetecknas av en tydlig mätsticka där expertis, försäljningsframgång och minsta gemensamma nämnare härskar. Den kollektiva produktionen kännetecknas istället av mängd, mångfald och extrem variation. Vi har topplistan och hittarna mot allt annat. Vi har få stora drakarna mot många små bloggar. Vi har NE med sin legitimerade exepertis mot Wikipedias folkexpertis, och vi har den samlande lägerelden mot de nischade cigarettändarna.
Den långa svansen kan även med fördel användas som bild för ickekommersiella uttryck. Inom bloggosfären brukar man tala om att försök att ta död på nyheter eller rykten nästan alltid har motsatt verkan. Det traditionella mediedrevet följer ofta ett mönster där ”förföljelsen” till slut tar slut för att det inte finns ett tillräckligt stort intresse av det längre. Men inom bloggosfären är det nästan omöjligt att bli av med drevet. Försök att tysta ner eller förringa får så gott som alltid motsatt effekt. Ett exempel var när chefredaktören på gratistidningen Nöjesguiden i ett publicerat svar till en läsare var i överkant raljerande. När hon sedan fick kritik för detta, togs svaret bort från sidan… och det var då drevet startade. Folk blev ilskna och svaret som naturligtvis kunde grävas fram på den digitala kyrkogården duplicerades ’en masse’. Chefredaktören blev på sätt och viss förföljd och så fort drevet höll på att försvinna dök det upp någon annanstans.
Denna episod kan sägas kombinera de positiva och negativa sidorna av den långa svansen inom bloggosfären. En nyhet kan aldrig helt tystas ner så länge det finns en person som tycker annorlunda. När Nöjesguiden försökte tysta ner historien gick naturligtvis inte det, vilket var positivt. Negativt var naturligtvis att uppmärksammandet av detta försök övergick i ryktesspridning och personförföljelse.
När något väl fått fotfäste är det alltså i princip omöjligt att få det att försvinna. Ett slags omvänt övervakningssamhälle. Någon sa att alla småbrorsor är långt mer farliga än storebrodern på nätet.
Ovanstående episod kan också förstås med hjälp av begreppet rhizom.
Deleuzes begrepp rhizom är intressant i en diskussion om digitala varor i den långa svansen. Framförallt inom fildelningsnätverken. Rhizom är i orginaltappning en beskrivning av undervegetation (som ormbunkrar) i naturen som är så gott som omöjlig att ta död på. Det samma kan ju sägas om filer som väl fått fotfäste inom fildelningsnätverken. På det sättet blir den långa svansen bara längre och längre.
Inom samhällsvetenskapen började termen rhizom användas av filosofen Giles Deleuze för att beskriva ett system utan original och kopia. Tanken är att nätverken likt ett rhizom inte har någon stam och inga grenar. Rhizom är egentligen ett biologiskt rotsystem, ett underjordiskt sammanbundet överlevnadsystem som finns hos exempel ormbunken. Ett rhizom är närmast omöjligt att ta kål på eftersom det inte finns några vitala delar i ett sådant system. Om en del slås ut klarar sig alltid helheten. Information som letat sig in i systemet kan dupliceras hur många gånger som helst, vilket gör det så gott som omöjligt att strypa den. Alla delar är lika vitala eller icke-vitala för helheten.
En händelse som på ett bra sätt illustrerar bloggosfärens rhizoma karaktär och etablissemangets oförståelse inför detta är motståndet mot FRA-lagen. Lagen mötte ett så omfattande motstånd att man talade om en bloggbävning. Men likt i sin hantering av Piratpartiets agenda ville man gärna analysera skeendet utifrån traditionell medielogik.
Traditionell medielogik (tillspetsat naturligtvis) utgår från att det måste finnas en tydlig sändare, producent eller utgångspunkt. Att det fanns ett motstånd var ju inte så konstigt, men hur kan det komma sig att det blev så kraftfullt. FRA-lagen hade ju inte ens många journalister själva superkoll på, så hur kunde då motståndet på nätet vara så omfattande? Det var så omfattande att flera inom så kallade gammelmedia började skriva om upprorsmakare med dold agenda.
Man analyserade alltså bloggbävningen utifrån sin egen medielogik istället för att analysera bloggosfärens eller sociala mediers rhizoma karaktär, vilket i det här fallet gjorde att det började skaka ordentligt.
På samma sätt här som när det gäller framgången för Piratpartiet eller i mindre skala reaktionen mot Nöjesguidens chefredaktör handlade det om kritik- icke tillfredställande svar- muller. Reaktionen eller frånvaron av trovärdig reaktion satte igång skakningarna. Digitala avtryck är extremt svåra att radera, men busenkla att duplicera, vilket gör att du aldrig kan klippa av en svans som kliar. Lärdomen borde vid det här laget vara att ta digital kritik på allvar och inte försöka reducera det till något det inte är.
Övervakning
Motståndet mot FRA-lagen är också intressant för att den illustrerar rädslan för två varianter av övervakningssamhälle. Rasmus Fleischer urskiljer två typer av motståndare, idealister och materialister . Idealisterna anlägger ett juridiskt och moraliskt perspektiv, man värnar om den personliga integriteten och vill ha garantier för att ”ond” övervakning ej ska ske. Materialisterna anlägger ett tekniskt perspektiv och menar att sladden inte ens bör dras. Finns tekniken räcker mänskliga garantier föga menar man.
Det intressanta är att det materialistiska motståndet utgår från ett slags panspektriskt övervakningsperspektiv, medan det idealistiska motståndet utgår från ett panoptiskt övervakningsperspektiv. Idealisten vill begränsa övervakarens syn helt enkelt, medan materialisten inte oroar sig för det vakande ögat av idag, utan vad pusselläggaren av i morgon kan göra med alla pusselbitar.
Om Foucaults ”panoptikon” och det elektroniska ögat var varningsklockan i Internets barndom, tjänar förmodligen De Landas tankar om ”panspektron” bättre som övervakningsanalytiker i dag.
Begreppet panoptikon användes ursprungligen av filosofen Jeremy Bentham som en beskrivning av dåtidens "moderna" fängelser men den som har anammat termen för att beskriva det moderna samhället är alltså den franska filosofen Michel Foucault. Ett panoptiskt fängelse är uppbyggt kring ett upphöjt centrum där fångvaktaren sitter. Runt detta centrum formar sig alla cellerna. Själva grundtesen är att du är sedd av något du inte ser. Är du medveten om detta fungerar makten automatiskt. Arkitekturen gör det möjligt för makten att verka utan att utövas. När Foucault använder sig av panoptikonprincipen för att beskriva det moderna samhället har det naturligtvis med makt att göra. En makt som är osynlig men dresserande och disciplinerande. Ett samhälle eller en offentlighet som genomsyras av den panoptiska principen kännetecknas av att individerna låter sig dresseras av vetskapen om att du när som helst kan vara övervakad. Makten avindividualiseras på detta sätt genom ett panoptikon. Makten är allestädes närvarande utan att någon behöver bruka den. Via ett panoptikon innebär individuering i stort sätt det samma som disciplinering.
Begreppet “panspectron” myntades 1991 av filosofen Manuel DeLanda, som vid sidan av Delueze har blivit något av piratgenerationens popfilosof. Panspektron blev namnet på den övervakningsapparat (utvecklad av National Security Agency) som fångade in stora mängder data genom avlyssnad radiotrafik. Panspektron var alltså det första övervakningssystem som ersatte en centraliserad, optisk (mänsklig) blick med den distribuerade och spektriska blicken, som även registrerar det som är osynligt för det mänskliga ögat.
DeLanda beskriver själv skillnaden på följande sätt:
"Det finns många skillnader mellan Panoptikon och Panspektron, istället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en mångfald av sensorer kring alla kroppar: (Panspektrons) antennfarmer, spionsatelliter och kabelavlyssning behandlas av datorer där all information kan samlas. Därefter processas den genom "filter" av sökord som har förts upp på en bevakningslista. Panspektron gör således mer än att bara välja ut vissa kroppar och vissa (visuella) data. Istället sammanställer det allt som kan sammanställas vid en viss tidpunkt och använder datorer för att välja ut de segment som är relevanta för övervakningsuppgiften."
Där panoptikon identifierade ett subjekt och vid vissa tidpunkter samlade information om denna samlas här information om allt och alla, hela tiden. I detta framträder ett subjekt enbart efter att en viss fråga filtrerar bort information. Panoptikon jobbar med brist, att små övervakningsresurser kan övervaka många subjekt, där panspektron jobbar med ett överflöde av information. Där ett subjekt till panoptikon aldrig visste om information samlades in vid en given tidpunkt, vet ett subjekt under panspektron aldrig om den information som samlas in i framtiden kommer att användas emot en och om det man gör idag i framtiden kommer klassas som misstänkt beteende. Panspektron är, till skillnad mot panoptikon, inte ens beroende av denna subjektiva dimension där makten måste visa att den ser, men inte blir sedd, utan den kan fungera helt utan individens vetskap.
Den stora skillnaden är att en panoptisk övervakning fungerar disciplinerande, dvs. jag anpassar mig, ställer mig i ledet och undviker ”fel” beteende i rädsla för att nån KAN tänkas se mig. Panspektrisk övervakning saknar däremot öga. Istället har vi en mängd data som måste sorteras för att bli värdefull information. Vilka informationsbitar som är relevanta eller inte vet du förmodligen inte om idag, men i och med att allt lagras kan den med de rätta frågorna göra det i morgon. Exempelvis kan beteendemönster idag göra dig till föremål för kommersiella erbjudanden om tre år.
Ett panspektron övervakar relationer, till skillnad från ett panoptikon som kontrollerar individer. Det är alltså inte vad du gör, säger eller skriver som är intressant för övervakaren utan istället är det dina kontakter som är intresserant för den panspektriska övervakaren. Förbindelser istället för handlingar där poängen är att skapa sociogram så att övervakaren kan sätta sig in i medborgarens föreställningsvärld och förutse framtida beteenden. Kontrollanten som när som helst kan titta fram har ersatts av den materialistiske beteendevetaren som förutser framtida beteenden.
Den demokratiska kulturen
Vår plats i ett panoptikon eller panspektron är som kontrollerade objekt. Men om man istället vänder på myntet och ser på vår position som aktiva medborgare blir bilden av sociala medier mycket ljusare och som vi ska se hänger sidorna ihop som Yin och Yang.
Den amerikanske juristen Lawrence Lessig drar en kulturell skiljelinje mellan sociala media och traditionell gammelmedia när han skiljer mellan två dominerande kulturer på internet, ”Read Write Culture” (RC) och ”Read Only Culture” (RO), där bloggosfären och andra sociala media är en del av RC . Poängen med nätets alla miljoner bloggar är inte dess kvalitativa värde utan bloggkulturens värde för en demokrati. Vi är alla potentiella opinionsbildare och då inte bara genom vad vi själva skriver utan lika mycket genom vad vi länkar till. Att filtrera internet gör oss till redaktörer. Det registrerade och kontrollerade objektet i panspektrat ovan är med andra ord också en kulturproducent eller opinionsbildare. Motsatsen till Read Write-kulturen där vi både sänder och tar i mot eller läser och skriver i samma kulturhandling och som då manifesteras inom bloggosfären och övriga sociala medier är då Read Only-kulturen där vi bara konsumerar eller läser utan möjlighet till ömsesidig interaktion.
En kultur där interaktionen är i fokus och vi alla blir författare och läsare på samma gång, och en annan kultur där vi bara är passiva läsare, som med hjälp av en enorm kontroll- och disciplineringsapparat, där våra vanor detaljstuderas med hjälp av våra avtryck på webben. Som ”läsare” är vi bara konsumenter, på samma sätt som den ”gamla” masskommunikationen gjorde oss till konsumenter. Skillnaden är att i Read Only-kulturen på webben, blir vi konsumenter där vi får allting serverat. Med hjälp av dina digitala spår blir du erbjuden varor och lösningar som företagen vill skall passa just Dig.
I en värld där de allra minsta aspekterna av våra vardagsliv registreras av datorer, mobiltelefoner och kreditkort måste vi fråga oss vem som utför kontrollen och under vilka premisser den sker.
Det är därför föga förvånande att det panspektriska diagrammet idag är som mest synligt inom näringslivet. Företag som Wal-Mart blir allt bättre på att förutse framtida konsumtionsmönster, och kan därmed effektivisera sin logistik. Det panspektriska företaget par excellence är dock Google, som gjort till sin uppgift att veta vad du kommer att vilja göra imorgon.
Övervakningen och kontrollen står naturligtvis på agendan i och med Ipred- och Fra-lagen, men än mer intressant ur ett filosofiskt perspektiv är kanske inte dessa, eftersom det är just ”lagar” med syfte att övervaka medborgaren. Bra eller dåligt kan diskuteras, men vi vet i alla fall vad det rör sig om. Mer intressant är den mer ”osynliga” övervakningen, via, google, facebook, last.fm osv där poängen inte är att kontrollera individen, ifall den skulle begå brott, utan istället etableras en ”positiv” övervakning i syfte att erbjuda dig en morgondag som bygger på dina digitala fotspår.
Alla sociala mediers förutsättning är ju fotavtrycket, registreringen eller kontot. Oavsett om du bloggar, nätverkar på facebook eller lägger upp filmsnuttar på youtube måste du registrera dig och även på platser du inte registrerar dig finns dina fingeravtryck, och med hjälp av kunskapen om var du har varit och vad du gillar kan du få skräddarsydd information.
Du blir en navigeringskarta som granskas av folk som gärna tjänar pengar på din nästa vänstersväng.
Man skulle kunna påstå att ju mer social, ju mer aktiv och därmed ”demokratiskt” utövande du är på webben, ju mer övervakad och kontrollerad är du också.
När jag för 10 år sedan skrev om internet som demokratiskt problem gjorde jag en distinktion mellan den gränslösa kommunikationen och den gränslösa informationen. Med lite mer kött på benen skulle man kunna konceptualisera dessa tankar i motsatsparet Read Write / Read Only.
Jag använde mig då av bilderna torg och bibliotek där det kommunikativa idealet handlar om det obegränsade torget, medan det informativa idealet handlar om det obegränsade biblioteket.
Ska man brotta in fildelningsproblematiken i detta kan man sluta sig till att nöjesindustrins syn är Read Only-kulturens medan många fildelare ser sig som delaktiga i Read Write-kulturen, så kan det gå.
Lawrence Lessigs idéer om ”Read Write Culture” har i mina ögon vissa likheter med Habermas tankar om den ”praktiska diskursen” eller ideala offentligheten . Är Read Write-kulturen ett exempel på offentlighet i Habermas anda?
Deltagande medier är sociala till sin natur eftersom det skapar ett psykologiskt tillstånd av engagemang. Möjligen vad Lawrence Lessing kallar för hybridekonomi eller till och med gåvoekonomi. Man bidrar efter förmåga eftersom andra bidrar, utan en central organisation som styr. Wikipedia är ett bra exempel på detta, där forskare och annan expertis började bidra eftersom man fann tillfredsställelse i att få vara med helt enkelt.
Hur förhåller sig sociala medier och bloggosfären då i förhållande till Habermas tankar om en ideal offentlighet? Skulle ovanstående allstå kunna ses som en offentlighet i miniatyr alá Habermas ”public sphere”?
Lite tillspetsat kan man försöka slå Habermas i huvudet på Habermas. Personen Habermas har deklarerat att han inte tror på internet som den deliberativa demokratins verktyg, men hans teorier kanske gör?
Habermas är förmodligen den tänkare som drar samtalet och yttandefriheten till sin spets, utan att lämna tanken på rationalitet och en universell syn på rättvisa och etik.
Hypotesen är i sådana fall att bloggosfären kan ses som en modern variant av 1700-talets kaffehus där de kallade dryftar högt som lågt. Habermas i någon mån idealiseringen av den öppna förutsättningslösa diskussionen som dåtidens kaffehus öppnade dörren förr, och som i sin förlängning ledde till en borgerlig offentlighet, innefattar även en kraftig kritik mot 1900-talets massmedia som enligt Habermas är både manipulerade och fördummande.
Habermas ideala offentlighet står vid sidan av staten och har självorganisering och frivillighet som honnörsord och genom denna vill han framhäva en demokratisk syn på rättvisa som varken är grundad i konventioner eller ett transcendent förnuft utan i en kommunikativ praktik, praktisk diskurs eller en ideal samtalssituation.
Den ideala samtalssituationen kännetecknas av en speciell form av respekt och ömsesidighet (lika chans att delta och tillkännage önskningar mm) och som etisk demokrat lägger Habermas tyngden på offentligheten. En fråga kan t ex inte tas bort från den offentliga dagordningen med motiveringen att den strider mot vissa fri-och rättigheter eftersom det just är en av offentlighetens uppgifter att avgöra om frågan strider mot dessa fri-och rättigheter(generaliserbara intressen). Detta innebär inte nödvändigtvis att allt är tillåtet, utan istället att reglerna för vad som är tillåtet och inte alltid måste kunna omprövas i det offentligas ljus.
För att sätta Habermas idé om en ideal offentlighet i ett sammanhang om sociala medier bör man skilja mellan två typer av interaktivitet; selektivitet och reciprocitet. Interaktivitet av det selektiva slaget avser en interaktivitet där agendan är given av avsändaren. Interaktionen sträcker sig alltså inte längre än att mottagaren kan delta på villkoren sändaren har ställt upp. Den reciproka interaktiviteten gör däremot sändaren och mottagaren utbytbara och satta i en reell dialog. Habermas tanke om en ideal offentlighet förutsätter ju en form av reciprocitet vilket allt annat oräknat rimmar bättre med sociala medier än traditionella medier. Massmedia i den gamla skolan har alltid anammat en interaktivitet som bara kan vara selektiv eftersom interaktiviteten gäller en given agenda.
Selektivitet kontra reciprocitet är ett viktigt begreppspar när man diskuterar möjligheten och önskvärdheten av interaktivitet på nätet. Att agendan inte är given utan mer reciprok än selektiv inom bloggosfären är diskussionerna om FRA-lagen och Piratpartiet goda exempel på.
I internets barndom var det i de flesta fall den selektiva interaktiviteten som avhandlas när man diskuterade möjligheten och önskvärdheten i en form av elektronisk direktdemokrati. Direktdemokratin avsåg alltså folkomröstningar i givna frågor via dator. Medborgaren reducerades till en väljare av redan givna produkter. Den demokratiska kulturen i Habermas tappning förutsätter däremot en reciprok interaktivitet, vilket på allvar först blivit verklighet i och med de sociala medierna.
Naturligtvis är reciprociteten inom de sociala medierna endast en liten del i vad man skulle kunna kalla för uppfyllda kriterier för en ideal offentlighet. På samma sätt som Habermas beskrivning av hur man i slutet av 1700-talet öppnade upp forum och samlingsplatser som i sin tur ledde till en odödlig debatt där alla, i alla fall i teorin, var välkomna att ingå, men i praktiken trots allt exkluderade stora delar av mänskligheten gör naturligtvis internet och de sociala medierna det i dag. Men på samma sätt som kaffehusen som samhällsforum för över 200 år sedan satte saker i rullning och var startpunkten för den borgerliga offentligheten kan de sociala medierna vara en startpunkt för offentlighetens demokratisering av i morgon.
Idag samlas människor inom olika sociala nätverk för att umgås, utbyta intresse, tankar och idéer. Bloggandet har gjort den privata sfären offentlig och förvandlat konferensrummet till en öppen samhällsdebatt och ett forum där ordet är fritt. Konsumenten har i och med tillgången till produktionsverktygen förvandlats från passiv mottagare till offensiv konsument. Storebror ser dig fortfarande, men tack vare den digitala kaffebönan tittar allmänheten tillbaka.
Så även om internet inte förändrat de demokratiska grundvalarna, har det i alla fall gett oss en demokratisering av tanke och handling. Via nätet har användarna fått större makt. Vi kan påverka genom bloggar, sociala nätverk och andra användargenererade verktyg.
Det brukar sägas att människan blivit framåtlutad i takt med de sociala mediernas intåg. Vi vill göra oss hörda och vara med och skapa och tack vare att människan numera har (viss) kontroll över produktionsverktygen är i alla fall möjligheten att påverka större än någonsin.
Sociala mediers intåg har därmed lett till en form av revitalisering av den offentliga sfär som Habermas anser ha förfallit under 1900-talet, men hur socialt och deltagande sociala media än är, reduceras deltagandet ofta till en Jag-Ni relation, istället för den Jag-Du relationen som är central i den dialogilosofi som Habermas trots allt är ett barn av. Det direkta och personliga mötet ersätts av ett mingelparty, bestående av många möten, samtidigt, och frågan är då om man egentligen ”möts” eller uppnår dialog. Man kanske bara speglar sig i mängden av möjliga möten. Jag blir inte till i mötet med ”Du, utan jaget formas och isoleras gentemot ett ”Ni” istället.
Många forskare hävdar i sammanhanget att det går en gräns inom sociala nätverk på webben, som exempelvis Facebook, där vi slutar att interagera och börjar att sända. När mottagarna av våra uppdateringar blir fler än 140 stycken förvandlas vi från ”chattare” till sändare. På Facebook eller Twitter blir vi alltså sändare av våra egna liv (dokusåpan om mig själv).
En intressant utveckling är också användandet av anonymitet. I internets barndom var det anonymiteten som skulle hela oss. Nu har vi gått varvet runt och blottar våra identiteter mer än nånsin. Största mötesplatsen i dag är Facebook där själva poängen är att hålla kontakten med så många som möjligt. Med hjälp av mikro- eller nanobloggande uppdaterar du dig själv och tar del av dina vänners liv. Anonymiteten som redskap finns naturligtvis kvar på andra webbplatser, men det är ändå intressant att ”riktiga” kompisar intresserar mest.
Anonymiteten och anonymitetens påstådda död kan vara värd en passus, eftersom det fenomenet problematiserar Lessigs uppdelning i en Read Write-kultur och en Read Only-kultur. Uppvisandet av ditt ”rikitiga” jag och dina ”riktiga” vänner i en reciprok Read Write-kultur lämnar ju också spår och fingeravtryck efter sig, vilket passar de som vill tjäna pengar på en Read Only-kultur, som hand i handsken. Allt som är ”Jag” eller ”Du”, på riktigt är endast ett klick bort, vilket naturligtvis lämnar dörren öppen för de som vill tjäna pengar på skräddarsydda lösningar som passar bara för dig, och återigen är du förpassad till passagerarsätet, där du inte längre styr aktivt, utan istället blir ett objekt som blir kommersiellt uppassad dygnet runt.
Fotavtrycken tjänar alltså som filter i det som kan kallas rekommendationsåldern. I en värld där all information finns att tillgå gäller det att få fatt på rätt information. Därför gäller det att filtrera informationen rätt, hitta rekommendationer som passar dig. Chris Anderson menar att hittarna eller det välkända kan få människor att hitta rätt i den långa svansen. För att exempelvis en musiktjänst skall fungera måste det finnas både och, där man via en storsäjare blir rekommenderad en lågsäljande kusin.
Avslutning
Bloggar, twitter, facebook, youtube wikipedia osv. är alla exempel på det man brukar kalla sociala medier. Till sin karaktär skiljer de sig från traditionell media i det att användarna både är producenter och konsumenter, oftast då i samma knapptryckning.
Som teoretiskt ramverk har jag använt mig av Chris Anderson ”Den långa svansen” då jag tycker att den bilden i mångt och mycket sammanfattar kulturen inom de sociala medierna. Deleuzes rhizombegrepp anser jag fånga mycket av de filosofiska aspekter som bilden av den långa svansen medför. Del Landas panspektron och Foucalts panoptikon ringar in mycket av den övervaknings- och kontrollproblematik vi står inför. Även Habermas ideer om en ideal offentlighet har blötts, då jag ställt mig frågan om bloggosfären skulle kunna tänkas vara en sådan. Det går naturligtvis inte att komma fram till ett entydigt svar på den frågan, men som måttstock är den intressant.
Bloggosfärer i alla dess former kan också illustrera internets återgång till sitt ursprung. Det som började med en oändlig möjlighet till kommunikation utvecklades till oändlig möjlighet till spridning av information, och nu är cirkeln slutet då återigen möjligheten till kommunikation står i fokus. Och naturligtvis handlar det om två sidor av samma mynt.
LÄSNING
Anderson, Chris (2009) Free – the future of a radical price. Random house
Anderson, Chris (2007) Long Tail. Bonnier Fakta
De Landa, Manuel (1991) War in the age of intelligent machines. New
York: Zone.
Deleuze, Gilles (1991/1998), Postskriptum om kontrollsamhällena.
Stockholm: Raster.
Fleischer, Rasmus (2009) Det postdigitala manifestet Ink Bokförlag
Foucault, Michel (1987) Övervakning och Straff. Arkiv Förlag
Habermas, Jürgen (1984/2003) Borgerlig offentlighet Arkiv Förlag
Lessig, Lawrence (2008) Remix: Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy
Om sociala medier på nätet
http://jardenberg.se/
http://mindpark.se/
http://samesamebutdifferent.se/
(tryckt 2009 som skrift nr 14 i Pedagogik & Mediaseminariet)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)