Problemet med att ha med begrepp som liberal och konservativ i en ny skala är att man uppfinner hjulet på nytt. De liberala satt traditionellt sett till vänster och de konservativa satt till höger och på ett plan är gal-tan-skalan lite av en förindustriell vänster-höger-skala. En skala utan ekonomi med andra ord.
Spontant känns den rimligaste tolkningen att den fungerar som ett verktyg att testa fjädringen mellan nyvänster och gammelhöger. Skalan är alltså endast en modifierad variant av vänster/höger, men med ett alternativt lackmuspapper. I de allra flesta fall tjänar skalan då sitt syfte. Fi, V och MP hamnar högt upp och SD hamnar längst ner, tätt följd av "gammelmoderater". Problemet är liberalismen som förvisso historiskt sett placerades till vänster men som med industrialismens konsekvenser och socialismens inträde hamnade till höger. En politiskt och ekonomiskt sinnad liberal borde schablonmässigt hamna ganska högt upp på listan. Eller i vissa fall när grön och alternativ hamnar i konflikt med marknadskrafter utanför listan.
Om man skuggar den vertikala linjens vänster/höger-tolkning är kanske gal-tan bäst lämpad att skapa en naturlig motsättning inom borgerligheten. En inomborgerlig motsättning som har sin grund i den ursprungliga uppdelningen i vänster och höger. Den liberala borgerligheten där öppenhet och globalisering är ledord, kontra den konservativa borgerligheten där eviga värden och kulturkanon står i centrum. För en renodlad liberal utgår alltid en kollektiv identitet/kultur utifrån individen. Helst skapad på frivillig väg på en marknad. Ingen hänsyn bör tas till kultur, varesig majoritets- eller minoritetskultur.
Att den nya skalan dyker upp nu när invandringsfrågan är som hetast är naturligtvis ingen slump. Synen på integration på ett ideologiskt plan är naturligtvis viktig och glöms ofta bort när frågan nästan alltid fastnar i sifferexercis. Kostnader är naturligtvis viktiga i det dagliga, politiska arbetet men för att få fram den ideologiska spännvidden är den politiskt-toeoretiska aspekten inte helt oviktig. En vänstermänniska i maktposition kan ju tvingas skära i välfärden av andra skäl än ideologiska. På samma sätt som en högermänniska i maktposition kan tvingas höja skatten. Praktiskt politiskt arbete är inte alltid ideologikopiering. Att ta hänsyn till omständigheterna ingår i uppdraget som folkvald ledare.
En gal-tan-skala tror jag kan tjäna som verktyg att komma till rätta med mantrat att regeringen med stöd av alliansen nu genomför Sverigedemokraternas politik. Ett mantra som naturligtvis normaliserar SD. På samma sätt som en politiker som kämpar för att hålla skatterna nere kan tvingas höja skatterna, kan en politiker som kämpar för en generös invandringspolitik tvingas till inskränkningar i invandringspolitiken. Nu bortser jag naturligtvis från alla praktiskt-politiska lösningar som kan förhindra en politisk ledare att gå mot sina principer.
Men om vi nu drar i begreppet integration ser jag tre grundhållningar som möjligen låter sig placeras på skalan. Vi kan kalla dem kulturradikal, markadsliberal och kulturkonservativ. För den kulturradikale är kultur och identitet i ständig förändring. Kultur och identitet är viktigt men fokus ligger på (den demokratiska) processen. Det är också här integration som politisk idé är viktigast. I något förenklad form kan man säga att du enligt den marxistiska dialektiken, som den kulturradikale hittar sin näring från, är en produkt av ditt sammanhang men att du i egenskap av individ tillsammans med andra individer kan påverka det sammanhang som påverkar dig. Översatt till integrationsfrågan kan man fråga sig hur vi tillsammans skapar nya sammanhang att utvecklas i. Integration handlar alltså inte om hur nyanlända ska komma till ett nytt sammanhang och där lära sig koderna för hur man beter sig i det sammanhanget, nej integration handlar om hur den nyanlände och den infödde möts på bästa sätt för att kunna skapa ett nytt sammanhang att växa i. Dvs, integration handlar om ett möte där ingen ska underordna sig någon annan. En ny plats, en ny dag där det råder en öppen och föränderlig syn på normer och värden. Representation, deltagande och mångfald har här en stark position. På andra sidan är integration det samma som assimilering. Vi utgår utifrån en given kultur som ska bevaras. Kulturen, gärna med nationen som kulturbärare, har ett givet innehåll. Den står stadig och i den mest renodlade formen bör den inte förändras eftersom det är det som är kultur. Något fast att luta sig mot som tidens nycker inte bör rå på. För den som kommer utifrån handlar det alltså här om att i så hög utsträckning som möjligt underkasta sig den rådande kulturen. I den tredje hörnan hittar vi marknadsliberalen som i dess mest renodlade form ser att allt löser sig så länge vi inte lägger oss i för mycket. Kultur är inte viktigt som mer än en konsekvens av frivilliga möten på en marknad. Varken aktiv integration eller assimilering är nödvändigt eftersom det varken finns en given kultur att bevara eller behov av ett nytt rum att skapa.
Längst ner har vi SD där den enda möjliga integrationen är assimilering. Dvs, vår kultur är given. Det finns ett antal punkter som visar upp vår kultur som den är och bör vara. Den som vill närma sig den måste underkasta sig den. Där uppe är istället vår kultur i ständig förändring och antalet möjliga sätt att leva är i det närmaste oändliga, så länge alla får vara med. På det sättet kan nyliberalen där marknadskrafterna är lag hamna i samma båt som normkritikerna och identitetsvurmarna. Dvs, det finns ingen given kultur. Allt är tillåtet så länge alla är välkomna.
En ytterligare vinkel är att utgå från begreppen anarkism och fascism för att hitta polerna på axeln. På så sätt skulle vi också kunna reda ut om axeln är platt eller rund; och om inte rund i alla fall oval. Fascismen står stadigt längst ut på den auktoritära antidemokratiska piren, dvs extremen av TAN. Längst ut på GAL-sidan hittar vi anarkismen, fascismens motpol, åtminstone i teorin.
För vad händer när öppenheten blir repressiv ur ett gal/tan-perspektiv. Om öppenheten inför alternativ innebär en acceptans av auktoritära livsstilar, hamnar man då upp eller ner på skalan? Och om alla ska representeras och få komma till tals, vem ska styra över representationen, det stora eller det lilla forumet?
Min spontana tes är att plattheten av gal/tan-skalan i mångt och mycket bygger på acceptansen av anarkismen. Ju mer övertygad du är av anarkismens auktoritära konsekvenser, ju rundare blir skalan. Och i detta kan man kanske ge de högerskribenter som enbart ser skalan som en god/ond-skala rätt. Vilket leder in oss i ett annat rum. Rummet där det inte är en slump att "högerextremister" ser sig själva som realister. Oavsett skala, är betoning av en ideologisk motsättning alltid större på "vänstersidan". Det är främst högerskribenter som anser att den traditionella vänster/höger-skalan håller på att spela ut sin roll. Argumentet är nästan alltid realism, vi har liksom inget val längre. Marknadsekonomi och kapitalism är numera naturtillståndet och eftersom politik enbart handlar om val av smörjmedel finns inget behov av höger/vänster.
I ett samhälle där kapitalism och marknadsekonomi är okränkbara storheter blir en gal/tan-skala i praktiken inget annat än en god/ond-skala där ond-sidan ser sig, med goda skäl, som realister. OM den ekonomiska fördelningen är given naturtillståndet är det ganska enkelt att se hur stängning och slutenhet blir det enda realistiska alternativet. Om ingen ekonomisk omfördelning är tillåten är det inte speciellt svårt att se en sjunkande livbåt framför sig. Alternativet att skicka ner fler livbåtar eller att bygga säkrare skepp finns inte. Förutsättningarna är givna och går inte att rucka på.
Spontant känns den rimligaste tolkningen att den fungerar som ett verktyg att testa fjädringen mellan nyvänster och gammelhöger. Skalan är alltså endast en modifierad variant av vänster/höger, men med ett alternativt lackmuspapper. I de allra flesta fall tjänar skalan då sitt syfte. Fi, V och MP hamnar högt upp och SD hamnar längst ner, tätt följd av "gammelmoderater". Problemet är liberalismen som förvisso historiskt sett placerades till vänster men som med industrialismens konsekvenser och socialismens inträde hamnade till höger. En politiskt och ekonomiskt sinnad liberal borde schablonmässigt hamna ganska högt upp på listan. Eller i vissa fall när grön och alternativ hamnar i konflikt med marknadskrafter utanför listan.
Om man skuggar den vertikala linjens vänster/höger-tolkning är kanske gal-tan bäst lämpad att skapa en naturlig motsättning inom borgerligheten. En inomborgerlig motsättning som har sin grund i den ursprungliga uppdelningen i vänster och höger. Den liberala borgerligheten där öppenhet och globalisering är ledord, kontra den konservativa borgerligheten där eviga värden och kulturkanon står i centrum. För en renodlad liberal utgår alltid en kollektiv identitet/kultur utifrån individen. Helst skapad på frivillig väg på en marknad. Ingen hänsyn bör tas till kultur, varesig majoritets- eller minoritetskultur.
Att den nya skalan dyker upp nu när invandringsfrågan är som hetast är naturligtvis ingen slump. Synen på integration på ett ideologiskt plan är naturligtvis viktig och glöms ofta bort när frågan nästan alltid fastnar i sifferexercis. Kostnader är naturligtvis viktiga i det dagliga, politiska arbetet men för att få fram den ideologiska spännvidden är den politiskt-toeoretiska aspekten inte helt oviktig. En vänstermänniska i maktposition kan ju tvingas skära i välfärden av andra skäl än ideologiska. På samma sätt som en högermänniska i maktposition kan tvingas höja skatten. Praktiskt politiskt arbete är inte alltid ideologikopiering. Att ta hänsyn till omständigheterna ingår i uppdraget som folkvald ledare.
En gal-tan-skala tror jag kan tjäna som verktyg att komma till rätta med mantrat att regeringen med stöd av alliansen nu genomför Sverigedemokraternas politik. Ett mantra som naturligtvis normaliserar SD. På samma sätt som en politiker som kämpar för att hålla skatterna nere kan tvingas höja skatterna, kan en politiker som kämpar för en generös invandringspolitik tvingas till inskränkningar i invandringspolitiken. Nu bortser jag naturligtvis från alla praktiskt-politiska lösningar som kan förhindra en politisk ledare att gå mot sina principer.
Men om vi nu drar i begreppet integration ser jag tre grundhållningar som möjligen låter sig placeras på skalan. Vi kan kalla dem kulturradikal, markadsliberal och kulturkonservativ. För den kulturradikale är kultur och identitet i ständig förändring. Kultur och identitet är viktigt men fokus ligger på (den demokratiska) processen. Det är också här integration som politisk idé är viktigast. I något förenklad form kan man säga att du enligt den marxistiska dialektiken, som den kulturradikale hittar sin näring från, är en produkt av ditt sammanhang men att du i egenskap av individ tillsammans med andra individer kan påverka det sammanhang som påverkar dig. Översatt till integrationsfrågan kan man fråga sig hur vi tillsammans skapar nya sammanhang att utvecklas i. Integration handlar alltså inte om hur nyanlända ska komma till ett nytt sammanhang och där lära sig koderna för hur man beter sig i det sammanhanget, nej integration handlar om hur den nyanlände och den infödde möts på bästa sätt för att kunna skapa ett nytt sammanhang att växa i. Dvs, integration handlar om ett möte där ingen ska underordna sig någon annan. En ny plats, en ny dag där det råder en öppen och föränderlig syn på normer och värden. Representation, deltagande och mångfald har här en stark position. På andra sidan är integration det samma som assimilering. Vi utgår utifrån en given kultur som ska bevaras. Kulturen, gärna med nationen som kulturbärare, har ett givet innehåll. Den står stadig och i den mest renodlade formen bör den inte förändras eftersom det är det som är kultur. Något fast att luta sig mot som tidens nycker inte bör rå på. För den som kommer utifrån handlar det alltså här om att i så hög utsträckning som möjligt underkasta sig den rådande kulturen. I den tredje hörnan hittar vi marknadsliberalen som i dess mest renodlade form ser att allt löser sig så länge vi inte lägger oss i för mycket. Kultur är inte viktigt som mer än en konsekvens av frivilliga möten på en marknad. Varken aktiv integration eller assimilering är nödvändigt eftersom det varken finns en given kultur att bevara eller behov av ett nytt rum att skapa.
Längst ner har vi SD där den enda möjliga integrationen är assimilering. Dvs, vår kultur är given. Det finns ett antal punkter som visar upp vår kultur som den är och bör vara. Den som vill närma sig den måste underkasta sig den. Där uppe är istället vår kultur i ständig förändring och antalet möjliga sätt att leva är i det närmaste oändliga, så länge alla får vara med. På det sättet kan nyliberalen där marknadskrafterna är lag hamna i samma båt som normkritikerna och identitetsvurmarna. Dvs, det finns ingen given kultur. Allt är tillåtet så länge alla är välkomna.
En ytterligare vinkel är att utgå från begreppen anarkism och fascism för att hitta polerna på axeln. På så sätt skulle vi också kunna reda ut om axeln är platt eller rund; och om inte rund i alla fall oval. Fascismen står stadigt längst ut på den auktoritära antidemokratiska piren, dvs extremen av TAN. Längst ut på GAL-sidan hittar vi anarkismen, fascismens motpol, åtminstone i teorin.
För vad händer när öppenheten blir repressiv ur ett gal/tan-perspektiv. Om öppenheten inför alternativ innebär en acceptans av auktoritära livsstilar, hamnar man då upp eller ner på skalan? Och om alla ska representeras och få komma till tals, vem ska styra över representationen, det stora eller det lilla forumet?
Min spontana tes är att plattheten av gal/tan-skalan i mångt och mycket bygger på acceptansen av anarkismen. Ju mer övertygad du är av anarkismens auktoritära konsekvenser, ju rundare blir skalan. Och i detta kan man kanske ge de högerskribenter som enbart ser skalan som en god/ond-skala rätt. Vilket leder in oss i ett annat rum. Rummet där det inte är en slump att "högerextremister" ser sig själva som realister. Oavsett skala, är betoning av en ideologisk motsättning alltid större på "vänstersidan". Det är främst högerskribenter som anser att den traditionella vänster/höger-skalan håller på att spela ut sin roll. Argumentet är nästan alltid realism, vi har liksom inget val längre. Marknadsekonomi och kapitalism är numera naturtillståndet och eftersom politik enbart handlar om val av smörjmedel finns inget behov av höger/vänster.
I ett samhälle där kapitalism och marknadsekonomi är okränkbara storheter blir en gal/tan-skala i praktiken inget annat än en god/ond-skala där ond-sidan ser sig, med goda skäl, som realister. OM den ekonomiska fördelningen är given naturtillståndet är det ganska enkelt att se hur stängning och slutenhet blir det enda realistiska alternativet. Om ingen ekonomisk omfördelning är tillåten är det inte speciellt svårt att se en sjunkande livbåt framför sig. Alternativet att skicka ner fler livbåtar eller att bygga säkrare skepp finns inte. Förutsättningarna är givna och går inte att rucka på.
En mer ankdammsvänlig användning av skalan är att hjälpa oss förstå diskussionen om vilka högerskribenter som går hem hos vänstersidan och vice versa. I vissa fall är uppskattningen självklar. Mysliberaler och högersossar går naturligtvis hem på motståndarsidan. I vissa andra fall tror jag just en glutt på gal/tan-skalan kan vara till hjälp. Vänsterskribenter där uppe har lättare att acceptera högerskribenter ovanför mitten och högerskribenter nedanför mitten har kanske lättare att nicka medhållande till vänsterskribenter där nere. Möjligen är detta även en konsekvens av att dessa diskussioner gärna formas efter en halmgubbe. Högersidan har en tendens att måla upp sina motståndare som identitetspolitiska islamistkramare medan vänstersidan i sin tur målar upp sina motståndare som invandringskritiska SD-kramare. Så även om skalan möjligen tjänar ett syfte känns det som att den består av betydligt mer halm än den något mer robusta vänster-höger-skalan.
