Facebook har nu funnits i sex år och växer mer lavinartat än någonsin. Tillväxten blir bara större och större för var dag som går. I takt med att Facebook växer, växer även det akademiska intresset för företeelsen. I syfte att lyfta lite på locket till den akademiska grytan gick jag jag in på sajten Uppsatser.se, där man vad jag förstår, på eget initiativ kan gå in och publicera sina akademiska alster. I de allra flesta fall handlar det om kandidat- och magisteruppsatser från landets olika högskolor och universitet. Där fann jag ett 50-tal uppsatser där facebook hade en framträdande roll. Och även om vi befinner oss i det postdigitala tidevarvet, där gränsen mellan kopia och original är på väg att suddas ut, vill jag poängtera att mina reflektioner kring ämnesvalen inte är en sammanfattning av uppsatsernas slutsatser. Det är valen av ämnen och frågeställning som i min värld är det intressanta.
Det absolut vanligaste uppsatsämnet har med identitetsskapandet att göra. Intressant är också att de allra flesta väljer att fokusera på ungdomar eller unga vuxna i dessa uppsatser. Hur påverkas våra identiteter av facebook? I fokus ligger här ofta användandet av statusuppdateringar och hur vi med hjälp av övriga hjälpmedel väljer att presentera oss själva. Hur ser samspelet ut, hur ser relationen mellan självpresentation och feedback ut? Hur upplevs den ständiga tillgängligheten och hur upplevs kraven eller förväntningarna på att ständigt vara uppdaterad? Du är din presentation och du är din ständigt uppdaterade presentation. Kravet på ständig uppdatering gäller numera dig, både som konsument och producent. Först har vi det passiva kravet, att ständigt hålla sig uppadaterad om det senaste, om vad det nu må vara. Ständigt uppkopplad har man alla pling redo, så att ingenting missas. Men i och med facebook och twitter har vi också det som skulle kunna kallas för rapporteringsstress. Världen ses genom våra statusuppdateringsglasögon. På samma sätt som en fotograf ser omvärlden i fotografier, ser nu var och varannan människa händelser som potentiella stausuppdateringar.
Din identitet på facebook handlar alltså både om "hur" och "hur ofta" du presenterar dig själv. Du "är" ju bara så länge du syns och då gäller det att statusuppdatera dig själv så att du behåller din plats i kön. Dessutom är du också i högsta grad den du utger dig för att vara. Det finns inget "egentligen", ingen kärna under skalet.
Så att påstå att dessa statusuppdateringar fått en närmast metafysisk status är ingen underdrift. Du är dina statusuppdateringar, det är därför viktigt vad du väljer att uppdatera...
Några fokuserar även på själva språket, finns det ett facebook-specifikt språk? Skriver vi mer fokuserat när vi enbart har 140 tecken till vår hjälp eller förloras viktiga aspekter av vårt skriftspråk?
Ett annat forskningsfokus har bilden i centrum. Hur kommunicerar vi via bilder, vad händer när vi lägger ut våra privara fotoalbum till allmän beskådan?
Ett ämne som i vissa fall kan vara besläktat med bildpublicering är elektronisk mobbing, hur ser den ut och hur ser beredskapen kring den ut?
Några få uppsatsskrivare väljer också att fokusera på olika grupper som finns på facebook. Minnesgrupper, där man samlas kring avlidna personer, är exempelvis ett ämne.
Facebooks alla olika "grupper" är som jag ser det bra exempel på intressesnuttifiering eller det som Chris Anderson kallar för varor i den långa svansen. Inget ämne är så litet att det inte kräver en intressegrupp.
Ett ytterligare ämne som förekommer är politikers användande av facebook och sociala medier. Vad förenar politikers användande och finns de några skillnader mellan olika partier är en fråga som behandlas?
Politiska partiers användning av facebook är ju också extra aktuellt i år då det är valår, vilket innebär att politiska partier fått upp ögonen för sociala medier. Många är de politiker som twittar eller "facebookar", men frågan är om "de" lärt sig något av Piratpartiets framgångar senast. Journalisten Anders Mildner är i antologin Politik 2.0 inte så säker på det. Han hävdar att våra politiker har samma förhållningssätt till gamla medier som till de sociala. Dagens politiker är uppväxta i tv-åldern där allt handlar om att gå igenom rutan. Att ge sig ut på facebook eller twitter blir då översatt med att gå igenom skärmen. Många politiker fokuserar allt för mycket på den ursprungliga statusuppdateringen, dvs marknadsföringen. Men om man främst ser sociala medier som ytterligare en kanal för marknadsföring av ett budskap har man nog inte riktigt tagit till sig det sociala i mediet, och man kommer även fortsättningsvis leta efter konspiratoriska sändare bakom bloggbävningar.
Visst är det bra att starta debatter. Men det är faktiskt viktigare att vårda och delta i debatten som följer.
Å andra sidan "avslöjade" Göteborgs-posten att det "mest är struntprat i sociala medier" ändå, vilket möjligen kan ses som gammelmedialt försvar för politiken som marknadsföring. För politikerna i deras granskning uttryckte ju sig inte som politiker gör från talarstolen...
Det är här lätt att dra slutsatsen att det där med sociala medier är väl inget att ha. "Politik" på riktigt sker i riksdagshuset eller på torgmöten, och de som bäst förmedlar detta är naturligtvis riktiga massmedier med legitimerade journalister, som lugnt kan fortsätta med att analysera Piratpartiets framgångar med att dagens ungdom inte vill betala för sig...
Om facebook enbart handlade om flashiga "one-liners" tror jag inte fenomenet skulle överleva speciellt länge till. Oftatst är det inte det som står längst upp (själva statusuppdateringen) som är det intressanta, utan istället kan kommentarerna under vara minst lika intressanta. En politiker som använder facebook enbart för att basunera ut oneliners/reklambudskap får förmodligen inte många röster.
Men om man vidgar begreppet politik så kan väl säga att om det politiska genombrottet för twitter i Sverige var rättegången mot Pirate Bay, där en av de åtalade twittrade direkt inifrån rättsalen, var kanske det politiska genombrottet för facebook uppmärksamheten kring olika "hatgrupper" i allmänhet och stödgruppen för den våldtäktsåtalde unge mannen i Bjästa i synnerhet. Många inom "vuxebvärlden" fick då upp ögonen för vilken mobiliseringskraft facebook trots allt har. Och att den mobiliseringskraften, som i det fallet inkluderade en smutsig förtalskampanj mot två försvarslösa flickor, inte var någon vacker syn är väl ett understatement. Detta fall är även ett bra exempel på där politisk mobilisering möter elektronisk mobbning.
Frågorna om hatgrupper rör förmodligen demokartins mest rudimentära problematik, dvs tolerans mot det icke-toleranta eller hur hantera skräpet? Politisk mobilisering och yttrandefrihet gagnar inte bara de goda.
Det finns naturligtvis en mängd exempel på motsatsen också, där mobiliseringsförmågan på Facebook gått i "det godas" tecken, där till exempel demonstrationer o dyl. har arrangerats i ett nafs.
Några andra uppsatser anlägger ett företagsekonomiskt perspektiv. Hur ser Facebook (sociala medier) ut som marknadsplats? Relationen mellan företag och kunder, annonsering och annan marknadsföring problematiseras.
Från bloggosfärens urinvånare hörs ofta kritik mot att politiker och företagare har missuppfattat begreppet social, när de ger sig i kast med sociala medier, att social handlar om att vara social, ungefär som när man lite slarvigt pratar om socialt kapital.
Att som myndighet, företag eller politiker använda sig av exempelvis facebook handlar så mycket mer än om att vara en mysig stoppning i möblerna. Trevligt chittchattande kan vi få på annat håll. Hjälp, tydliga svar och kalla fakta slår förprogrammerade trivseltips alla dar i veckan... även på facebook.
SAS fick exempelvis mycket beröm för deras närvaro på facebook under askmolnet. Berömmet handlade då främst om att de faktiskt var där och svarade på frågor, dvs man kombinerade informationsgivandet av det rådande läget med en ständigt pågående kommunikation om mer specifika aspekter av denna information. Så istället för att svara på samma fråga om och om igen i telefon (vilket man väl också fick göra) kunde man rappt trycka ut svaret på facebook, så att alla kunde ta del av alla frågor och svar.
Ett annat ämnesval är facebook som offentlighet, vilket i min värld leder in i tankegångar om det vi alla fruktar, nämligen kontrollsamhället, som i sociala mediers tidevarv har utseendet av ett panspektron snarare än ett panoptikon. Det är inte längre det panoptiska ögat som via kameror ser allt som kontrollerar facebookmedborgaren. Istället är det det panspektriska mönstret, där ditt konto, dina länkar, dina kontakter osv. lagras tills dess den onde kontrollanter lägger rätt filter över dina fotspår och blottlägger dig i all din nakenhet.
Denna problematik visar vägen in i en diskussion om vad man skulle kunna kalla för panspektrisk demokrati. Du är privat i offentlighetens ljus, dvs i och med att du bjuder på dina kommentarer, iaktagelser, länkar osv., går du ut i offentligheten. Ju mer du öppnar upp, desto starkare röst och ju fler som lyssnar, men även desto tydligare fotavtryck för den som vill (för)följa dig. Konstruerandet av subjektet blir i andra änden en kostruktion av objektet.
Du blir en "offentlig" person som å ena sidan blir en deltagande, opinionsbildande aktör, å andra sidan blir du tack vare dina "fingeravtryck" ett offer för storföretagen som vill kunna förutse dina kommersiella val och kontrollsamhället som vill veta vad du är, vilka du känner osv...
Varje gång Facebook korsbefruktas med andra sociala medier ökar naturligtvis både din funktion som redaktör men också säkerhetsluckorna, så att den som vill kartlägga dig kan få en större informationsmängd. Exempelvis kan den med spotifykonto (Spotify är en tjänst för streamad musik) korsbefruktas med facebook, så att du via facebook kan komma åt andra spotify-användares musiklistor (skivbackar). Tjänsten är från ena sidan suverän för den som vill dela med sig av sin musiksmak och bli en form av musikredaktör, men du blottlägger även en hel del av dina vanor för människor du inte kan kontrollera.
Som en allmän kommentar till valet av fokus vid uppsatsskrivandet om Facebook erinrar jag mig vad jag skrev för ungefär ett år sedan appropå forskning om internet i största allmänhet "När internet som socialt fenomen fortfarande befann sig i sin linda var mycket av forskningen inriktad på frågor om identitet och anonymitet. Internet var då något främmande och fascinerande, där vi kunde skapa alternativa liv. Datorn och webben började ses som en extra kroppsdel. I dag är internet inte mer märkligt än telefonen eller tv-apparaten."
Att frågor om identitet och identitetsskapande ofta står i fokus är därmed inte så märkligt. Facebook som media är fortfarande något som ständigt förändras, eller om man så vill, fortfarande är en lekstuga där bara din egen fanatasi sätter gränserena. Facebook är i en utvecklingsfas mot något där de mer professionella uttrycken har en självklar och tydlig position. Facebook är på väg att bli det självklara navet när vi går in på internet (eller hur vi nu "är" på internet).
Det har förvandlats från en vuxnare variant av Lunarstorm, en plats där man samlade på vänner till internets nav: favoritfik, arbetsförmedling, nyhetsförmedling, anslagstavla, skvallertidning, telefon… Allt under ett och samma tak. Ju fler som är med, desto större anledning att själv delta. Från ett begränsat rum till ett oändligt flöde. Från en adressbok till den naturliga utgångspunkten för all verksamhet på nätet. Genom att gå med i olika grupper eller "gilla" olika företeelser kan jag genom att gå in på facebook i princip hålla mig ajour med allt jag finner intressant, från bästa kompisens bekymmer med hemtentan, via direktrapporteringen av en fotbollsmatch till de senaste världsnyheterna. Och din insats är inte ens ett knapptryck.
Facebook har mer och mer blivit de sociala mediernas Google, dvs en företeelse mer än ett nätverk. Att facebooka har blivit en syssla i stil med att googla. Facebook är också mycket en spindel i nätet bland övriga nätverk. Många som twittrar publicerar även sina uppdateringar på facebook. Dessutom har det blivit var mans hobby att bädda in youtube och spotify i sina statusuppdateringar. Facebook ser alltså ut att ha kommit för att stanna, eller för att formulera det annorlunda: Facebook fyller en kommunikativ funktion som är större än varumärket Facebook. Dessutom rapporterades det nyligen att sociala medier har gått förbi traditionella medier på nätet. Det är alltså troligare att du väljer facebook, twitter eller något annat socialt media än att du väljer Aftonbladet etc. när du går in på nätet.
Ryktet har också gått om en avgiftbelagd facebook, vilket förmodligen skulle vara dess självmord. Problemet med en avgift är att varan inte är beständig. Varan facebook som den ser ut idag skulle säkert gå att kränga för en hundring i månaden, men med en avgift skulle tillräckligt många hoppa av och därmed sänka varans värde. Med hjälp av Chris Anderson skulle man kunna påstå att det kommersiella värdet hos sociala medier ligger i den långa svansen och när man slutar att värdesätta den krymper även den stora kroppen. Värdet ligger i mängden och mångfalden, dvs att du faktiskt kan hitta i princip vad som helst. Översatt till facebook handlar det om att värdet mäts i kvantitet inte i kvalitet. Försvinner en fjärdedel av dina vänner kommer även fler att försvinna osv.
Det som gör facebook till det det är i dag är dess transparens, det har blivit så stort att "alla" använder det, utan att reflektera över att man gör det.
Nu tror jag inte att ett avgiftsbelagt facebook kommer att bli verklighet, då "betalväggar" inte riktigt vunnit gehör hos bloggosfärens expertis. Att helt plötsligt ta betalt av användarna för sådant som varit "gratis" med motiveringen att det skulle kunna vara lönsamt är en vansklig stig eftersom "produkten" då helt plötsligt kan stå utan användare.
I anslutning till diskussionen ovan kan man också börja tala om facebook-dropouts. Lite av en hälsning till 60-talets hippierörelse ser "många" facebook som ett torg där festen är slut och har ersatts av ett välstrukturetat, censurerat "vuxensamhälle", där suget efter kommunikation har ersatts av ett långtråkigt "tänk om jag missar något".
Åååå andra sidan, kanske just detta bara är ett bevis på att facebook blivit transparent, från något spännande till något vardagligt. Du är där för att din omgivning är där. Inte så jättespännande kanske, men som vilken telefon, dagstidning eller tv-kanal som helst en källa till uppdatering!. Och att nutidens grönavågare drar därifrån är kanske inget märkvärdigare än att det är ett "samhälle" i miniatyr. Det är genom droputs ett samhälle visar sin betydelse. Lämnandet blir ju ingen politisk handling om det man lämnar inte betyder något.
Lite paradoxalt kan tyckas, så gick Facebook om Google (i antalet besök) lagom till den officiella "lämna facebook-dagen", 31 maj.
Anledingen till att lämna Facebook var nu inte så mycket att festen är slut, som facebooks "bristande sekretess". Det blottläggs allt oftare att facebook inte är så säkert som det kanske utger sig för att vara. Facebook befinner sig i en sumpmark mellan privat och offentligt och är därmed enbart i detta inte så "säkert", om man med säkert menar att du kan vara hur hemlig som helst. Naturligtvis kan du inte det. Utöver uppenbara säkerhetsmissar från facebooks sida kan du aldrig veta vem som läser dina uppdateringar. På samma sätt som du i ett slutet sällskap aldrig kan veta med säkerhet att det du säger inte kommer utanför det slutna sällskapets väggar...
