Att vinna debatten - eller när medlet blir målet

Jo, jag vet att politik är ett skådespel på samma sätt som fotboll är ett skådespel. Men ändå kan jag lite lätt naivt känna en vördnad för det åskådarlösa sammanhanget. Där alla är överens om spelreglerna och där både medspelare och motspelare i grunden är dina vänner. Den som faller allt för lätt och delar ut tjuvnyp till sina vänner står ganska snart ensam kvar. Visst finns det nåt fåtöljborgerligt i min syn, men låt så vara. Att ha olika åsikter och att inte sopa dem under mattan är det demokratiska kittet. Men högt i tak fungerar bäst om jag i grund och botten respekterar den jag diskuterar med. Som med vänner runt ett bord alltså. Det händer nåt med respekt och vänskap när vi bygger läktare, när vi gör ett skådespel av det hela. Vi slutar möta den andre på den andra sidan av bordet och istället börjar vi försöka få in lättköpta poänger. Vi vill vinna helt enkelt. Lättköpta poänger är ju meningslöst utan läktare, läktaren gör att talandet blir en styrka och lyssnandet en svaghet. Att medvetet missförstå i syfte att mobilisera klacken är omöjligt i det slutna sammanhanget eftersom själva poängen är att nå samförstånd. Det innebär inte att vi måste bli överens om sakfrågan, men åtminstone vara överens om vad som är sakfrågan. Att bygga halmgubbar låter sig inte göras i det slutna rummet, på samma sätt som filmningar inte låter sig göras när kompisgänget spelar fotboll en regnig måndagkväll.

Att som politisk kommentator bejaka retoriska skills istället för innehåll är lite som att bejaka den som "fuskar" bäst på en fotbollsplan. Dvs, förmågan att få domaren med sig blir viktigare än spelet i sig. Naturligtvis finns det poänger med att bedöma debatter retoriskt, men det kan aldrig vara huvudsaken. Ett samtal där retorik och viljan att vinna debatten är allt, är som en fotbollsmatch där "ha domaren på sin sida" blir det viktigaste. Vän av ordning invänder naturligtvis här med att jämförelsen är haltande eftersom politik handlar om att vinna icke närvarande sympatisörer till den egna lösningen. Och visst är det så. Fotbollsmatcher vinns än så länge inte enbart eller ens främst på grund av att man har domaren på sin sida. Men jag kan ibland sakna det offentliga samtalet där det förutsättningslösa mötet i sökandet efter lösningar står i centrum. Att ta del av en politisk diskussion på twitter är lite som att ta del av en fotbollsdiskussion på Svenskafans. Huruvida det var en korrekt utvisning eller straff beror helt och hållet på tyckarens färg. Och till syvende och sist handlar allt om att gynna den egna sidan. Feldömda straffar eller medvetna missförstånd och halmgubbar är ok så länge Vi vinner matchen eller debatten.

"Ha rätt" är i dagens debattklimat viktigare än öppna ögon och reflektion och när rätt avgörs av en yttre faktor och inte av sammanhanget tappar vi till slut respekt för sammanhanget. Vad är det egentligen för poäng med spelet fotboll när strävan att vinna blir större än spelet i sig och vad händer med den offentliga debatten när strävan att vinna blir större än diskussionen i sig. Om allt handlar om att vinna blir innehållet till slut irrelevant.  I ett medielandskap där läktaren trots allt styr har vi kanske inget val längre. Men, jag kan fortfarande som privatperson uppskatta den fotbollsspelare som inte söker domarens reaktioner eller den politiker som är där av ett ädlare skäl än att vinna debatten.

Att inte vilja ha rätt är en dygd.

Om liberalism, konservatism och sverigedemorater

Mången moderat reagerar nu med upprördhet när utsocknes målar upp liberalism och konservatism som varandras motsatser. Och visst finns det fog för upprördheten. Moderaterna har som parti "alltid" stått på en liberalkonservativ brygga. Lite av både och med andra ord. För de som tryggt står på den här bryggan är det naturligtvis lite kränkande att få i ansiktet att bryggan inte finns. Flera ledande moderater har argumenterat övertygande för den liberalkonservativa hållningen.

Men bara för att man själv står stadigt med fötterna på bryggan bör man kunna se att bryggan har kanter. Att den ideologiska skiljelinjen mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna diskvalificerar inte den liberalkonservativa hållningen. Men att synen på Sverigedemokraterna splittrar går inte att förneka. Å ena sidan har vi moderater som ser på SD på ungefär samma sätt som Socialdemokraterna ser på Vänsterpartiet. Dvs, gärna som regeringsunderlag, men knappast som del av regeringen. Inget konstigt med det, men min känsla är att den synen lättare anammas av den som är mer konservativ än liberal. Den renodlat liberale står däremot i mångt och mycket för en diametralt annan syn än sverigedemokraten. En syn på individen som helt fri från kollektivt, tvingande kopplingar går knappast att förena med SD:s syn på kultur, etnicitet och nationen.

Visst finns det någon slags logik i påståendet att hanterandet av SD inte alls har med ideologi att göra. Att det istället har att göra med pragmatism eller realism, att utan SD får man acceptera att vara i ständig opposition. Men samtidigt är avsaknaden av ideologi högst skenbar. Stödet kommer aldrig vara villkorslöst. Den bygger på likhet. Att det finns vissa likheter mellan S och V är knappast nåt som förnekas av socialdemokrater, att därför ständigt använda deras relation som prejudikat för en relation mellan M o SD blir därför märkligt om man inte också tycker att det finns vissa likheter. Att på ytan hävda pragmatism går naturligtvis enbart om likheten är outtalad. Därför är det ingen slump att den som förespråkar att M ska se på SD som S ser på V lägger ganska mycket krut på att normalisera SD. Att legitimera och att förespråka är naturligtvis inte samma sak. Det är inte så att GP eller SvD på ledarplats ger tummen upp åt SD:s förslag men att acceptera SD:s problemformuleringar och att ständigt nämna V i samma mening som SD när avigsidor tas upp är att mjuka upp motståndet. För ett par år sedan var SvD mer liberal än konservativ i sin liberalkonservatism och GP var väl inte ens liberalkonservativ alls. Att konservatismen numer är betydligt mer fetad än liberalismen tror jag ingen av redaktionerna förnekar. Med detta sagt tror jag med andra ord att man missar målet när man sjunger liberalkonservatismens lov som svar på påståendet att det råder en konflikt mellan liberalism och konservatism inom svensk borgerlighet. Att ideologierna går att förena i en skön saltsjöbadsanda motsäger inte att polerna börjar göra sig mer gällande.

Det kan naturligtvis också vara så att jag överskattar den liberalliberala falangen inom Moderaterna. Den frihetsälskande gruppen som stred för fri sprit, globalism och fri invandring var kanske aldrig nåt annat än ett akademiskt sällskap som gillade att läsa Robert Nozick och Ayn Rand. På samma sätt som de maoistiska grupperingarna inom vänstern aldrig var speciellt stora under 60- och 70-talet. I båda fallen var man högljudda och vältaliga, därav gav de kanske sken av stöd som inte fanns. Det är till och med troligt att de som gick i gång på individualismen hos Nozick eller Rand procentuellt sett var lika små som de som faktiskt gick runt och läste högt ur Maos lilla röda för nästan femtio år sedan.

De liberalliberala krafterna inom Moderaterna håller också på att lämna skutan as we speak. Och det kanske är en skilsmässa som i längden är bäst för Moderaterna. Om Moderaterna låter liberalerna simma iväg kanske de förlorar fem procent av väljarkåren, men vinner den egna identiteten. Konservatismen har ju i Sverige inte varit någon kraft under det senaste halvdecenniet, vilket medfört att Moderaterna kunnat koncentrera sig på ekonomisk liberalism och även viss form av politisk liberalism. De konservativa har blivit tagna för givet. När man är i maktställning är det också lättare att bli förgivettagen. Det är alltid lättare att anpassa sig om man får nåt i utbyte men när nu makten seglat iväg är den egna identiteten viktigare.

I och med Sverigedemokraternas framgångar har en mer konservativ diskurs kommit upp till ytan. Sverigedemokraternas rasistiskt färgade konservatism är naturligtvis inte för alla men den är lättare att ta till sig delar av för den konservative än för den liberale. Att den konservative ifrågasätter den liberales ovilja att sätta sig i en regering med SD:s stöd är då naturligtvis helt logisk. Men att den liberale ifrågasätter makt utan någon som helst gemensam grund är också logisk. Att liberalism och konservatism går att förena är äpplen. Att skillnaden mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna är päron.